Jag var kristna kvinnors fångvaktare

Berättat för ”Vakna!”:s korrespondent i Korea

I SLUTET av 1930-talet var jag fångvaktare i fängelset i Söul. Korea behärskades då av japanerna. Jag var en av sex koreanska kvinnor som tilldelats tjänstgöring på kvinnoavdelningen; vi var underställda sex japanska kvinnliga vakter. Föga anade jag då att jag snart skulle bli fångvaktare för en skara trogna kristna.

År 1938 och 1939 läste jag om att den japanska regeringen hade arresterat några av de ledande förkunnarna inom Internationella Bibelstudiesällskapet, som Jehovas vittnen på den tiden kallades i Japan och Korea. När längre fram enskilda vittnen blev arresterade, kom jag att bli fångvaktare för sex av dessa kvinnor, allesammans förkunnare bland Jehovas vittnen. De placerades på min avdelning.

Mina plikter i fängelset var att lära fångarna japanska, att lära dem sticka eller göra något med sina händer, att försöka bilda de olärda och öva upp deras sinnen inför den tidpunkt då de skulle bli frisläppta. Jag tog också ut fångarna ur deras celler för att de skulle få motion. Det var mitt ansvar att genomdriva åtlydnad för alla de föreskrifter som gällde i fängelset, förutom att jag skötte mina plikter som fångvaktare.

Vi får allesammans befallning att buga oss

En av fängelsets föreskrifter krävde att alla fångarna (och även vi fångvaktare) varje morgon skulle buga oss i riktning mot Tokyo på befallning av chefsvakten. Detta var en japansk nationalistisk rit, som innebar tillbedjan av den japanske kejsaren. Det ingick i Shintoreligionen. Vi koreaner tvingades ta del i det. Jag fick senare veta att dessa sex kvinnliga vittnen blev satta i fängelse delvis på grund av sin vägran att buga sig mot öster. I fängelset vägrade de också på religiösa grunder att buga sig i riktning mot Tokyo.

När de anmäldes för fängelsemyndigheterna och ansträngningarna att övertala dem att buga sig visade sig fruktlösa, blev de bestraffade. De blev slutligen allesammans satta i kedjor. Det var mycket tunga kedjor, som var svåra att lyfta upp och placera på ryggen. Dessa kvinnliga vittnen fick ha kedjorna på sig större delen av dygnets tjugofyra timmar.

Då tyckte jag att de var mycket dåraktiga som bevarade en sådan trotsig attityd bara för religionens skull, vilket fick till följd att de blev svårt bestraffade. Många gånger försökte jag övertala dem att buga sig mot öster tillsammans med oss andra och på så sätt bespara sig denna skärseld.

Deras tro och mod gör intryck

Men när jag talade mer med dessa kvinnor gjorde deras tro ett starkt intryck på mig. De var alltid glada och på alla andra sätt mycket lydiga och lätta att ha att göra med. Jag kände mig särskilt dragen till en av dessa kvinnor. Det berodde på att det fanns många paralleller mellan mitt och fru Changs liv. Hon hade fått god utbildning, precis som jag. Hon var enda dottern, precis som jag. Vilket arbete hon än sattes att göra lärde hon sig det mycket snabbt. Hon hade en utmärkt allmänbildning. Jag kände medkänsla med henne särskilt för att hon sattes i fängelse kort efter att hon hade gift sig.

Alltid när jag undersökte cellerna där dessa sex kvinnliga vittnen hölls i förvar fann jag dem läsa eller dryfta bibeln. Jag förstod att detta var nyckeln till deras tro, och jag undrade hur en bok kunde ingjuta en sådan tro som de hade.

En dag när jag tog ut vittnena ur deras cell för motion bad fru Chang mig om nyheter utifrån. Jag talade om för henne att Japan hade segrat över Förenta staternas styrkor på Filippinerna och över de brittiska styrkorna i Singapore osv. Fru Chang förklarade någon profetia från bibeln för mig på ett sådant sätt att jag skulle få intrycket att hon trodde att Japan till slut skulle bli besegrat.a Jag blev chockerad över att hon ens vågade antyda något sådant, och om någon av de andra vakterna hörde henne, skulle det betyda ännu svårare bestraffning för henne, däribland minskade matransoner. Jag uppmanade henne mycket strängt att inte upprepa dessa ord för någon.

Några dagar senare, när jag sköt in maten åt dem genom en lucka i cellen, förklarade fru Chang mer för mig från sin bibel. Hon sade att alla världens regeringar i bibeln liknades vid vilddjur och skulle bli tillintetgjorda av Guds rike. Jag kunde ha gått ifrån luckan, men jag var intresserad av vad hon sade. Jag kunde ha låtit straffa henne, men det hade jag ingen tanke på. Jag kände frändskap med dessa modiga kvinnliga vittnen, vars tro kunde få dem att tala så modigt, till och med när de blev straffade för denna sin tro.

När jag var ensam med dem, brukade jag ibland ta av deras kedjor en kort stund, men detta måste göras mycket försiktigt. Sedan inträffade en oförglömlig händelse.

En av dessa sex kvinnor blev mycket sjuk. Samtidigt som hon blev satt i fängelse hade också hennes son blivit inspärrad i samma fängelse. Men han kompromissade när det gällde tron genom att buga sig mot öster. Av den orsaken fick han ett bättre arbete i fängelset, men han blev inte frisläppt. Hans mor var orubblig i sin tro. När det verkade som om hon skulle dö, bad hon att få träffa sin son. Jag förde hennes talan, så att hennes son till slut fördes in från männens avdelning. Jag var närvarande vid detta möte mellan mor och son. Hon var döende, men hon uppmuntrade sin son att bevara sin tro. Han lyssnade inte utan bönföll sin mor att kompromissa, så att hon kunde få dö utanför fängelset. Fem dagar senare dog hon. Sonen fick tillåtelse att närvara vid begravningen i fängelset. Han snyftade bittert, och jag kunde inte låta bli att gråta själv.

