Kyrkan i Argentina skakas inifrån
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Argentina
DETTA sydamerikanska land har fått sin andel av den oro och det våld som är så framträdande över hela världen i våra dagar. Men det är naturligtvis inte något som är särskilt uppseendeväckande i denna tid.
Men vad som får många här i Argentina att häpna är att talrika prästmän på alla nivåer inom romersk-katolska kyrkan anklagas för att uppegga till ”plundring, rån, överfall, kidnapping, brott, blodiga strider, kaos. ... Och allt detta i kristendomens, evangeliernas och Jesu Kristi namn.”
Det är den anklagelse som framförs i en anmälan med överskriften ”Förklaring från argentinska präster”. Dokumentet undertecknades av 140 välkända präster inom katolska kyrkan.
Är situationen verkligen så svår här i Argentina? Vilka är dessa präster ”av skiftande rangordning och på alla nivåer” inom katolska kyrkan, som anklagas för att uppegga till ”kidnapping, brott, blodiga strider, kaos”? Varför anklagas de för sådana illdåd? Vilka åtgärder har kyrkan vidtagit? Och den argentinske kyrkobesökaren i allmänhet — hur reagerar han inför allt detta?
De händelser som gett upphov till denna kris
De händelser som lett till dessa anklagelser har inträffat under någon tid. Men nyligen trädde de i förgrunden på grund av grymma terroristmord.
En ledare i Buenos Aires Herald meddelade: ”Under de gångna 14 månaderna har tre framträdande argentinare kallblodigt lönnmördats. ... I juni förra året [1969] Augusto Vandor, Argentinas mest inflytelserike fackföreningsledare; kidnapparnas mord på förre presidenten Pedro Aramburu den 31 maj [1970]; och mordet på José Alonso”, en annan fackföreningsledare, vilket inträffade mera nyligen.
Vad har detta att göra med präster inom den katolska kyrkan? Tidningarna talar om detta samband. Siete Dias uppgav: ”Vissa prästers förmodade roll ... i samband med lönnmordet på general Aramburu har blivit orsak till hemliga möten i hjärtat av argentinska kyrkan ... för att undersöka extremismens inflytande bland prästerna.”
Prästmannen monsignore Juan Carlos Aramburu (inte att förväxla med den lönnmördade förre presidenten Pedro Aramburu) erkände beklagande: ”Händelserna på senaste tiden, som tyvärr kommit till allmänhetens kännedom, har prövat och påverkat det väsentliga värdet i den prästerliga uppgiften att verka för ’mänsklighetens enhet’ på kärlekens grundval.” Och f. d. inrikesministern Guillermo Borda sade: ”Den extrema flygeln inom kyrkan har utövat ett tryck som jag är frestad att kalla avgörande för den senaste tidens utbrott av otyglade våldsamheter i landet.”
”Den tredje världen”
Vilka är det som tillhör denna grupp av präster, som anklagas för att uppegga till våld och jäsning? Under de senaste åren har man kallat dem ”progressister” och ”rebeller”, och nu är de allmänt kända såsom präster som tillhör ”den tredje världen”. Denna rörelse har fått sitt namn från den deklaration som avgavs i Medellín i Colombia av aderton ”reformvänliga” biskopar. De begärde en ”tredje värld”, som inte behöver visa vare sig kapitalismen eller kommunismen sin undersåtliga tro och lydnad.
Publikationen Periscopio (nu Primera Plana) skickade en förfrågan till prästerna Jorge Vernazza, Héctor Botán, Rodolfo Ricciardelli och Domingo Bresci, vilka allesammans tillhörde denna rörelse. I deras svar ingick följande påpekande: ”När man talar om våld är det absolut nödvändigt att skilja mellan förtryckarens våld och de förtrycktas: det förra är orättfärdigt och värt att fördömas; det senare kan vara det enda sättet att frigöra sig från det orättvisa angreppet och är då ett berättigat försvar.” Man överser alltså med våld.
