Hur ser du på annorlunda seder?
EN ENGELSMAN och en afrikan satte sig ner för att äta middag på en lyxrestaurang i London. Hotelldirektörens ögon blixtrade av vrede när han såg afrikanen plocka i sig maten med flinka fingrar. ”Ursäkta”, sade han till engelsmannen, ”jag måste be er avlägsna er — tillsammans med er vän.” ”Varför lär de sig inte ett lämpligt bordsskick?” fnyste en dam.
De två männen reste sig och lämnade lokalen, uttittade av alla. Vad var det som var så illa? Var de inte lämpligt klädda eller tillräckligt artiga? Jo då, men fingrarna! Det anses inte passande att äta med fingrarna!
Människor är ofta inte medvetna om hur underliga eller frånstötande deras seder och bruk kan verka för människor med annan bakgrund. Detta belystes även för några år sedan, när en kanadensare på besök i Ghana fick audiens hos en afrikansk hövding.
Kanadensaren gestikulerade flitigt med sin vänstra hand. Han använde också vänstra handen när han överräckte en bok till hövdingen. Detta chockerade stammens äldste. De tilltalade hövdingen på sitt infödingsspråk och krävde att denne man skulle göras uppmärksam på vad som är ett passande uppförande.
För ghananerna är nämligen vänstra handen oren. Den förbinds med toalettbesök. Därför använder man aldrig den till att ge eller ta emot saker med, inte heller äter man med den. Även om båda händerna tvättas lika omsorgsfullt, anses den vänstra ändå oren enligt ghanansk sed.
Seder och bruk skiftar en hel del bland människor från vitt skilda miljöer och med olika uppfostran. Tror du att det som är brukligt bland er absolut är det bästa? Eller anser du att det finns förtjänster i tillvägagångssätten och sedvanorna som folket i ett annat land har? Låt oss undersöka en del seder och bruk, så att vi får hjälp att besvara frågorna.
Seden att ge gåvor
Tänk till exempel på hur sederna varierar när det gäller gåvor. Européer och amerikaner försöker välja ut något speciellt att ge, något som passar personen i fråga, passar tillfället eller fyller ett behov. De avlägsnar prislappen, eftersom det sedvanliga är att gåvor inte värderas i pengar. I Ghana däremot är pengar en lämplig gåva vid varje tillfälle.
Är inte seden man har i Ghana praktisk, när du tänker på det? Sparar man inte tid och krafter? Men å andra sidan, är det inte hjärtevärmande att få en fin gåva som är personligt vald av en vän? Båda sederna har sina förtjänster, inte sant?
Sättet att ta emot en gåva varierar. En artig amerikan eller europé öppnar paketet med synbar förtjusning, tackar översvallande och funderar förmodligen sedan över hur han skall kunna återgälda gåvan för att visa att vänskapen är ömsesidig. Men vad gör en ghanan, om du ger honom en gåva?
Han skulle sannolikt tacka helt kort, sticka paketet under armen och öppna det när han kom hem. Nästa morgon, när du har dragit slutsatsen att han säkert inte tycker om att få gåvor, då kommer han för att tacka. Och på något sätt gör denna extra ansträngning att hans tack verkar mera äkta. Ghananen känner inte heller detta behov att ge något i gengäld — åtminstone inte inom den närmaste tiden. Han unnar dig att få känna att du gjort något för honom.
Uppfattningar om klädsel och gästfrihet
I Ghana döljer en kvinnas klädsel benen medan överkroppen kanhända är bar. En mor kan stå och prata med en vid dörren och samtidigt amma sitt barn. Och inomhus ser man en äldre kvinna med naket överliv gå omkring och pyssla. Blir du chockerad? Ja, du blir det kanske, men inte människor som från barnsben är vana vid att man klär sig på detta sätt.
Tänk å andra sidan på en ghanan som besöker ett europeiskt eller amerikanskt hem, där hustrun för tillfället kanske är klädd i shorts. På vissa platser kan hon visa sig offentligt i samma klädsel. För en amerikan är detta godtagbart, men afrikanen skulle reagera: ”Tänka sig, gå ut i underkläderna!” Vad man anser vara passande beror alltså i hög grad på hur man blivit uppfostrad.
Hur skulle du reagera, om du kom på besök i ett hem och värden erbjöd dig att ta ett bad? Skulle du bli förnärmad och ta det som en vink om att det luktade illa om dig? Eller skulle du tacka ja till erbjudandet, ta det som ett uttryck för gästfrihet? Ghananerna badar två gånger om dagen, och de visar sin gästfrihet mot sina gäster genom att erbjuda dem ett bad. Om du besökte detta varma land, Ghana, skulle du förmodligen hålla med om att det är en god sed, eftersom ett bad verkligen är uppfriskande!
