Rosette-stenen — nyckeln till de egyptiska hieroglyferna

ÅRET var 1799. Sex och en halv kilometer från den lilla egyptiska staden Rashid eller Rosetta arbetade en grupp franska soldater hårt med att göra omändringar på Fort Julien. Den franska armén under Napoleon hade tvingats på defensiven genom amiral Nelsons och den brittiska flottans seger, och de förberedde sig nu för att en sista gång sätta sig till motvärn.

Plötsligt träffade en av soldaterna på en ytterst ovanlig sten. Den var svart och gav ifrån sig en metallisk klang när den träffades av hackan. Tre av hörnen hade gått av. När han tittade närmare på den upptäckte han att den var täckt med en egendomlig skrift. En officer vid namn Boussard insåg stenens värde. Det var inget tvivel om att skriften var mycket gammal. Inristningarna utgjordes av olika sorters skrift, varav en bestod av grekiska bokstäver.

När Napoleon fick höra talas om stenen, gav han order om att man skulle göra kopior av den, och längre fram, när stenen överlämnades åt fienden som en del av krigsbytet, fördes den till England. Vid slutet av år 1802 ställdes den ut på British Museum, där den fortfarande intar den mest framträdande platsen i egyptiska skulpturgalleriet.

Rosette-stenen är av betydelse för språkforskarna, därför att dess inskription är på två språk, egyptiska och grekiska. Längst upp på stenen är de förbryllande hieroglyferna inristade, och därunder framträder den demotiska eller mera allmänna, förenklade formen, det skriftspråk som användes av folket i allmänhet. Den sista avdelningen längst ned på stenen upptar den grekiska översättningen.

Förberedande arbeten på denna nya nyckel

Okänd skrift har alltid väckt människans nyfikenhet. Men det har ofta varit enkelt att genom jämförelse med forntida skriftfynd tolka de hemligaste och mest komplicerade koder. Längre tillbaka i tiden uppfattade man de egyptiska hieroglyferna som blott och bart utsirningar. Man trodde att kineserna på något sätt hade att göra med dem, och i bästa fall betraktade man dem som en helt och hållet bildlig symbolik. Men under 1700-talet gjorde man mera allvarligt syftande försök att avslöja deras mysterier, och olika uppfattningar och teorier började nu växa fram.

Man insåg snabbt att fyndet av Rosette-stenen var oerhört värdefullt för dem som studerade Egyptens historia. Översättningar av den grekiska delen till franska och engelska hade kommit ut år 1802, och utrustade med dessa började forskare i flera olika länder studera de egyptiska texterna. Den svenske orientalisten David Åkerblad identifierade alla de grekiska namnen i den demotiska sektionen och byggde upp ett ofullständigt alfabet med sexton bokstäver. Han gjorde emellertid misstaget att tro att den demotiska skriften var uteslutande alfabetisk.

År 1814 började den engelske vetenskapsmannen Thomas Young att göra vissa framsteg i förbindelse med hieroglyferna. Han började med att dela upp de båda egyptiska texterna, så att de skulle motsvara den grekiska texten. Han lade då märke till något som andra forskare före honom hade talat om. Sex grupper av tecken var inneslutna i var sin avlång ram, och detta gjorde att de skilde sig tydligt från de andra tecknen. Deras platser motsvarade platserna för ett namn i den grekiska texten, det kungliga namnet Ptolemaios. Young försökte dela upp tecknen i de bokstäver och stavelser som bildade detta namn. Han kom fram till följande resultat:

[Hieroglyfer]

En annan engelsman, W. J. Bankes, hittade en obelisk på ön File i Nilen och identifierade på denna obelisk Kleopatras namnsköld. Den innehöll tre av de tecken som fanns på Ptolemaios’ namnsköld. Med hjälp av andra hieroglyftexter och en del skarpsinniga gissningar hade Young år 1818 en lista på mer än 200 ord, men bara omkring en tredjedel av dessa var korrekta. Han var den förste som insåg att många tecken hade fonetisk eller syllabisk karaktär, dvs. betecknade enskilda ljud eller stavelser.

När Young hade nått denna punkt, förlorade han intresset för sin forskning och försvann från scenen. Fältet låg nu öppet för den man som skulle lösa det forntida Egyptens gåtor på det mest avgörande och slutgiltiga sätt.

Champollion fullföljer forskningarna

Jean François Champollion var inte fyllda nio år när Rosette-stenen blev funnen. Medan han var mycket ung insåg han att det forntida koptiska språket härstammade från det ännu äldre egyptiska språket, och därför började han lära sig koptiska. Att detta var en viktig språngbräda blev uppenbart när hans omfattande kunskaper i koptiska förde honom till hans första framgång med hieroglyferna.

