”Ditt ord är sanning”
”Du skall icke hava begärelse till din nästas” ägodelar
DET tionde budet i dekalogen lyder: ”Du skall icke heller hava begärelse till din nästas hustru. Du skall icke heller hava lust till ... något annat som tillhör din nästa.” — 5 Mos. 5:21.
Måste de kristna också vara på sin vakt mot orätt begärelse, eller gällde detta bara israeliterna? De kristna måste helt visst vara på sin vakt mot orätt begärelse eller vinningslystnad. Aposteln Paulus skrev således: ”Låt därför er kropps lemmar, som är på jorden, bli såsom döda, vad beträffar ... vinningslystnad.” — Kol. 3:5, NW.
Detta bud är säreget för Jehova Gud, eftersom ingen människa kan skaffa efterlevnad åt det. I själva verket är det bara Jehova Gud som kan säga om någon har brutit mot detta bud eller inte. En engelsk författare som levde på 1800-talet sade mycket träffande om det tionde budet: ”Granska alla lagar i hela världen, och du kommer inte att finna någon som kan jämföras med det [budet]. Det sjätte, sjunde, åttonde och nionde finner du i alla lagsamlingar, fastän bara som förbud mot brott som är underkastade rättslig bestraffning. Det tionde budet kompletterar alla de andra. Det visar att Gud kräver av oss inte bara utvärtes renhet utan invärtes helighet; ... att syndfulla tankar är ett brott mot honom, likaväl som onda handlingar.”
Att Gud kan läsa människors hjärtan visas gång på gång i hans ord. Han angav detta tydligt, när han gav profeten Samuel i uppdrag att utse en efterföljare åt konung Saul. (1 Sam. 16:7) Vidare sade han till sin profet Jeremia: ”Hjärtat är mera förrädiskt än något annat och är oregerligt. Vem kan känna det? Jag, Jehova, utforskar hjärtat och rannsakar njurarna [de innersta känslorna], ja, för att ge åt var och en enligt hans vägar.” Det tionde budet framhävde tydligt för alla som tillhörde Guds folk att de var ansvariga inför honom för sina innersta tankar, sina innersta önskningar och begär. — Jer. 17:9, 10, NW.
Naturligtvis verkar inte detta avskräckande på sådana som påstår att Gud är död eller att han inte finns. Men israeliterna tvivlade sannerligen inte på att deras Gud, Jehova, var i högsta grad levande. Inledningen till dekalogen påminde dem också om att det var Jehova, deras Gud, som hade fört dem ”ut ur Egyptens land, ur träldomshuset”. — 2 Mos. 20:2.
Eftersom världsligt sinnade människor dessutom oftast drivs av själviska begär och önskningar, skulle de aldrig komma på tanken att införa en lag mot detta i sina lagsamlingar. Allt som betyder något för dem är framgång, och de tar ingen hänsyn till vilka medel de använder för att vinna den. Den framlidne författaren Aldous Huxley uttryckte sig mycket träffande, när han sade: ”Girighet, som var en dödssynd för våra förfäder på medeltiden, är nu en kardinaldygd.”
Liksom fallet var med de andra buden i dekalogen, ger bibeln oss varnande exempel på sådana som brutit mot detta bud. Satan, djävulen, hyste begärelse till den tillbedjan som endast Jehova Gud är berättigad att få. Detta framgår av att Satan erbjöd Jesus alla riken i världen, om han ville utföra en handling av tillbedjan inför honom. Men just därför att Satan åstundade att få den tillbedjan som endast tillkommer Jehova Gud, kommer han att bli tillintetgjord när Guds rätta tid är inne. — Matt. 4:8—10; Hebr. 2:14.
Vidare har vi israeliten Akan av Juda stam, som fick begärelse till några av Jerikos skatter som var helgade åt Jehova Gud. Han fick plikta med sitt liv och också med sina familjemedlemmars liv, därför att han hade gett efter för denna själviska orätta begärelse. — Jos. 7:20—26.