Sätten att hälsa en gäst välkommen varierar. I Amerika sker det helt kort. Man kan säga bara ett enkelt ”Hello”, varefter det församlade sällskapet fortsätter med det man var mitt uppe i. I Ghana ser man till att gästen får en bekväm sittplats, och en stund ägnas åt att hälsa på honom och få honom att känna sig välkommen. Enligt sed bjuds han också ett glas vatten.
Du har kanske en bestämd uppfattning om vilken av dessa seder som är bäst. Du kan tycka att det är tidsspillan med ett utdraget välkomnande. Eller också anser du att det verkar slarvigt, ja till och med ohövligt att hälsa så kort som amerikaner gör. Men kan du vara fördragsam i din inställning till andras seder? Om du är det blir det lättare för dig att umgås med andra.
Livsrytm och sinne för detaljer
Seden att ägna en lång stund åt att hälsa en person välkommen kan bättre förstås när man betänker hur folket i Ghana lever. Det tycks som om människor i ett högt industrialiserat samhälle tar hänsyn till tiden i allt de gör och har små kapplöpningar med klockan dagen igenom. Men så är det inte i Ghana. Där tar man det lugnt och oroar sig inte. Skulle du finna det påfrestande att de är så omedvetna om tiden? Eller ser du någon fördel i att leva så avspänt som de gör?
Amerikaner och européer intresserar sig också för detaljer och fakta. För dem är det viktigt med befolkningssiffror, exakta tidtabeller, färgnyanser, namn på växter och så vidare. Men en ghanan fäster sig inte vid sådant. Man kan till exempel fråga en ghanan angående någon som dött: ”Hur gammal var den här mannen?”
”O, han var gammal, omkring 120 år”, kan man få till svar. Men det betyder helt enkelt att mannen var gammal. Det är ingen som har hållit räkning på levnadsåren. Sådant anser man inte ha någon betydelse.
Om man går vidare och frågar: ”Vad dog han av?”, blir svaret resignerat och lyder kanske: ”Feber”, eller också: ”Jag vet inte.” Och när allt kommer omkring — har det egentligen någon betydelse om man känner till dödsorsaken eller inte? Det som hänt är oåterkalleligt, så resonerar ghananerna.
Familjen
I Ghana består familjen av en hel klan, som i mycket fungerar som ett samhälle. Flera generationer släktingar bor tillsammans inom familjens område. Detta innebär trygghet för individen, för teoretiskt sett kan han få bistånd av en hel skara släktingar, som alltid finns inom räckhåll med sina tillgångar och sitt inflytande. En ghanan kan presentera någon genom att säga: ”Det här är min bror”, medan personen i fråga i själva verket är en kusin.
På andra platser i världen är familjerna mindre och familjebanden inte lika starka. När en europé eller amerikan talar om sin familj kan han nämna sin mor och hur duktig hon är. ”Hon har sitt eget hem och bor för sig själv”, säger han kanske till sina ghananska vänner.
”Inte bor hon väl alldeles ensam?” avbryter någon.
”Jo visst, hon kan klara sig på egen hand”, blir svaret.
”Så förskräckligt! Så ensamt! Så grymt av dig att låta mor bo för sig själv utan barn och barnbarn och syskonbarn omkring sig!” blir reaktionen.
Denne person är ledsen att han överhuvudtaget nämnde sin mor. Och han blir noga med att han inte andas ett ord om hur gamla människor framlever sin ålderdom där borta i hans hemland. Är du böjd för att tycka att det afrikanska familjelivet med sin sammanhållning har sina fördelar?
I en amerikans eller europés ögon är det något besynnerligt att leva i månggifte, men i Afrika är detta en allmän och helt godtagen sedvana. Ett vanligt sätt att presentera någon är: ”Det här är min fars hustru”, eller: ”Det här är min bror — vi har samma far men inte samma mor”, vilket visar att månggifte uppfattas som något normalt. Det är förståeligt att polygamister många gånger kan finna det svårt att uppfylla bibelns krav om att ha endast en levande hustru. (1 Tim. 3:2, 12) Men många afrikaner som kommit att förstå bibeln har övergett denna sed, eftersom de verkligen älskar Gud och önskar få hans godkännande.
Statustänkande och tjänare
Ghananerna är ganska statusmedvetna. Ålder ger status. Även pengar. Männen aktas högre än kvinnorna. Och de som studerat anses finare än de som inte gjort det. De yngre medlemmarna i en familj har föga att säga till om, även om de är vuxna. Gillar du detta slag av statustänkande?
