”Ditt ord är sanning”

”Lyckliga är de barmhärtiga, ty dem skall det visas barmhärtighet”

DET finns ett ordspråk som säger: ”Dygden är sin egen belöning.” Detta är ett välfunnet ordspråk, eftersom den som utövar dygd med tanke på materiella belöningar i verkligheten inte är dygdig. Guds ord försäkrar oss emellertid att också Jehova Gud belönar dygden, det vill säga godhet och rätta gärningar. Aposteln Paulus förklarar i själva verket att vi för att behaga Gud inte bara måste tro att han existerar utan också att han belönar dem som uppriktigt söker honom. (Hebr. 11:6) Jesus Kristus, Guds Son, framhöll samma sak i sin bergspredikan, när han sade: ”Lyckliga är de barmhärtiga, ty dem skall det visas barmhärtighet.” — Matt. 5:7, NW.

För många människor har ordet ”barmhärtighet” bara den juridiska betydelsen att inte utmäta det fulla straff som rättvisan kräver. Följaktligen betraktas det som en barmhärtig handling att förvandla ett dödsstraff till livstids fängelse. Guds ord använder ofta ordet ”barmhärtighet” med denna bibetydelse. Men ”barmhärtighet” har också en annan innebörd, att visa vänlighet eller medlidande, omtanke om förtjänta och behövande personer, och det är med denna betydelse som ordet ”barmhärtighet” oftast används i bibeln, både i de hebreiska och grekiska skrifterna.

När Jesus i förbindelse med liknelsen om den barmhärtige samariten frågade vilken som ”gjort sig till den mannens nästa, som råkade ut för rövarna”, fick han svaret: ”Den som handlade barmhärtigt mot honom.” Här var det tydligen inte fråga om att låta nåd gå före rätt eller att vara överseende, utan snarare att visa medlidande med en människa som råkat illa ut, mannen som hade blivit slagen och rånad. (Luk. 10:36, 37, NW) Vi finner alltså upprepade gånger i evangelierna att människor, som råkat ut för motgångar eller eljest var behövande, bad Jesus att visa barmhärtighet mot dem, och de menade då inte att han skulle förlåta dem, kräva mindre av dem än vad som var berättigat, utan att han skulle befria dem från deras lidanden.

Visar Gud verkligen barmhärtighet mot dem som är barmhärtiga på det sättet? Historiska fakta visar att vad Guds ord säger om detta är sant. Ett slående exempel på hur Gud visat barmhärtighet i betydelsen medlidande mot en som visat prov på denna egenskap har vi i bibelns berättelse om Tabita eller Dorkas. Det sägs där att hon ”överflödade i goda gärningar och barmhärtighetsgåvor” för de fattiga. När det hände sig att hon blev sjuk och dog, sände de som hade fått gagn av hennes barmhärtighetsgärningar efter aposteln Petrus. Med hjälp av Guds heliga ande kunde han föra henne tillbaka till livet — i sanning en stor barmhärtighet mot henne. — Apg. 9:36—43, NW.

Ett annat exempel på uppfyllelse av Jesu ord i Matteus 5:7 är fallet med Kornelius, en romersk officer som bodde i Caesarea. Han var from och gudfruktig, gav många barmhärtighetsgåvor åt judarna och bad ständigt till Gud. Gud visade omtanke om honom; han besvarade hans böner. Gud belönade honom för den barmhärtighet han hade visat genom att låta honom få bli den förste hedningen som blev omvänd till den sanna kristendomen. Detta innebar att Kristi lösenoffers förtjänst kom honom till del. Han blev en av anden pånyttfödd efterföljare till Jesus Kristus och fick hopp om evigt liv i himlarna. — Apg. 10:1, 2, 42—48.

