Gibraltar — mer än symbol av styrka

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Marocko

SOM en vaktpost vid den västra infarten till Medelhavet reser sig en väldig klippa — den berömda Gibraltarklippan. Den har blivit så nära förknippad med egenskapen styrka att när man talar om den kommer man genast att tänka på uttrycket: ”Lika stark som Gibraltarklippan.”

Men Gibraltar är mer än en starkt befäst klippa. Det är också ett hem för många människor. Till och med före det första århundradet av vår vanliga tideräkning finns det uppteckningar om att fenicierna, grekerna, kartagerna och romarna vid olika tidpunkter satte sig i besittning av denna klippa; romarna fick lämna ifrån sig den till de invaderande goterna på 400-talet v.t.

Mera sentida erövrare

År 711 v.t. intogs den strategiska fästningen av 12.000 morer under ledning av Tarik ibn Zijad. Morerna kallade den ”Djabal Tarik” (Tariks berg) efter sin ledare. Så småningom blev namnet förvanskat till ”Gibraltar”.

Sex hundra år senare avbröts morernas besittning av klippan, då Spanien intog den år 1309. Kung Ferdinand IV av Kastilien utfärdade ett påbud som var avsett att uppmuntra folk att bosätta sig där. Påbudet fritog invånarna från militärtjänst och skatteplikt. Det gjorde till och med Gibraltar till en fristad för brottslingar som var på flykt undan rättvisan. De skulle bli benådade när de hade bott på Gibraltar i ett år och en dag.

De spanska ansträngningarna att behålla fästningen misslyckades emellertid, och morerna återtog den år 1333. Under de följande åren utbröt med jämna mellanrum våldsamma strider om Gibraltar, varvid Spanien slutligen erövrade det igen år 1462. Trots att spanjorerna befäste klippan så att den betraktades som ointaglig föll den för engelsmännen i juli 1704, och de har behållit den sedan dess.

Vid erövringen av Gibraltar lät engelsmännen de 6.000 spanska invånarna välja mellan att stanna kvar eller ge sig i väg. Mindre än ett hundra stannade kvar. De övriga begav sig över näset och grundade den lilla staden San Roque omkring tio kilometer därifrån. Gibraltars befolkning blev på så sätt kraftigt reducerad.

Så småningom utfylldes bristen på folk, i huvudsak genom att spanjorer och italienare flyttade in. Men också judar, marockaner, indier, med flera, bosatte sig här. Till slut blev alla dessa sammansvetsade till ett särskilt folk. I dag har kolonin omkring 25.000 invånare. De flesta av dem talar både spanska och engelska.

Ett säreget hem

Dessa människors hem är en klippig halvö, mindre än fem kilometer lång och drygt en kilometer bred, som skjuter ut från det spanska fastlandet. Dess storlek är ungefär en tiondel av ön Manhattans i New York, och den skulle också vara en ö, om det inte vore för den låglänta, sandiga landtunga som utgör en strängt bevakad ”neutral zon” mellan Spanien och Gibraltar.

Den bastanta klippan är naturligtvis kolonins mest framträdande drag. Den reser sig omkring 425 meter upp i luften, och från toppen kan man se Europa, Afrika, Medelhavet och Atlanten. Kolonins enda stad ligger på västra sidan av klippan, där en ganska stor landyta har vunnits åter från havet. Hela affärsdistriktet ligger på plan mark; men bostäderna klättrar pittoreskt uppför de terrasserade sluttningarna.

Här finner man skuggiga gränder och hängande trädgårdar, och luften är fylld av blomdoft. Enligt en aktuell beräkning finns det mer än fem hundra växtarter här, däribland dadelpalmer, tallar, cypresser, eukalyptus, johannesbröd, fikon, peppar, vilda oliver, apelsin- och citronträd och en mångfald olika kaktusarter. Nästan all denna rika växtlighet finns på västra sidan. Klippväggarna mot öster och norr är kala och tvärbranta.

Invånarna i Gibraltar har välsignats med ett varmt men inte extremt hett klimat, som gynnar utomhussysselsättningar. På sommaren tycker nästan alla om att vara på stränderna. Många familjer gör i ordning sina måltider kvällen innan, så att de kan vara på stranden tidigt på morgonen. En del ungdomar ägnar sig gärna åt undervattensfiske och kommer ofta tillbaka med yngre exemplar av bläckfisk eller andra läckra delikatesser från havet.

Å andra sidan tycker många om att åka upp till toppen av klippan i en av de nya linbanekorgarna. De färdas genom luften med linbanan och är uppe på några minuter. Därifrån kan man se Rifbergen i Marocko, och när man tittar åt andra sidan, Costa del Sol i Spanien. Verkligen effektfullt!

Inuti klippan

Några av Gibraltars märkligaste sevärdheter finns inuti själva klippan, som innehåller många naturliga grottor. S:t Michaels grotta används ibland som hörsal, och där har ända upp till sex hundra personer varit samlade vid olika musikföreställningar. Det är spännande att iaktta stalaktiterna och stalagmiterna, när de antar olika färgnyanser allteftersom de färgade strålkastarna spelar över dem.

Men förutom de naturliga grottorna innehåller klippan en bokstavlig labyrint av utsprängda tunnlar och stora håligheter, som tjänar som reservoarer. Under andra världskriget sprängde engelsmännen ut femtio kilometer underjordiska passager i klippan. Där hade de sjukhus, kaserner, ammunitionsförråd, verkstäder — en riktig stad! Min familj och jag gjorde nyligen ett studiebesök inuti klippan.

Vår ciceron visade oss åtskilliga reservoarer och förklarade: ”Var och en är sex och en halv meter djup och bottnen ligger 100 meter över havsytan. De har allesammans sprängts ut ur den massiva klippan.” Vi fick veta att det finns sammanlagt tretton reservoarer, som rymmer sammanlagt 73 millioner liter vatten. För att ge oss en bättre uppfattning om deras storlek talade ciceronen om att en av dem hade använts som en trevåningsbarack och hade gett husrum åt fyra hundra soldater under kriget!

Det hade inte regnat på flera månader när vi gjorde vårt studiebesök, så några av reservoarerna var tomma och väntade bara på att få ta emot det efterlängtade regnet. Ciceronen förklarade att ”25 millimeter regn ger tre och en halv millioner liter vatten, vilket bara räcker i tre dagar”. För att utbygga kolonins vattentillgång har man grävt sötvattensbrunnar och också anlagt ett antal destillationsanläggningar, där man framställer sötvatten från havsvattnet.

Till slut kom vi ut ur tunneln på östra sidan, precis i kanten av det ofantliga vattenuppsamlingsområdet. 72.000 korrugerade metallplåtar, som täcker en yta av fjorton hektar, fångar upp regnvatten och leder ned det i reservoarerna. Den kala bergssluttningen på östra sidan används alltså också till ett nyttigt ändamål.

När vi begav oss tillbaka genom tunneln fick vi klart för oss att Gibraltarklippan i själva verket inte är så stark som man skulle kunna tro. Den består inte av granit utan av kalksten. Och det är sannerligen ingen massiv klippa, eftersom den är full med grottor, reservoarer och tunnlar. Men Gibraltar är också mycket mer än en symbol — det är hemvist för tusentals människor.