Den onda drottning Atalja hyste begärelse till tronen i tvåstammarsriket Juda, fastän hon som kvinna inte hade någon rätt till den. För att uppnå sitt mål gjorde hon sig skyldig till många mord, men slutligen måste också hon plikta med sitt liv för sin själviska orätta begärelse. Det tionde budet har mycket träffande kallats ”girighetens motvikt”. — 2 Kon. 11:1—20.
Hur skall vi då kunna bli kvitt själviska önskningar och begär? Vad skall vi börja med? Med hjärtat, alldeles som Jesus sade: ”Inifrån, från människornas hjärtan, utgå deras onda tankar, otukt, tjuveri, mord, äktenskapsbrott, girighet [begärelser, NW] ondska, svek, lösaktighet, avund, hädelse, övermod, oförsynt väsende. Allt detta onda går inifrån ut, och det orenar människan.” Och varför har hjärtat en sådan ond benägenhet? På grund av nedärvd synd och det inflytande Satan och hans demoner utövar. — Mark. 7:21—23; 1 Mos. 8:21; Ps. 51:7; Ef. 6:12.
Vad kan då hjälpa oss att bekämpa detta inneboende själviska begär efter sådana ting som tillhör en annan? Det är till hjälp för oss om vi kan se förnuftigt på saken. Jesus sade: ”Så som ni vill, att människor skall handla mot er, så skall ni handla mot dem.” Vem skulle vilja att någon annan hade begärelse till hans ägodelar, hustru, hus, bil eller ställning i förvärvslivet eller i den kristna församlingen? Ingen av oss vill det, och följaktligen bör inte vi ha begärelse till sådana ting som tillhör en annan. — Luk. 6:31, Hd.
Genom att vi är verkligt andligt sinnade, alltid medvetna om vårt behov av Guds heliga ande och vad den frambringar, kan vi få hjälp att bekämpa medfödd girighet. Vi kan då undertrycka sådana själviska begär i vårt hjärta och hindra dem från att ta överhanden. Om vi först söker Guds rike och hans rättfärdighet, kommer detta att avhålla oss från att få begärelse till sådant som tillhör någon annan. (Matt. 6:33) Om vi handlar så, kommer vi aldrig att lida någon brist på andliga välsignelser, alldeles som aposteln Paulus så uttrycksfullt sade: ”Han som icke har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla, huru skulle han kunna annat än också skänka oss allt” vi behöver? — Rom. 8:32.
Något som också kan hjälpa oss fallna, syndiga människor att bekämpa girighet är att vi lär oss att vara förnöjsamma. Aposteln Paulus hade lärt sig detta, och därför kunde han skriva: ”Jag har lärt mig att vara nöjd med det jag har. Jag kan finna mig i att ha det knappt, jag kan också finna mig i överflöd.” Han var andligt sinnad, och detta hjälpte honom att vara förnöjsam. Att det är mycket förståndigt att vara förnöjsam visar Paulus också i ett av sina brev till vännen Timoteus: ”Gudsfruktan i förening med förnöjsamhet är verkligen en stor vinning. Vi hava ju icke fört något med oss till världen, just därför att vi icke kunna föra något med oss ut därifrån. Hava vi föda och kläder, så må vi låta oss nöja därmed.” — Fil. 4:11, 12, Hd; 1 Tim. 6:6—8.
Men framför allt kommer kärleken, den osjälviska och på principer grundade agápekärleken, att hjälpa de kristna att bekämpa själviska önskningar och begär. Om sådan kärlek sägs det att den ”är inte svartsjuk, ... blir inte uppblåst, uppför sig inte oanständigt, söker inte sina egna intressen”. Om den inte ens söker sina egna intressen, hur skulle den då själviskt kunna önska sig något som tillhör en annan! (1 Kor. 13:4, 5, NW) Osjälvisk kärlek ”gör intet ont mot nästan; alltså är kärleken lagens uppfyllelse”. Sådan kärlek aktar på apostelns råd och söker, inte en annan människas rikedomar, utan hennes fördel: ”Må var och en fortsätta att söka, inte sin egen fördel, utan den andres.” — Rom. 13:10; 1 Kor. 10:24, NW.
Ja, även om självisk, orätt begärelse kan vara djupt rotad och upphov till allt slags ont, kan den som verkligen vill bekämpa den få hjälp att göra det på många sätt.