Jehova Gud låter i sin stora kärlek, sin omsorg och sitt medlidande solen skina och regnet falla på både de onda och de rättfärdiga. Och ”genom Guds oförtjänta godhet” inte bara smakade Jesus ”döden för varje människa”, utan Gud gjorde också föranstaltningar för att ”alla de som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut”, ”både de rättfärdiga och de orättfärdiga”. (Hebr. 2:9; Joh. 5:28, 29; Apg. 24:15; NW) Men för att dra full nytta av Guds oförtjänta godhet, för att fortsätta att åtnjuta den och för att också i fortsättningen vara föremål för hans barmhärtighetsgärningar måste människor också själva vara barmhärtiga. De måste göra det till en vana att visa vänlighet eller medlidande mot sin medmänniska.

Jesu liknelse om fåren och getterna i Matteus 25:31—46, som uppfylls i våra dagar, framhåller en liknande tanke beträffande vikten och betydelsen av barmhärtighet. Jesus talar där om vissa människor, som var lika får och som visade prov på stor godhet och barmhärtighet, som visade medlidande mot honom genom att visa medlidande mot hans ”bröder”. Hur visade de sådant barmhärtigt medlidande? Genom att ge föda åt Kristi andliga bröder när de var hungriga, ge dem kläder när de behövde något att skyla sig med, besöka dem när de var sjuka och satt i fängelse. Därför att de har gjort allt detta säger Jesus att det skall visas dem vänlighet, ynnest och omtanke: ”Kom, ni som har min Faders välsignelse, tag det rike i arv som är berett åt er från världens grundläggning.” (NW) Och särskilt kommer medlidande att visas dem i det att Gud kommer att skydda dem på sin vredes dag.

Inom den kristna församlingen såväl som inom den egna familjekretsen finns det också tillfällen att visa barmhärtighet. Det kan finnas några som är nedstämda, missmodiga, försagda eller blyga. Att ”tala tröstande till de nedslagna själarna” är verkligen att utöva barmhärtighet, och när man gör detta kan man vänta sig att bli föremål för barmhärtighet, därför att ”den frikostige varder rikligen mättad, och den som vederkvicker andra, han bliver själv vederkvickt”. (1 Tess. 5:14, NW; Ords. 11:25) Men sådana barmhärtighetsgåvor är inte begränsade till andliga ting. Som aposteln Johannes visar bör de kristna också visa kärlek genom att ge materiellt till behövande medkristna. Gör du det? — 1 Joh. 3:17, 18.

De kristna bör vara villiga att visa barmhärtighet mot varandra, och de får också rådet att göra detta med glädje. ”Den som visar barmhärtighet, må han göra det med glatt sinne”, skrev aposteln Paulus. Ja, de bör inte göra detta ”ogärna eller under tvång, ty Gud älskar en glad givare”. Att visa barmhärtighet med glädje är en nåd, en godhet; det visar prov på medlidande i sig självt, eftersom det gör mottagandet av barmhärtigheten mera angenämt. Kan vi hjälpa en medkristen som behöver uppmuntran i andligt avseende eller som blivit behövande i materiellt avseende? — Rom. 12:8; 2 Kor. 9:7; NW.

Förutom att vi får barmhärtighet från Jehova Gud när vi visar barmhärtighet, kan vi också hoppas få barmhärtighet från dem som vi har bevisat barmhärtighet, när rollerna blir ombytta. Detta framgår av Jesu ord: ”Var givmilda, så skall människor ge åt er.” — Luk. 6:38, NW.

Jämsides med att vi visar medlidande och vänlighet mot sådana som är i behov av det, antingen andligt eller materiellt, bör vår barmhärtighet naturligtvis innefatta att vi är förlåtande. Jesus låter således i en av sina liknelser husbonden säga till en slav som fått efterskänkt en stor summa pengar, som han varit skyldig, men vägrat efterskänka en liten skuld, som en annan slav varit skyldig honom: ”Du onde tjänare, allt vad du var skyldig efterskänkte jag dig, eftersom du bad mig därom. Borde då icke också du hava förbarmat dig över din medtjänare, såsom jag förbarmade mig över dig?” Jesus avslutade liknelsen: ”Så skall ock min himmelske Fader göra med eder, om I icke av hjärtat förlåten, var och en sin broder.” Inom en mycket nära framtid kommer händelser att inträffa som omisskännligt kommer att slå fast att också när det gäller detta är det som bibeln säger sanningen. — Matt. 18:23—35.