”Ditt ord är sanning”
”Lyckliga är de som är milda till sinnes”
DEN populäre amerikanske författaren Mark Twain sade en gång sarkastiskt att det brittiska väldet omnämndes i Matteus 5:5 i bibeln. Där läser vi: ”Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta [ärva, NW] jorden.” På hans tid såg det faktiskt ut som om detta välde höll på att ärva jorden. Det hade kolonier på sex kontinenter och kunde skryta med att solen aldrig gick ned i det brittiska samväldet.
Dessa Jesu ord har också lockat fram ett vanvördigt genmäle i våra dagar. En känd grupp popmusiker sjunger på ett mycket sarkastiskt sätt om hur saliga de saktmodiga är, som man sätter sig på och spottar på.
Dessa ord från Jesu mun tycks verkligen ge upphov åt ett problem för somliga människor; de kan faktiskt förefalla paradoxala. Skall de saktmodiga ärva jorden? Är det inte de hårda, obarmhärtiga, våldsamma, aggressiva och stridande som har tagit jorden i besittning? I stor utsträckning har det varit sådana män som Napoleon, Hitler och andra diktatorer. Var de saktmodiga? Knappast!
Men de kritiker som ifrågasätter Jesu ord misstar sig på flera sätt. För det första missförstår de Jesu ord. Det grekiska ordet praýs, som återgetts med ”saktmodig” har grundbetydelsen mild till sinnes, blid. Detta innebär inte någonting svagt, som man lätt kan få makt över. Det grekiska ordet förmedlar i stället tanken på styrka; de forntida grekerna använde det för att beskriva en vild häst, som hade blivit tämjd och nu var mild, blid, men ändå stark.
Jesus sade inte heller att de saktmodiga skulle bemäktiga sig jorden. Nej, han sade att de skulle få den i arv. Av vem? Av Gud, naturligtvis!
De som kritiserar Jesu ord förbiser vidare att han inte sade när de som är milda till sinnes skulle ärva jorden. Jehova Gud har en fastställd tidpunkt, då han skall förverkliga var och en av sina planer. (Pred. 3:1—8) Satan, djävulen, är den nuvarande tingens ordnings härskare och gud, och därför är det inte att förvänta att saker och ting skall ske i enlighet med bibelns principer. Men människor med tro på Gud och på hans ord förtröstar på att Guds vilja inom en nära framtid skall ske på jorden såsom i himmelen, och då skall de som är milda till sinnes få ärva jorden. — Matt. 6:10; 2 Kor. 4:4.
Vilka är de som är milda till sinnes och som skall ärva jorden? Ja, vem var den mildaste människa som någonsin levat? Var det inte Jesus Kristus, Guds Son? När han vandrade på jorden kunde han säga: ”Ta mitt ok på er och bli mina lärjungar, ty jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat.” Mild till sinnes, blid? Ja, men på intet sätt svag. Med vilken dristighet drev han inte ut penning växlarna ur templet! Hur oförfärat uttalade han inte förkastelsedomar över de religiösa skrymtarna på hans tid! Vilket lugn visade han inte när en pöbelhop kom för att gripa honom! — Matt. 11:28, 29, NW; 21:12, 13; 23:13—32; 26:48—56.
Jesus Kristus själv är därför den främste som Matteus 5:5 är tillämpligt på. Han, den mildaste av alla, är den som Jehova uppmanar: ”Begär av mig, att jag må ge nationer till din arvedel och jordens ändar till din egen besittning.” Såsom konung över hela jorden kommer han att ha ”undersåtar från hav till hav och ifrån floden intill jordens ändar”. — Ps. 2:8; 72:8; NW.
Jesus kommer emellertid inte att vara ensam om att ärva jorden. Han kommer att ha 144.000 andra förbundna med sig. Vi läser i Uppenbarelseboken 14:1 att ”ett hundra fyrtiofyra tusen” var med honom på det himmelska Sions berg. Dessa måste kvalificera sig för denna konungsliga ära genom att odla Guds andes frukt, som inbegriper mildhet. (Gal. 5:22, 23) Att Jesus kommer att ha medarvingar till detta arv av Jorden framgår tydligt av följande ord: ”Anden själv bär vittnesbörd med vår ande att vi är Guds barn. Om vi alltså är barn, är vi också arvingar: Guds arvingar i sanning, men medarvingar med Kristus, såvida vi lider tillsammans, på det att vi också må bli förhärligade tillsammans.” (Rom. 8:16, 17, NW) Om dessa läser vi också att ”de kom till liv och härskade som konungar med Kristus i tusen år”. — Upp. 20:4, NW.
Det förhållandet att Jesu ord i Matteus 5:5 har sin främsta tillämpning på honom och på hans 144.000 medförbundna innebär inte att de inte har någon vikt och betydelse för andra av hans efterföljare. Det har de, eftersom de framhåller en princip som också är tillämplig på hans ”andra får”. Dessa har hoppet att få glädja sig åt det jordiska paradiset. — Joh. 10:16; Luk. 23:43.
Det stora flertalet av mänskligheten, som har dött och kommer att bli uppväckt av Jesus Kristus, skall få del av sådana jordiska välsignelser. Men juridiskt sett kommer de inte att äga jorden eller ärva den. De kommer i stället att förvalta den åt dessa som är milda till sinnes och som skall regera över dem. — Joh. 5:28, 29.
Vad innebär det då för de kristna i våra dagar att det är dessa Kristi efterföljare, som är milda till sinnes, som skall förvalta jorden åt de himmelska arvingarna? Det innebär att de allesammans måste söka uppodla och äga den andens frukt som heter mildhet. Bibelns förmaningar om att vara mild till sinnes är i sanning talrika.
I Efesierna 4:2 (NW) får de kristna till exempel rådet att vandra ”med fullständig anspråkslöshet i sinnet och med mildhet, med långmodighet, i det att ni i kärlek har fördrag med varandra”. I Kolosserna 3:12 (NW) får de befallningen att ikläda sig ”de ömma känslorna medlidande, vänlighet, anspråkslöshet i sinnet, mildhet och långmodighet”. De kristna får vidare förmaningen att ge skäl för sitt hopp ”med ett milt sinne och djup respekt”. Särskilt hustrur får rådet att lägga i dagen mildhetens dygd. I stället för att lägga vikten vid fina kläder, vackra juveler och kosmetika, bör de låta sin charm bestå i ”hjärtats fördolda människa i den stilla och milda andens oförgängliga klädnad, som är av stort värde i Guds ögon”. — 1 Petr. 3:15, 4, NW.
Vi kan vara förvissade om att de som är milda till sinnes finner stor lycka i de framtidsutsikter som Gud har skänkt dem. Denna lycka är inte något som de inte får del av förrän i framtiden; den uppehåller dem redan nu. Men det finns också andra sätt på vilka de blir lyckliga redan nu tack vare att de är milda till sinnes. De förskonas från många slitningar och mycken missämja och från den besvikelse och bitterhet som plågar de obarmhärtigt ärelystna. De har gudaktig hängivenhet, som i förening med förnöjsamhet är en stor vinning. — 1 Tim. 6:6.
Att uppodla sinnets mildhet är i sanning det förståndiga handlingssättet för alla kristna som vill vara lyckliga nu och en gång kan få befinna sig antingen bland dem som kommer att besitta jorden eller bland dem som kommer att förvalta den åt de himmelska arvingarna.