Buenos Aires Herald kallar den fyrtioårige argentinske prästmannen Carlos Mujica för den ”främste talesmannen” för ”den tredje världen”. Denne präst tjänstgör som professor i teologi vid Buenos Aires’ välkända Savior’s University. Han hävdar att de senaste tio årens förändringar inom katolska kyrkan är ”oåterkalleliga” och att prästerna måste verka för att åstadkomma politiska och sociala förändringar. Han framhöll att Vietnamkriget hade ett enormt inflytande på opinionsbildningen bland allmänheten, särskilt bland ungdomarna, som betraktar detta krig som en stor orättvisa. Han räknar upp andra händelser som inträffat i Latinamerika, till exempel revolutionen på Cuba och de nordamerikanska marintruppernas invasion av Dominikanska republiken, såsom bidragande orsaker till många människors förändrade politiska uppfattning. Resultatet, säger han, blir ”en säker övergång till socialism”.
Dessa präster identifierar sig följaktligen med en rörelse som verkar för politiska och sociala förändringar, till och med genom revolution där man gör bruk av våld, om det blir nödvändigt. Hur många sådana präster finns det i den argentinska kyrkan? Enligt Mujica ökar deras antal för varje dag.
Detta erkänns också av andra präster. De omkring 140 välkända prästmannen, som offentliggjorde den nyss nämnda ”Förklaring från argentinska präster”, framhöll: ”Under de senaste åren har det framträtt en ständigt växande grupp präster av skiftande rangordning och på alla nivåer, som visat sig beslutna att förändra kyrkans, kristendomens och till och med Jesu Kristi ansikte.” Kyrkan erkänner alltså själv att denna rörelse, ”den tredje världen”, växer bland prästerna.
För många befattningshavare inom kyrkan och även i politiska kretsar förefaller denna rörelses idéer närbesläktade med marxismens, om inte direkt marxistiska.
Krisen växer
Något som medförde allvarliga svårigheter för rörelsen var när förre presidenten Aramburu kidnappades och mördades. Analisis kommenterade: ”Det är tydligt att våldsinriktade katolikers deltagande i lönnmordet på Aramburu och vissa prästers förmodade roll i samband med terroristdåden har ökat de inre stridigheterna inom kyrkan.”
Förre presidenten Aramburu kidnappades den 29 maj 1970, och hans kropp hittades begravd i en kalkgrop den 16 juli. Hans försvinnande och var han befann sig hade väckt stor undran och bestörtning i landet under denna tid. ”Den tredje världen” anklagades för att ha samröre med Aramburus mördare.
Men det som verkligen satte eld på luntan på ämbetsmannanivå var när prästerna Hernán Benítez och Carlos Mujica offentligt var närvarande vid begravningen av två män, som var misstänkta för mordet på Aramburu och som dödades i en skärmytsling med polisen. Vid denna begravning talade prästerna väl om de båda döda männen. Mujica kallade dem ”mina bröder” och upphöjde dem till föredömen som ungdomarna borde följa, när de kämpade för att få till stånd ”ett rättvist samhälle”. Två andra präster var med vid begravningen.
På grund av detta blev prästerna Benítez och Mujica arresterade och anklagade för att sprida upproriska läror och glorifiera politiska brott. Senare släpptes de i brist på bevis. Men en förintande ledarartikel i La Prensa framhöll: ”Att säga om dem som efterlysts för kidnapping och mord ... ’att detta offer tjänar som ett exempel för folket’ är att uppvigla folket till våld och brott, att vilja framställa de avskyvärdaste handlingar som godtagbara och aktningsvärda. Denna farliga utmaning går under benämningen att överse med eller lovorda brott.” Tidningen tillade: ”Förvåningen övergår i bestörtning, när sådana lovord kommer från dem som har valt den religiösa banan för att skänka frid åt själarna, inskärpa rättvisa hos människorna och predika kärlek till nästan.”