Sedan olika tecken avslöjat sin innebörd tack vare Champollions intensiva och oförtrutna ansträngningar, fick han år 1821 en enkel men betydelsefull idé. Han lade ihop antalet hieroglyftecken på Rosette-stenen och fann dem uppgå till 1.419. Men den grekiska texten innehöll bara 486 ord. Det var tydligt att hieroglyferna inte kunde vara blott och bart ideogram eller symboler, eftersom det fanns tre gånger så många hieroglyfer som det fanns grekiska ord i texten.

Han gick tillbaka till namnet Ptolemaios, som redan var delvis dechiffrerat av Young. Han lyckades nu läsa ut det på det rätta sättet, ”Ptolmis”, enligt följande:

[Hieroglyfer]

I och med fyndet av Bankes’ obelisk kunde Champollion också rätta till sin egen föreslagna utläsning av Kleopatras namnsköld. Sedan Champollion bokstav för bokstav hade analyserat dessa båda namn, studerade han varenda kunglig namnsköld han kunde få tag i.

När det ena namnet efter det andra stavades fram, lade han märke till att de alltid tycktes tillhöra den senare tillbakagångsperioden i den egyptiska historien, från den ptolemeiska och romerska tiden; inget av namnen var heller äkta egyptiskt, utan utländskt. Skulle hans uttolkning också avslöja de äldre faraonernas hemligheter? En dag fick han tag i en annorlunda namnsköld. Han visste att det första tecknet symboliserade solen, som på koptiska heter ”Re”. I slutet fanns ett dubbelt ”s”. Om tecknet i mitten var ett ”m”, jo, namnet måste vara ”R - m - s - s”, Ramses! Hieroglyferna hade inte förändrats i någon större utsträckning på hundratals år.

Äntligen var Champollion säker på att han hade hittat nyckeln till den egyptiska historiens hemligheter, men den otåliga, ihärdiga forskningen, som ofta bedrivits på bekostnad av hans fysiska behov, hade gjort honom svag och uttröttad. Under nästan en veckas tid var han alltför sjuk för att kunna lägga fram sina fynd på ett presentabelt sätt. När hans bevismaterial offentliggjordes år 1822, gav det upphov åt stor skepsis i vissa kretsar, och han kunde aldrig rida ut den storm av kontroverser som hans dechiffrering hade åstadkommit, utan dog av slaganfall år 1832.

Stenen berättar sin historia

Nu låg vägen öppen. Andra forskare tog upp arbetet där Champollion hade lämnat det. Särskilt tysken Karl Richard Lepsius lade sig envist vinn om att klarlägga varenda detalj, och år 1837 kom han ut med en detaljerad avhandling i ämnet. En annan inskription, som man år 1866 hittade i Tanis (i Nildeltat), liknade Rosette-stenen. Denna sten bar en hieroglyftext och en grekisk text. En demotisk text fanns i marginalen. Detta fynd har kommit att kallas Canopusdekretet. Lepsius läste både hieroglyftexten och den grekiska texten vid sitt första försök.

Nu när Rosette-stenen kan läsas helt och hållet, tillsammans med tusentals andra egyptiska inskriptioner, vad har den då för ett budskap att förmedla till oss? Den bär ett påbud från prästerna i Egypten, som utfärdades i Ptolemaios V Epifanes’ nionde regeringsår, vilket motsvarar år 196 f.v.t. På grund av denne kungs välgärningar under sin regeringstid skulle man öka den ära som tidigare getts honom medelst titeln ”Egyptens räddare”. Hans staty skulle nu sättas upp i vartenda tempel i Egypten, och guldfigurer skulle bäras i processioner. Årsdagen av hans födelse och årsdagen av hans kröning skulle ”för evigt” firas som stora högtider, och alla präster skulle få en ny titel: ”Präster åt den välgörande guden Ptolemaios Epifanes, som visar sig på jorden”. Slutligen skulle påbudet huggas in på basaltplattor, som skulle resas bredvid hans staty i templen. Det skulle vara inhugget med den ”skrift som tillhör gudens språk” — hieroglyfskriften.

Nära två tusen år senare, när Rosette-stenen grävdes upp ur så gott som oåterkallelig glömska, låg Egyptens tempel i ruiner. Nationens glans och ära var en sägen blott, dess kungar och faraoner sedan länge döda. Gudarna och statyerna hade ramlat ned från sina nischer, oförmögna att bistå sina präster vid firandet av Ptolemaios’ minne ”för evigt”. Till och med gudens språk var förgätet och borta, och sökandet efter de nycklar som på nytt kunde upplåta det förgångnas hemligheter visade sig bli ett kraftprov som skulle kräva mer än en generation forskares skarpsinne.

[Bild på sidan 13]

Ptolemaios’ namnsköld