Varför blir det allt färre som eftertraktar prästämbetet?

I DET ena landet efter det andra finner man i stort sett samma företeelse. Stora skaror romersk-katolska präster överger sitt kall, och antalet inskrivningar vid prästseminarierna fortsätter att minska. Under den senaste sjuårsperioden har omkring 25.000 män lämnat prästernas led, och man ser inget slut på det. Eugene C. Bianchi, ordförande för en sammanslutning av präster som vill ha ett fritt prästämbete, framhöll: ”Sociologerna väntar sig inget uppsving i rekryteringen och inte heller något slut på åderlåtningen från prästernas led.” Men varför har denna situation utvecklat sig?

Många har uppfattningen att en faktor är hierarkins orubbliga fasthållande vid obligatoriskt celibat för präster. Ett växande antal präster, särskilt yngre, stöder avskaffandet av det obligatoriska celibatet. Vid ett möte för den nationella sammanslutningen av katolska präster i Förenta staterna, som hölls i Baltimore i Maryland från den 14 till den 18 mars 1971, antog delegaterna genom röstning följande deklaration: ”Vi begär valfrihet mellan celibat och giftermål för nu verksamma präster och att denna förändring vidtas omedelbart.”

Omkring 90 procent av de församlade prästerna bekände sig därigenom stödja en åsikt som går stick i stäv mot encyklikan Sacerdotalis Caelibatus (Prästerligt celibat), som år 1967 utfärdades av påven Paul VI. Genom detta ståndpunktstagande omintetgjorde sannolikt dessa präster sina möjligheter att få högre ämbeten inom katolska kyrkan. Deras ståndpunkt återspeglar följaktligen starka känslor och är ett tydligt tecken på de uppfattningar som är förhärskande hos en stor del av prästerna. Det beräknas att dessa präster, med en medelålder av trettionio år, representerade mer än 60 procent av de katolska prästerna i Förenta staterna.

Även om detta är en brännande fråga, ger hierarkins ståndpunkt angående prästerligt celibat inte hela svaret på varför prästerna lämnar sitt kall och allt färre män blir präster. Det obligatoriska celibatet för präster har existerat i många århundraden. Men aldrig tidigare har så många präster höjt sin röst mot det. Till och med präster som för bara två år sedan var emot tanken på frivilligt celibat har ändrat sig.

Det är värt att lägga märke till att dessa präster inte protesterar mot något som påbjuds i bibeln. I själva verket erkänner The Catholic Encyclopedia (1908 års upplaga, band 3, sid. 481):

”Vi finner inte någon antydan i Nya testamentet om att celibatet gjordes obligatoriskt vare sig för apostlarna eller för dem som de förordnade.”

Samma verk kommenterar aposteln Paulus’ anvisning i 1 Timoteus 3:2, 12 och Titus 1:6 att en ”biskop” eller en ”diakon” skulle vara ”en enda kvinnas man”. Det heter där (band 3, sid. 483):

”Dessa avsnitt förefaller ödesdigra för varje påstående att celibatet från begynnelsen gjordes obligatoriskt för prästerskapet, men å andra sidan utesluter apostelns önskan att andra män måtte vara som han (1 Kor. 7:7, 8, vii, 7—8, . . .) slutsatsen att han önskade att alla förkunnare av evangelium skulle vara gifta. Dessa ord innebär utan tvivel att den man var en passande kandidat som bland andra egenskaper, som S:t Paulus förklarar skulle göra det sannolikt att hans ämbete blev respekterat, besatt sådan karaktärsfasthet som, i dessa dagar av täta skilsmässor, lades i dagen genom att han förblev trogen mot en hustru. . . .

Nitiska försök har sannerligen gjorts av vissa författare, av vilka framlidne professor Bickell var den förnämste, att bevisa att kyrkan redan på detta tidiga stadium krävde celibat av alla sina präster med högre ämbeten. Men den motsatta uppfattningen, som representeras av sådana vetenskapsmän som Funk och Kraus, förefaller mycket fastare grundad och har vunnit allmänt erkännande under senare år.”

Missnöje med ett system

De många präster som uttalar sig mot obligatoriskt celibat visar i själva verket att de är otillfredsställda med det rådande systemet, som är grundat på tradition. Och det verkar som om de, som antingen inte ägnar en tanke åt prästämbetet som en möjlig bana eller också överger det, inte är övertygade om att det rådande systemet är det bästa för dem. Om de hade en verklig önskan att tjäna andra och var fast övertygade om att prästämbetet i sin nuvarande utformning var det klart bästa sättet att tillfredsställa denna önskan, skulle de utan tvivel bli eller förbli präster. Det är värt att lägga märke till att en nyligen företagen undersökning avslöjade att många av de katolska prästernas problem kretsar kring missnöje med den nuvarande ordningen — meningsskiljaktigheter med överordnade, felaktigt ledarskap, bristande stöd från medpräster och missnöje med den ståndpunkt som intas av kyrkan i vissa moraliska frågor.

Det är uppenbart att tro och övertygelse kommer in i bilden här. Denna synpunkt belystes i den katolska tidskriften Commonweal. I numret för 13 februari 1970 gjordes följande iakttagelser:

”Frågan om prästämbetet som levnadsbana är i själva verket bara en manifestation av en större kris i tro och övertygelse, av tvivel angående den kyrkliga institutionens trovärdighet och av den växande övertygelsen att prästämbetet inte längre är en mycket värdefullare karriär än många andra. . . .

En ändring av lagarna om celibatet skulle få många präster, som lämnat kyrkan för att gifta sig, att återvända till ’ortodoxin’, men inte alla eller ens största delen av dem.

