En vänskaplig hund — är den ofarlig?
HUNDEN har vida överträffat människan när det gällt ökning i antal. Bara mellan 1930-talet och 1960-talet ökade antalet hundar i Förenta staterna så att de blev fyra gånger så många, medan den mänskliga befolkningen inte ens fördubblades.
New York har en halv million hundar; men det är ändå långt ifrån antalet i London, som har 700.000 och Mexico City, som har en million. Även om några hundar är folkilskna — omkring 25.000 hundbett anmäldes år 1969 i New York — är det stora flertalet vänskapliga. Innebär detta att alla vänskapliga hundar är ofarliga?
Med tanke på hur somliga människor behandlar dem skulle man kunna tro att de anser det. De tvekar nästan inte att klappa någon enda vänskaplig hund de träffar och låter dem till och med slicka sig på händerna eller i ansiktet. Är detta en förståndig vana?
Alla hundar är inte ofarliga
I vissa länder kommer hundarna ibland i kontakt med giftig murgröna och får denna växts irriterande oljor i pälsen. Har du någon gång klappat en sådan hund och sedan fått symptom som om du hade kommit i kontakt med giftig murgröna? I vissa fall har orsaken till dessa besvär spårats till en vänskaplig hund. En del människor som lider av allergi har funnit att en hund orsakar dem obehag. När hunden avlägsnas, lindras deras besvär.
Hundar kan också få revorm och kan överföra den svamp som orsakar denna hudsjukdom till människor, när de kommer i kontakt med dem. The Complete Dog Book, en offentlig publikation från Amerikanska kennelklubben, framhåller: ”Barn som umgås med angripna hundar blir ofta smittade.” Även om hundar kan vara vänskapliga, kan de vara bärare av denna starkt smittsamma men visserligen inte allvarliga sjukdom.
Rabies är å andra sidan den mest fruktade av sjukdomar. Den överförs i allmänhet till människan genom ett hundbett, men bett av andra djur kan också smitta människor. I de första stadierna kan en rabiessmittad hund verka ännu vänskapligare än vanligt. Men hunden kan lätt bli irriterad, och om man tar upp den, kan den bitas och överföra en sjukdom som nästan alltid leder till döden.
Det finns också hundar som är vänskapliga men som har loppor som inte är lika vänskapliga. Dessa loppor angriper också människor, och de kan dessutom vara sjukdomsbärare. Doktor Deane P. Furman, som är expert på parasitologi, ger således följande maning angående loppor: ”Varje lägenhetsinnehavare bör göra sig kvitt dessa odjur så fort som möjligt.”
Det är uppenbart att inte alla hundar är ofarliga. En ny uppslagsbok om hundar, The New Dog Encyclopedia (1970), avhandlade bakterie- och svampinfektioner som hundar är utsatta för och sade: ”Många av dessa sjukdomar är av intresse för den allmänna hälsovården, eftersom de angriper andra djur och även människor. Man måste vara särskilt försiktig med infekterade djur när det gäller barn, åldringar och människor som genom annan sjukdom befinner sig i ett tillstånd av nedsatt motståndskraft.”
Hundexkrementer — en smittkälla?
I och med att antalet hundar ökar, ökar också deras exkrementer. En stor hund gör sig av med över ett halvt kilo avföring om dagen, och medeltalet för alla hundar ligger på ungefär 340 gram. Det blir sammanlagt omkring 60.000 ton avföring om året bara från hundarna i New York, förutom milliontals liter urin! Kan dessa utsöndringsprodukter orsaka sjukdom?
Ja. De kan till exempel sprida leptospiros, som hos människan vanligen kallas Wells sjukdom. Det beräknas att omkring 50 procent av alla hundar i världen har drabbats av leptospiros vid ett eller annat tillfälle. Människor kan bli smittade genom kontakt med utsöndringsprodukter från hundar, särskilt urin. Den medicinska publikationen Preventive Medicine and Public Health, som redigerats av Philip E. Sartwell, säger följande om denna sjukdom:
”Sjukdomen leptospiros är spridd över hela världen. I och med att den kliniska kännedomen ökat och laboratoriemässiga metoder att ställa diagnos mera allmänt tagits i bruk har det blivit uppenbart att leptospiros hos människor är mycket vanligare än man tidigare trott. På grund av de kliniska kännetecknens variation hos de mildare formerna av sjukdomen, som inte inbegriper gulsot, undgår den upptäckt, om man inte söker efter den med laboratoriemässiga hjälpmedel. De kliniska kännetecknen kan vara begränsade till plötsligt utbrytande feber med frossbrytningar, huvudvärk, kräkningar och smärtor i extremiteterna, lederna och musklerna. Tillfrisknande inträder efter en vecka till tio dagar.”
På vissa platser blir hundarna också smittade med binnikemasken Tæʹnia echinococcʹus. Dessa maskars ägg följer med hundens avföring ut. Människor som klappar smittade hundar eller blir slickade av dem kan få dessa mikroskopiska ägg på händerna, och om de får i sig dem, kan de få så kallad hydatidsjukdom eller blåsmasksjuka. Denna sjukdom härjar bland nötkreatur och svin i Uruguay. Omkring 500 fall av blåsmasksjuka hos människor konstateras där i landet varje år, och omkring femtio personer dör.
