Den unika människan — skapelse eller evolution?

”ALLTING inom evolutionen är i högsta grad osäkert.” Detta är verkligen ett uppriktigt påstående för att komma från en framstående evolutionist. Ändå var detta just vad S. L. Washburn, professor i antropologi vid University of California i Berkeley, påstod. Och något som är ännu mer anmärkningsvärt — han gjorde detta i en föreläsning betitlad ”Det mänskliga beteendets utveckling”, som hölls vid en nobelkonferens över ämnet ”Den unika människan”.

Talarna vid denna konferens, som hölls vid ett universitet i den amerikanska Mellanvästern, framhöll många av de sätt på vilka människan är unik jämförd med djuren. Ändå refererade dessa män ideligen till evolutionsläran som om den vore ett bevisat faktum. Bland de påpekanden de olika talarna gjorde angående människans unika ställning var följande, nu publicerat i boken The Uniqueness of Man (Den unika människan), utgiven av J. D. Roslansky:

”Emellertid finns det inte någon känd grupp människor som helt enkelt gör sig av med sina döda utan någon ritual eller ceremoni. I skarp kontrast till detta begraver inga djur döda individer av den egna arten.” ”Människan är den enda levande varelse som har ett utvecklat själv-medvetande och döds-medvetande.” — Theodosius Dobzhansky, ryskfödd vetenskapsman.

Varför är människan på detta sätt så säregen eller unik, om hon har utvecklats från djuren? Borde det inte, åtminstone i någon liten grad, finnas själv-medvetande och döds-medvetande hos dem som påstås vara människans stamfäder? Evolutionen kan inte förklara denna särställning, men det kan Guds ord. Bibeln förklarar att endast människan skapades till Guds avbild. Endast hon blev begåvad med förstånd, med fantasi, med känsla för moral. — 1 Mos. 1:26—28.

Vad beträffar människans förmåga att använda ett språk, i motsats till andra kommunikationssystem som används bland djuren, sade dr Ernan McMullin, lärare vid University of Notre Dame, följande:

”På sista tiden har det gjorts stor affär av de ’språk’ som bin, myror, delfiner och andra högt organiserade djur använder. Men åtskilliga drag hos dessa ’språk’ avgränsar dem skarpt från människans språk. För det första är de utmärkande för arten och nedärvda, inte inlärda. De används instinktivt, inte förståndsmässigt. Bin av en art förstår inte en annan arts språk och kan heller inte lära sig det. Genetiska skillnader kan till och med uppstå inom arten på grund av geografisk åtskillnad; ett italienskt bi kan inte förstå de tecken en svärm av dess tyska kusiner ger ifrån sig. Ett italienskt bi förblir alltid ett italienskt bi! Individen kan på intet sätt modifiera eller förtränga sitt ’språk’, eftersom det (så vitt vi vet) helt och hållet är genetiskt betingat, helt och hållet instinktivt till sitt ursprung. För det andra är alla de tecken som används strängt taget signaler, dvs. de ger impulser till omedelbar handling. Det finns ingen anledning att tillskriva dem avsiktlig karaktär. De används inte för att tala om hurudana sockerförekomsterna är utan snarare som signaler för att stimulera bina att instinktivt bege sig till rätt plats. För det tredje är dessa språk helt och hållet begränsade till en situationstyp, en som är av biologisk betydelse för arten, t. ex. insamlande av föda eller parningslek.”

Ja, problemet med språket är en gåta för evolutionisterna. Filologer har kommit med många teorier, men inga av dem har varit så förnuftiga eller betvingande att de har blivit allmänt accepterade. En liten fågel som papegojan kan tala, dock inte förståndsmässigt; men en apa med många fysiska drag som liknar människans — tänder, läppar, tunga, stämband och mycket mer intelligens än en papegoja — kan inte tala. Varför inte? Därför att, som Wooten visar i sin bok Up from the Ape, apan saknar den nödvändiga intelligensen.

Professor W. H. Thorpe, en framstående engelsk etologa, framhåller ännu ett exempel på människans egenart och säger:

”Människan kan använda fullständigt abstrakta symboler i en utsträckning som vida överträffar vad som är möjligt i djurvärlden; det är på denna förmåga matematiken grundar sig. Jag tror inte att djur någonsin kommer att förstå matematik. ... Människan har en abstrakt känsla för moral som helt kan fatta allmänna morallagar — hon kan med andra ord förstå den väsentliga skillnaden mellan hur det är och hur det borde vara, och det tror jag kommer sig av ... att människan är ett filosofiskt, metafysiskt och religiöst djur.”

Nobelpristagaren sir John Eccles talade vid denna konferens över ämnet ”Det empiriska jaget”. Han påpekade bland annat att ”människans försök att förstå världen är ett mått på hennes unika ställning”. Djur är nöjda med livets nödtorft och med att tillfredsställa sin hunger och sin könsdrift. Men människan, och endast människan, har ett begär efter kunskap, att vilja veta, att förstå inte bara världen utan meningen med sin existens. Guds ord, bibeln, förser oss med upplysning i det avseendet. — Ps. 119:105.

Professor Washburn, som citerades i inledningen, bidrog ytterligare till temat om människans unika ställning genom att säga:

”Hela vårt rumsbegrepp är fullständigt olikt de icke-mänskliga primaternas. Apor tillbringar sitt liv inom en yta av 5—8 kvadratkilometer. Gorillan tillbringar sitt liv inom cirka 35 kvadratkilometer. ... Här ser vi alltså djur som med utmärkt rörelseförmåga och med speciella sinnen, mycket lika våra, kan röra sig mycket snabbare än vi, men de lever hela sitt liv inom detta ytterst lilla område. ... Man skulle kunna tro att man med lätthet skulle kunna driva i väg apor. ... Det är mycket lätt ... tills de når gränsen för det område de känner till. Om man sedan försöker driva dem vidare, vänder flocken och går tillbaka; de går inte utanför det område de känner till. Ett av de verkligt anmärkningsvärda dragen hos människan är att även de mest primitiva människorna rör sig över hundratals kvadratkilometer snarare än dessa små områden. . . .

Ständig övning är karakteristiskt för mänsklig verksamhet, men det är inte fallet för de icke-mänskliga primaterna. . . .

Våra hjärnor kan oerhört mycket lättare behärska vredesreaktioner än vad som är fallet med de icke-mänskliga primaterna. Detta hänger otvivelaktigt samman med förmågan att samarbeta och planera. Dessa förmågor är naturligtvis också unika för människan. ... Att få två djur att göra någonting för ömsesidig nytta är nog gränsen för samarbetsförmågan hos de icke-mänskliga primaterna. . . .

Könsdriften är också anmärkningsvärt olika hos mänskliga varelser och hos de icke-mänskliga primaterna. ... Förlusten av denna ... okontrollerbara könsdrift är oerhört viktig och ... beror på att hos människan är hjärnan av mycket större betydelse för det sexuella beteendet än vad som är fallet hos de icke-mänskliga primaterna.”

Hur slående bär inte allt detta vittnesbörd om människans särställning! Med människan uppstod plötsligt en mängd unika egenskaper. Ändå är de aspekter som här nämnts ingalunda alla de sätt på vilka människan är unik jämförd med djuren. Inte alls!

Men är det med tanke på dessa få synpunkter förnuftigt att tillskriva en evolutionsprocess den mångfacetterade egenarten hos människan? Borde vi inte snarare, i likhet med Guds ord, bibeln, ge den gudomlige Skaparens vishet äran för detta? Det är förvisso i överensstämmelse med förnuft och sanning att dra den senare slutsatsen.

[Fotnoter]