Misströstan och avsaknad av en uppehållande tro

Det var nu jag beslöt mig för att byta yrke. Jag hade blivit fångvaktare sedan jag tagit examen vid en högt aktad skola för kvinnor, en skola som upprättats av regeringen, och jag var kvalificerad som lärarinna. Medan jag fortfarande gick i skolan hade vi fått följa med på ett studiebesök till ett fängelse, och jag blev gripen av internernas hjälplöshet. Genom att bli fångvaktare trodde jag att jag inte bara kunde undervisa dessa olyckligt lottade utan också hjälpa dem på något sätt. Jag ansökte alltså och blev antagen vid fängelset. Men efter att ha sett så många ömkansvärda människor under mina år vid fängelset insåg jag hur litet jag kunde hjälpa dem med.

Jag hade visserligen fått brev då och då från före detta interner som talade om för mig hur mycket de uppskattade vad jag hade lärt dem, och detta fick mig att känna mig väl till mods. Men jag såg så mycket som jag inte kunde hjälpa dem med, och från rent humanistisk synpunkt misströstade jag om att verkligen kunna åstadkomma några förändringar som blev till hjälp för dem. När detta kvinnliga vittne hade dött insåg jag att jag inte hade någon tro som kunde uppehålla mig som hennes tro hade uppehållit henne. Jag lämnade min ställning som fångvaktare vid fängelset i Söul före slutet av andra världskriget.

Min egen religiösa bakgrund hade inte ingjutit någon sådan tro hos mig. Mina familjemedlemmar hade varit buddister. Jag hade ofta gått till buddisttemplet tillsammans med min mor. Men när jag kom upp i läroverket hade jag fått lära mig så mycket att jag förstod att den bilddyrkan som utövades av min mor bara var vidskepelse. Jag tog följaktligen inte längre del i denna gudsdyrkan, när jag började stå på egna ben.

År 1945, när den långa japanska ockupationen av Korea upphörde, kom jag ihåg vad fru Chang hade talat om för mig, och jag blev slagen med häpnad över att bibelns profetior verkligen var sanna. Jag förmåddes till och med att försöka komma i kontakt med fru Chang, men på fängelset fick jag reda på att hon och de andra fyra kvinnorna hade blivit frisläppta.

Under de följande åren var jag flitigt sysselsatt med att arbeta för Förenta staternas ockupationsregering till dess att republiken upprättades år 1948. Då fick jag en annan anställning. En granne till mig, som var diakon i ett av kristenhetens kyrkosamfund, bad mig följa med på gudstjänsterna. Jag gjorde det, men jag kunde inte undgå att lägga märke till hyckleriet inom detta samfund, så jag slutade att gå dit. Jag hade fortfarande ingen verklig tro som kunde stärka mig.

Återförening med de trogna kristna kvinnorna

Då och då under årens lopp besökte Jehovas vittnen mitt hem, och ibland tog jag emot deras tidskrifter. Men jag hade inte tid att tala med dem eller diskutera saker och ting med dem. Därefter, på våren 1969, flyttade ett av vittnena in som granne till mig. Hon började tala med mig om bibeln. Jag frågade om Jehovas vittnen var samma sak som Internationella Bibelstudiesällskapet, som jag visste att fru Chang hade tillhört. Hon sade att det förhöll sig så. Jag fick veta av henne att fru Chang befann sig i Inchon, så jag reste till Inchon för att få träffa henne.

Vi hade ett långt samtal om bibeln och vittnenas tro. På grund av detta samtal beslöt jag mig för att studera med Jehovas vittnen. Ett regelbundet bibelstudium anordnades med min nya granne som lärare.

Jag gjorde framsteg i biblisk kunskap, och i oktober 1969 var jag med vid Jehovas vittnens internationella sammankomst ”Fred på jorden”, som hölls på Changchoongstadion i Söul. Där mötte jag de andra fyra kvinnorna som hade suttit i fängelse för sin tro. Det var ett glädjefyllt återseende. De hälsade mig som en länge saknad vän och inte som deras före detta fångvaktare. Vad jag såg på denna sammankomst gjorde ett djupt intryck på mig.

Jag fortsatte med mitt bibelstudium och var regelbundet närvarande vid mötena i Jehovas vittnens Rikets sal. Sedan fattade jag mitt beslut: Jag ville också ha samma tro som dessa trogna kristna kvinnor. Så jag blev döpt vid Jehovas vittnens områdessammankomst ”Människor av en god vilja” i Söul den 24 juli 1970. Vid detta tillfälle sade jag: ”Detta är den lyckligaste dagen i mitt liv.”

Det distrikt som vi vittnar på i Choong Jung Ro-församlingen i Sodaemun-ku omfattar en bergssluttning, varifrån man kan blicka ned på fängelset i Söul. När jag tillsammans med mina kristna medsystrar delar med mig av de goda nyheterna om Guds rike i detta område, kan jag inte låta bli att tänka på vad som hände där nere för många år sedan. Jag är verkligen lycklig att äntligen ha funnit den underbara tro som uppehöll mina kära kristna systrar i fängelset ända upp till sju år under andra världskriget.

[Fotnoter]