I Ghana är det billigt att hålla sig med tjänstefolk, och det förhållandet utnyttjas av dem som vill hålla sin status uppe. Alltefter tillgångarna anställer husfadern i tur och ordning betjänt, diskpojke, någon som sköter trädgården, chaufför och så vidare. Så gott som varje dam med rimliga anspråk håller sig med hembiträde. Hon anställs vanligtvis redan som ung, kanske då hon bara är åtta till tio år gammal. Hennes lön är inte stor, och mycket fordras av henne när det gäller husets skötsel. Tycker du synd om den lilla tjänsteflickan?
Flickan har det emellertid bra. Hennes husmor skall ansvara för att hon får grundläggande skolundervisning eller åtminstone får lära sig ett yrke, såsom sömnad, försäljning eller vad det nu kan vara som hennes husmor sysslar med. Flickan tas om hand som medlem av familjen. Hon lär sig axla ansvar, att laga mat och sköta ett hushåll, vilket gör det lätt för henne att bli gift.
Giftermålsseder
I Ghana är det gängse sed att betala ett brudpris. Det gällande priset för bruden varierar mycket beroende på från vilket samhälle hon kommer, vilken status hennes familj har, vilken utbildning hon fått och hur vacker hon är. Verkar det litet beräknande i dina ögon att köpa en brud på det här sättet? Men seden har sina praktiska sidor också.
Pengarna gör det möjligt för bruden att köpa saker som behövs, till exempel hushållsredskap och dylikt som hon har nytta av när hon skall sätta bo. Tyg till kläder kan också ingå i brudpriset, och då blir det möjligt för henne att vara välklädd efter bröllopet. Det är många medlemmar i den stora familjen som har bidragit till flickans uppfostran och praktiska övning, varför den blivande brudgummen visar sin uppskattning för detta genom att ge dem en gåva. Alla dessa förberedelser tar tid, ibland år, i synnerhet om mannen inte är så välbärgad och måste betala av litet i sänder på brudpriset.
När bröllopsdagen till sist är inne, förs paret fram offentligt i sina finaste kläder. Nära vänner följer de nygifta till deras nya hem. De följande dagarna brukar paret ägna åt att besöka och tacka dem som har hjälpt till att ordna giftermålet. Vänner hälsar också på hos de nygifta i deras nya hem, och i synnerhet brudtärnan måste göra besök hos dem varje dag för att se att allt är som det skall.
Du tänker kanske: ”Så förfärligt! Att nästan aldrig få vara för sig själva!” Ja, om du är europé kan du tänka så. Men i Ghana skulle det verka misstänkt om någon gav sig i väg på smekmånad. ”Vad flyr de ifrån?” skulle folk undra. Vilken sed tycker du är den bästa?
Att föda och fostra barn
I en del länder menar man att kamratskapet i äktenskapet är det allra viktigaste. Att sätta barn till världen är det främsta för ghananerna. När en mor har fött det tionde barnet firas denna händelse, och ett får överlämnas som gåva. ”Det får kvinnan naturligtvis för allt hon gått igenom tio gånger”, är din slutsats. Nej, fåret är i stället mannens, därför att det är han som dragit försorg om de tio barnen, och dessa kommer enligt den gamla klanordningen att ge avkomma och anseende även åt moderns klan.
En ghanan som besökte New York tyckte inte om sättet att ta hand om barnen där. Han såg många kvinnor som ”sköt sitt barn framför sig i en låda men höll hunden i famnen”. I Ghana bär mödrarna sina barn på ryggen. Barnet är då skyddat, modern har sina händer fria, och hon har inte så mycket att hålla reda på. Du kan säkert hålla med om att denna sed har sina fördelar.
Vidare skulle en ghanan kunna bli illa till mods av amerikaners och européers sätt att ge barnen många leksaker eller låta barnen få vissa förmåner, såsom en egen tallrik, en egen stol och till och med ett eget rum. ”Sörjer man inte för barnet som för en vuxen?” skulle han undra.
Ett afrikanskt barn däremot är som en av de övriga i sällskapet. I stället för att ha ett rum för sig själv delar han sovplats, och han lånar sig en stol att sitta på, om ingen vuxen behöver den. Omkring honom kryllar det av släktingar, och han äter ur samma skål som föräldrarna och vännerna. Få av hans leksaker är köpta, men han använder sin fantasi och uppfinningsförmåga till att själv göra leksaker. Han är älskad och ompysslad men inte bortklemad. Han kommer med sannolikhet att visa respekt för vuxna under sin uppväxttid.
Det är ofta så att en person vid första bekantskapen med andra folks seder finner dem underliga och till och med anstötliga. Men när han fördomsfritt granskar dem närmare finner han många fördelar med dem, och han kommer att tycka mer om en del av dem än om sina egna. Har du funnit det vara så?
— Från ”Vakna!”:s korrespondent i Ghana.