Och det är ytterst tvivelaktigt att det märkbart skulle påverka den generation som nu gör sitt val av levnadsbana. Även om prästämbetet skulle erbjuda dem Brigham Youngs privilegier [polygami], skulle frågan om tro och övertygelse ändå kvarstå.

Detta måste göra Roms ställning mera komplicerad. Man skulle kunna ändra celibatlagarna i morgon, och de grundläggande svårigheterna skulle ändå vara kvar, fortfarande olösta. Det finns helt enkelt inget universalbotemedel, ingen medicin mot den allmänna olustkänsla som råder inom kyrkan.

På sätt och vis gör detta det lättare att förstå varför Rom håller fast vid gamla traditioner. Celibatlagarna skriar om ändring, men vad skulle för närvarande kunna vinnas genom en förändring förutom, måhända, den cyniska värderingen att Rom ger efter för påtryckningar, eftersom det ligger i dess intresse att bevara den kyrkliga institutionen?”

Men hur kommer det sig att den romersk-katolska kyrkan, trots att den existerat i århundraden, nu är oförmögen att ingjuta den tro och övertygelse som behövs för att bli eller förbli präst? Kan det vara så att katolska kyrkan själv har underminerat själva grunden för tro och övertygelse? Kan detta vara en av orsakerna till många prästers missnöje med den ståndpunkt kyrkan intar i vissa moralfrågor?

Följer inte bibelns läror

Aposteln Paulus skrev till Timoteus: ”Eftersom hela Skriften är ingiven av Gud, tjänar den till att meddela undervisning, ge tillrättavisning, upprätta och fostra till ett rättfärdigt liv. Så kan en gudsmänniska bli sådan hon bör vara, nämligen rustad för varje kärlekens gärning.” (2 Tim. 3:16, 17, Hd) Ger inte dessa ord av aposteln Paulus vid handen att den heliga Skrift bör vara normgivande för rätt undervisning och rätt handlingssätt? Skulle följaktligen inte en människas tro bli grundligt omskakad, om hon fann att hennes religions läror inte överensstämde med bibeln? Detta ger upphov åt ytterligare en fråga: Har den katolska kyrkan lärt ut den sanning som bibeln framhåller, och har den upprätthållit bibelns inspiration?

I århundraden har katoliker och medlemmar av andra religiösa organisationer fått lära sig att själen är den odödliga, andliga del av människan som överlever kroppens död. Men är detta vad bibeln lär? The New American Bible (som godkänts av kardinal Patrick O’Boyle, teol. dr, katolsk ärkebiskop i Washington) säger under ordet ”Själ” i sin ”Förteckning över bibliska teologiska termer”:

”I Nya testamentet betyder ’frälsa sin själ’ (Mk. 8:35) inte att frälsa någon ’andlig’ del av människan i motsats till hennes ’kropp’ (i den platoniska meningen), utan hela individen, med eftertryck på det faktum att han har liv, önskningar, kärlek och vilja, osv., förutom att han är konkret och fysisk, (jfr. KROPP) Det finns ingen motsättning eller skillnad mellan själ och kropp; det är helt enkelt olika sätt att beskriva en och samma konkreta verklighet.”

Och under rubriken ”Kropp” läser vi:

”I bibeln inte motsatsen till själ utan den mänskliga individens hela, konkreta fullhet, människan som helhet. Särskiljandet av själ och kropp enligt den grekiska uppfattningen är främmande för bibeln.”

Verkar det inte egendomligt att den katolska kyrkan i århundraden har lärt att själ och kropp inte är samma sak men ändå säger att detta inte är något som bibeln lär? Kan inte inkonsekvensen mellan vad som har lärts ut och vad som i verkligheten står i Guds ord ha bidragit till att underminera tron hos många? Om du alltid har trott att människan har en odödlig själ, hur känner du det då när du läser en officiell katolsk publikation som medger att detta inte är en biblisk lära? Får det dig att undra om du har fått lära dig mycket annat som inte är i harmoni med den Heliga skrift?

Det bör påpekas att man inte bara har lärt ut sådant som obestridligen är tvärt emot vad bibeln säger, utan till och med bibelns inspiration har ifrågasatts. Gregory Baum, som tillhör S:t Augustinerorden, dryftade nyligen vissa synpunkter som framhållits av teologen Hans Küng. Han skrev:

”Förr i tiden betraktade vi Skriften som ofelbar. Eftersom det var Guds ord, var kyrkan inte beredd att erkänna några fel på dess blad. Ett mera kritiskt, historiskt synsätt har emellertid lärt oss att det finns många misstag i bibeln. Hur behandlade teologerna detta problem? De skilde inte mellan de delar i Skrifterna som är inspirerade av Gud, och följaktligen ofelbara, och de delar som inte är inspirerade, och följaktligen kan vara oriktiga. De framlade i stället den uppfattningen att hela Skriften är inspirerad, att hela bibeln förmedlar Guds ord till människan, trots de misstag vi finner i den och de missuppfattningar framtida generationer ännu kan komma att upptäcka där. Denna syn på saken orsakade till att börja med bestörtning och vrede bland katoliker och gav till och med upphov åt negativa reaktioner från prästerskapets sida, men den erkändes slutligen av kyrkan och blev dess officiella ståndpunkt.”

Med tanke på vad katolska kyrkan har gjort, när den har lärt ut sådant som den själv öppet erkänner vara obibliskt, och med tanke på att den nu till och med godtar uppfattningen att bibeln är full av fel, är det då underligt att kyrkan upplever en kris? Skulle det inte ha varit annorlunda, om den hade följt bibelns läror och konsekvent hållit fast vid dess normer i allting? Om den hade det, skulle det inte ens vara fråga om något obligatoriskt celibat för präster, eftersom bibeln inte stöder denna uppfattning.