Ormar — vänner eller fiender?
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Panama
HÄR i Panama stöter man på väldigt många ormar. Det finns mer än 125 olika arter, men bara tjugoen av dem är giftiga. De som inte är giftiga är dessutom mycket talrikare än de giftiga. Flera av Jehovas vittnens missionärer har haft intressanta upplevelser när de råkat på dem. En missionär som bor i en stad i inlandet berättar:
”En dag hittade vi i vårt hus den avkrängda huden efter en boaorm. Vi blev ordentligt uppskakade. När vi senare också fann skinnets ägare, blev vi ännu mer uppskakade. Vi insåg nämligen att han av allt att döma hade funnits i huset under någon tid och levt på de insekter som bor i vårt tegeltak utan att ens låta oss få veta att han var vår gäst.”
En annan missionär berättar: ”Flera nätter i följd lade jag märke till att det var någonting i resåren i min säng. Jag kände och hörde mjuka rörelser under natten, men jag kunde inte se någonting. Eftersom jag sov under ett moskitnät, kände jag mig helt trygg mot möss och till och med råttor, men föreställ er min fasa när jag beslutat mig för en undersökning och hittade en giftig korallorm som bodde i resåren!”
Skräck är alltså den vanliga reaktionen vid möte med ormar. Reagerar du också så? Är det berättigat? Är ormarna verkligen människans farliga fiender? Eller fyller de en nyttig uppgift?
Ormhistorier
Det finns några ormarter som utom all fråga kan vara farliga. Den synnerligen giftiga kobran till exempel lär vara ansvarig för cirka 10.000 dödsfall om året enbart i Indien. Under parningstiden kan kobran vara aggressiv, och det går historier om hur den har förföljt människor i en jakt på liv eller död.
Pytonormen är en annan beryktad orm, vars blotta omnämnande väcker fruktan hos somliga. Den kan bli kolossalt stor. Längden på en asiatisk pytonorm har uppmätts till tio meter! Pytonormen dödar genom att slingra sig runt sitt offer och klämma ihop det tills det kvävs. Men det finns få bestyrkta redogörelser för att dessa ormar har angripit och slukat människor. Det hände dock i ett fall i Indien att en pyton fångade en fjortonårig pojke och slukade honom. Ett par dagar senare greps den stora ormen och dödades, och man fick tillbaka pojkens kropp.
Den största nu levande ormen är den sydamerikanska anacondan, som också dödar sitt byte genom att slingra sig runt det och krossa det. Sedan gammalt har det gått historier från Brasilien om anacondans väldiga storlek och styrka. En fotograf i Brasilien distribuerade för några år sedan en bild på en gigantisk anaconda som skulle vara fyrtio meter lång. År 1948 berättade en tidningsnotis om en 47,6 meter lång orm som hade dödats av en brasiliansk arméavdelning. Var de här ormarna verkligen så långa? Uppgifterna har inte verifierats. Det finns emellertid pålitliga rapporter om 11,3 meter långa anacondor, en längd som sannerligen inte går av för hackor! Boaormen, Boa constrictor, som man finner i Panama, kan nå en längd av över fyra och en halv meter och kommer närmast anacondan och pytonormen i storlek.
Hur stora är riskerna?
Eftersom dessa stora ormar vanligtvis föredrar mindre byten, är risken för människor minimal. Således utgör giftormarna den största faran för människan. Men bara en liten procent av världens närmare 3.000 kända ormarter är giftiga. Man beräknar att bara ungefär åtta på hundra innebär någon risk för människan.
En skribent anmärkte nyligen att ”risken att bli ormbiten i Panama är ungefär lika stor som att bli träffad av blixten”. Men han framhåller också att ”det är bäst att inte skoja och rumstera med ormar, eftersom det är ormsysslare som oftast blir bitna”.
De farligaste ormarna i Panama är den giftiga lansormen, buskmästaren och korallormen. Vissa havsormars gift anses vara femtio gånger farligare än hos några ormar som lever på land. Dessa ormar kan vara livsfarliga för badande längs Stillahavskusten.
Men om en orm försökte jaga en människa på land, skulle den då kunna hinna fatt henne? Troligen inte. Den högsta hastighet som ormar når upp till är bara ungefär tretton kilometer i timmen, långsammare än en människa springer, och det är få ormar som kan förflytta sig så fort. Ett anmärkningsvärt undantag är den snabba kungskobran. När den rör sig framåt, håller den emellertid huvudet ovanför marken men måste sänka det till liggande ställning när den vänder. Genom att hoppa åt sidan kan alltså en människa komma ifrån den ute på fria fältet. Det finns uppgifter om människor som har undkommit kungskobran just genom att manövrera på det sättet!
Faktum är att ormar i vanliga fall är mycket skygga och vill försvinna ur människans väg, om de bara har den möjligheten. Till och med giftormar föredrar att vara försiktiga, även kobran i de flesta fall. Ormarna är inte ute för att angripa människor. Om man alltså är påpasslig när man är i trädgården eller där det finns träd eller buskar, så är risken obetydlig för att man skall bli biten. I somliga trakter är det också bra att vara på sin vakt i garaget eller huset, eftersom giftormar slår sig ned även på sådana ställen.
Oförtjänt rykte
Det är tydligt att ormarna i de flesta fall har ett oförtjänt rykte. Herpetologen (reptilforskaren) Sam Telford hör till dem som menar det. Han säger: ”De har ett rykte som de inte förtjänar. Därför att det finns några som är farliga, har allesammans blivit nedsvärtade.”
I själva verket fyller ormarna en nyttig uppgift, som Telford påpekar. De är viktiga för att hålla kontroll på råttor, möss och andra gnagare som förökar sig hastigt och som kan göra stor skada på grödan. Därför betraktar många lantbrukare ormen som sin vän, som sin medarbetare i odlarmödan.
Men ormarna kan också tjäna människan på ett helt annat sätt. Willie K. Friar skrev i Panama Canal Review för februari 1970: ”Boaormen, som en del syftar på när de talar om en ’saftig stek’, är en stående rätt på matsedeln för eleverna vid Air Force Tropical Survival School i Kanalzonen.”
Somliga ormar är visserligen farliga och bör definitivt behandlas med respekt, men de flesta har människan nytta av. De är vänner, inga fiender.