Blåsmasksjuka förekommer i södra Sydamerika, södra Australien, Tasmanien, Nya Zeeland, Afrika och Mellersta Östern, där den mer eller mindre ofta uppträder hos människan. Denna sjukdom uppträder förvånansvärt ofta hos Canadas eskimå- och indianbefolkning, men är sällsynt längre söderut i Nordamerika.
Hundar får denna binnikemask genom att äta inälvor från infekterade nötkreatur eller svin, som innehåller huvudena från dessa små maskar. Dessa huvuden fäster sig vid hundens tarmväggar, och maskarna växer till full storlek, men de blir inte mer än sex millimeter långa. En hund kan vara värd för många tusen sådana fullvuxna maskar och avge en million av deras ägg varje vecka!
Om dessa ägg förtärs av en mellanvärd — till exempel en människa, ett nötkreatur eller ett svin — kläcks de i tarmarna, tränger igenom tarmväggarna och vandrar till olika organ och vävnader, särskilt levern. Där bildas en blåsa, i vilken embryot utvecklar sig till ett binnikemaskhuvud. Trots att fullvuxna maskar inte utvecklar sig i mellanvärden kan blåsbildningen göra värden sjuk eller till och med döda honom, vare sig det är en människa eller ett djur.
Hundar som har denna binnikemask är alltså en smittkälla för andra varelser. De kan utgöra en verklig hälsorisk. Men är också sådana hundar farliga som har andra, vanligare maskar?
Även om man i allmänhet inte har ansett det, är det intressant att lägga märke till vad Scientific American för september 1966 sade: ”Hundar och katter kan utgöra ’en betydande risk för den allmänna hälsan’, har tre forskare i England kommit fram till, sedan de studerat hur människor smittats med inälvsmaskar, som är tämligen vanliga hos dessa sällskapsdjur. Äggen från maskarna Toxocara canis och T. cati kan överföras till människor. ...
Undersökningar i England och Förenta staterna visar att en på fem sällskapshundar och katter härbärgerar ifrågavarande inälvsmask, och förhållandet är uppenbarligen mycket högre i tropikerna. Dessa forskare menar att toxocariasis hemsöker ett betydande antal människor, att sjukdomen förmodligen kan sprida barnförlamning och orsaka epilepsi och att den mycket väl kan vara förbunden med ett antal andra sjukdomar, särskilt i tropikerna.”
Det bör inte förvåna att hundars avföring kan innehålla sjukdomsalstrande organismer och att dessa kan infektera människor. Är inte ofta människorna själva bärare av sjukdomar? Jo, och av den orsaken betraktar man godtagbara avloppsanordningar som en nödvändighet för att göra sig av med de potentiellt farliga exkrementerna.
Vad bör man göra?
Innebär det förhållandet att hundar kan överföra sjukdom till människor att det är förståndigast att undvika all kontakt med dem? Nej, det skulle inte vara förståndigare än att undvika allt umgänge med människor, eftersom också de kan överföra sjukdom. Det viktiga är att vi är medvetna om att hundar kan vara en smittkälla. Och även om hundar kan vara vänskapliga, innebär inte det att de måste vara ofarliga. Det är inte utan goda skäl som bibeln talar om hundar såsom orena djur. — Ords. 26:11.
Det rätta är alltså att vidta rimliga försiktighetsmått när man är i närheten av en hund. Det skulle inte vara förståndigt att klappa alla hundar som man råkar träffa eller låta dem slicka en, även om de är vänskapliga. Hunden kan ha en smittosam sjukdom. Eller också kan den ha sniffat eller slickat i ändan på en smittad hund. Den kanske just har rullat sig i smuts som innehåller sjukdomsalstrande organismer. Och även om man känner hunden väl, är det inte hygieniskt att låta den slicka en i ansiktet, äta från samma tallrik som man själv eller göra ifrån sig där andra människor kan komma i kontakt med exkrementerna.
Man bör vara särskilt försiktig, när man vet att det finns hundar i grannskapet som är smittbärare. Om exempelvis fall av blåsmasksjuka uppträder i trakten, bör man inte mata hundar med råa inälvor från slaktade djur eller låta hundarna få tillträde till sådant. I Uruguay, där denna sjukdom är vanlig, är det i lag förbjudet att handla så. Nonchalera inte sådana lagar.
Undanröj också alla risker för att dricksvattnet blir förorenat av hundar eller deras exkrementer. Vidta liknande försiktighetsåtgärder när det gäller förråd av livsmedel. Låt till exempel inte hundar tumla om och leka i köksträdgården. Se också till att all mat blir väl tillagad, så att alla binnikemaskägg, som den kan vara behäftad med, blir dödade.
Det var meningen att vi skulle glädja oss åt de djur som vår kärleksfulle Skapare gett oss. Men samtidigt är det viktigt att göra bruk av gott omdöme. Kom alltså ihåg: En vänskaplig hund behöver inte vara en ofarlig hund.