Medan några var böjda att säga att man inte borde döma hela ”den tredje världen” efter några få av dess medlemmars handlingar, menade andra att det skulle vara svårt att tänka annorlunda. Varför det? Därför att dess främste talesman och även andra präster insisterar på att understödja en gerillaorganisation som stolt påtagit sig ansvaret för kallblodiga mord.
Allt detta har lett till en kris inom kyrkan här. En mycket allvarlig splittring har uppstått inom prästernas led. Monsignore Aramburu medgav detta, när han förklarade i ett brev till landets prästerskap: ”Det är varken förnuftigt eller lägligt, när stormvindarna piskar mot utsidan av huset, att man också företar manövrer innanför väggarna ... som skakar huset i dess grundvalar.” Han sade att det fanns många krafter som rasade mot kyrkan utifrån, men nu fanns det mäktiga krafter även inom kyrkan, som angrep den och skakade den i dess grundvalar.
När myndighetspersoner försökte få kyrkans ledning att bestraffa och suspendera de rebelliska prästerna inom ”den tredje världen”, tycks kurian ha beslutat att så inte skulle ske, därför att det skulle ”splittra kyrkan i två delar”. Men detta tycks ändå redan ha skett.
Det argentinska folkets reaktion
Hur reagerar den argentinske katoliken i allmänhet inför allt detta?
Till och med före den nuvarande krisen hade många katoliker tagit avstånd från prästerskapet. Nu är brytningen ännu mer definitiv för ett ökat antal katoliker. En del säger: ”Jag är katolik, men på mitt sätt.” Andra förklarar: ”Jag är katolik, men jag tror inte att jag måste gå i kyrkan.” Ytterligare andra säger: ”Jag är katolik, men jag har inget att göra med prästerna.”
En dam som fick besök av Jehovas vittnen sade till dem: ”Jag är mycket förtörnad på kyrkan. Jag är från en gammal katolsk familj. Min mor dog på ett mystiskt sätt; vi kunde aldrig klart fastställa dödsorsaken. På grund av detta kunde vi inte få prästen att komma och ge henne välsignelsen vid begravningen, trots att hon hade varit en oförvitlig människa. Men två framträdande präster var med vid de båda terroristernas begravning och talade om dem som exempel för ungdomen. Sedan dess tror jag inte att jag någonsin kommer att sätta min fot i en katolsk kyrka mer.”
Denna kvinna har en faster som är nunna. Hon är till åren kommen och talade om för sin brorsdotter att hon kände sig ”mycket nedstämd på grund av den attityd som folk visade mot prästerna”. Hon tycker också att denna fientlighet har blivit mera påtaglig under de senaste åren, vilket visar sig också i små detaljer. Nu lägger hon exempelvis märke till att det sällan är någon som erbjuder henne en sittplats när hon reser med de allmänna kommunikationsmedlen, varken för att hon är kvinna, för att hon är till åren kommen eller för att hon är nunna. För några år sedan var det en sällsynthet att en nunna inte fick någon sittplats. Hon klagade också: ”Det håller på att bli nästan odrägligt att bli identifierad med de katolska prästerna.”
Det är naturligtvis fortfarande många människor i Argentina som går i kyrkan och ger den sitt stöd. Men fler och fler låter bli. Och ett växande antal uttrycker sin villighet att tala om bibeln med Jehovas vittnen, när dessa besöker folk i sin bibliska undervisningsverksamhet. Många lyssnar nu uppmärksamt och uppskattar de kostnadsfria bibelstudiekurser i hemmen som Jehovas vittnen anordnar till allmänhetens tjänst.
Katolska kyrkan befinner sig utan tvivel i allvarliga svårigheter här i Argentina. Dessa svårigheter återspeglar de världsomfattande problem som kyrkan drabbats av. Överallt ifrågasätts dess läror, dess organisationsformer och dess inställning till sociala frågor och frågor angående landets styrelse. Detta kommer inte bara utifrån, från icke-katoliker. Nu skakas kyrkan inifrån, av sina egna präster och lekmän.