Skäl för läkare att visa blygsamhet
● Det finns medlemmar av läkarkåren som har en benägenhet att göra dogmatiska uttalanden. Mycket ofta är de absolut säkra på att deras bedömning är rätt och inte bör ifrågasättas av ”lekmän”. Men vad visar fakta?
En artikel i den medicinska tidskriften New York State Journal of Medicine för 1 augusti 1967 belyser de misstag läkare gör när de ställer diagnos på patienterna. Denna artikel bar rubriken: ”Brist på överensstämmelse mellan diagnosen före och efter döden.” Den visar alltså hur resultatet av obduktioner motsagt den diagnos läkaren ställt medan patienten levde. Artikeln framhåller att ”litteraturen flödar över av exempel på motsägelser mellan diagnosen före och efter döden” och fortsätter sedan med att ge en del statistik om elva olika sjukdomstillstånd.
Det uppges bland annat att mindre än 50 procent av patienter med lungemboli (en blodpropp som fastnat i lungans kärlsystem) hade fått rätt diagnos ställd; misstagen varierade från 10 till 89 procent, beroende på vilken serie av fall det var fråga om. När det gällde gastro-intestinala blödningar, det vill säga blödningar i mag-tarmkanalen, fann man att diagnosen var fel i 33 procent av fallen. De flesta fall av njurinfarkt (områden med död vävnad i njurarna) upptäcktes inte före döden; samma sak gällde en övervägande majoritet av myokarditfallen, det vill säga de som hade inflammation i hjärtats muskelvägg.
Av 1.000 patienter som obducerades i Frankrike hade bara 55,4 procent blivit korrekt diagnostiserade förut. Och i 23,5 procent av fallen fanns det allvarliga sekundära sjukdomstillstånd, som upptäcktes först efter döden.
Ett exempel är en kvinna som brukade få kväljningar när hon åt. Hon dog av kvävning då hon åt på restaurang. Två läkare menade att det var ett svårt fall av hjärtattack. Obduktionen visade emellertid att hon hade kvävts av en bit stekt kött. En korrekt diagnos kunde ha räddat hennes liv.
Denna medicinska artikel säger vidare: ”Att obduktion ofta rättar till diagnosen ... är ett objektivt vittnesbörd om hur mycket läkarna ännu har att lära.”
Borde då inte blygsamhet vara en dygd för läkarkårens medlemmar att odla?