”Ditt ord är sanning”

Bibelns syn på rikedom — är den motsägelsefull?

JEHOVAS tjänare som hade hans godkännande i forna tider inbegrep rika män. I själva verket identifieras Jehova Gud såsom den som ger israeliterna ”kraft till att förvärva rikedom”. (5 Mos. 8:18, NW) Men Jesus Kristus utropade: ”Hur svårt kommer det inte att vara för dem som har pengar att komma in i Guds rike!” (Luk. 18:24, NW) Är detta motsägande?

Det är viktigt att komma ihåg att Jehova Gud inte har gett sina tjänare samma instruktioner vid varje tid i människans historia. På grund av förhållandena och Guds uppsåt för Jeremia att tjäna till ett tecken, fick denne profet befallningen att inte gifta sig och bilda familj. (Jer. 16:2—4) Men ingen av Guds tjänare, vare sig före eller efter den tiden, har fått en särskild befallning att förbli ogift. På liknande sätt måste det bibeln har att säga om rikedom betraktas i ljuset av Guds uppsåt med avseende på hans folk.

Trogna Jehova Guds tjänare, sådana som patriarkerna Abraham och Job, fick ingen direkt befallning att göra lärjungar. Av den orsaken tycks de ha använt största delen av sin tid till att sörja för sina respektive hushålls fysiska och andliga behov. Jehova välsignade dessa sina tjänares flitiga ansträngningar, så att de fick mycket boskap, guld och silver, och många tjänare.

Även om dessa män var rika, var de inte några materialister. De insåg att deras materiella välstånd berodde på att Jehova välsignade dem. När Abraham fick ett tillfälle att öka sin rikedom genom att acceptera ett erbjudande från kungen i Sodom, sade han: ”Jag upplyfter min hand till Jehová, Gud, den Högste, ägare av himlar och jord, att jag av allt, som är ditt, icke vill taga en tråd eller en skorem, att du icke skall säga: ’Jag har gjort Abram rik.’” (1 Mos. 14:22, 23, Åk) På grund av den rätta inställning som lades i dagen av sådana män som Abraham hade Jehova goda skäl att skydda dem från att bli bedragna av själviska och giriga människor.

Liksom i fallet med de trogna patriarkerna berodde israeliternas materiella välstånd av att de vidmakthöll ett rätt förhållande till Jehova Gud. Det var Jehovas uppsåt att Israel skulle vara en blomstrande nation, om de var lydiga. Mose sade: ”HERREN [Jehova] skall öppna för dig sitt rika förrådshus, himmelen, till att giva åt ditt land regn i rätt tid och till att välsigna alla dina händers verk; och du skall giva lån åt många folk, men själv skall du icke behöva låna av någon.” — 5 Mos. 28:12.

Nationens välstånd skulle ha medfört ära för Jehova, eftersom det skulle utgöra ett kraftfullt bevis inför de omkringliggande nationerna på att han var den som gjorde sitt folk rikt och på att den lag han hade gett dem var utan jämförelse när det gällde att skänka välstånd åt alla som stod under denna lag.

Att Israels välstånd verkligen fick andra folk att prisa Jehova framgår av förhållandet med kung Salomo. Drottningen av Saba hade till exempel hört talas om Salomo i förbindelse med Jehova, och hon kom från ett avlägset land för att se om rapporterna om hans vishet och välstånd var sanna. Det hon såg drev henne till att prisa Jehova. Drottningen av Saba sade till Salomo: ”Du har i vishet och välstånd överträffat det som blivit hört och som jag lyssnade till. ... Må Jehova, din Gud, bli välsignad, som har funnit behag i dig genom att sätta dig på Israels tron; ty Jehova älskar Israel till obestämd tid.” — 1 Kon. 10:1, 2, 7—9, NW.

Nationens välstånd betydde naturligtvis inte att varenda individ i den var rik — eller att de som hade små medel måste sakna Guds godkännande. Oförutsedda händelser kunde göra att enskilda individer drabbades av fattigdom. Olyckshändelser och sjukdom kunde tillfälligt eller ihållande hindra en individ från att utföra det nödvändiga arbetet. Dödsfall kunde föra med sig föräldralösa barn och änkor. Följaktligen uppmuntrades israeliterna till att vara frikostiga med sina rikedomar och ge hjälp åt de fattiga och hemsökta som de hade ibland sig. — 3 Mos. 25:35; 5 Mos. 15:7, 8.

Till skillnad från patriarkerna och Israels nation hade Jesu Kristi efterföljare fått uppdraget att göra ”lärjungar av människor av alla nationer”. (Matt. 28:19, 20, NW) Att fullfölja detta uppdrag krävde tid och ansträngning, som annars kunde ha använts på rätt sätt till profana strävanden. En individ som fortsatte att klamra sig fast vid sin rikedom, om den hindrade honom från att använda sin tid och sina tillgångar till att fullfölja detta uppdrag, kunde därför inte vara en lärjunge till Jesus med utsikt att vinna liv i himlarna. Därför sade Guds Son: ”Hur svårt kommer det inte att vara för dem som har pengar att komma in i Guds rike!” — Luk. 18:24, NW.

Kristi efterföljare skulle emellertid inte utblotta sig själva och bli fattiga, så att de blev beroende av andra för sitt uppehälle. I stället skulle de arbeta hårt, så att de kunde försörja sin familj och också ha ”någonting att dela ut till någon som lider brist”. (Ef. 4:28, NW; 1 Tess. 4:10—12; 2 Tess. 3:10—12; 1 Tim. 5:8) De skulle vara nöjda med föda och kläder och inte sträva efter att bli rika. Första Timoteus 6:9, 10 (NW) säger: ”De som är beslutna att bli rika faller i frestelse och en snara och många oförnuftiga och skadliga begärelser, som störtar människor i tillintetgörelse och fördärv. Ty kärleken till pengar är en rot till alla slags skadliga ting, och genom att sträcka sig efter denna kärlek har några blivit ledda vilse från tron och har genomborrat sig överallt med många smärtor.”

Detta innebär naturligtvis inte att en kristen inte kan ha rikedomar. Till och med i det första århundradet v.t. fanns det några rika kristna i församlingen i Efesus i Mindre Asien. Aposteln Paulus instruerade inte Timoteus att särskilt ge dessa rika kristna rådet att frigöra sig från alla materiella ting, men han skrev: ”Bjud dem som är rika i den närvarande tingens ordning att inte vara högmodiga och att inte bygga sitt hopp på ovissa rikedomar, utan på Gud, som rikligen förser oss med allt till att njuta därav, att arbeta för det goda, att vara rika på förträffliga gärningar, att vara frikostiga, redo att dela med sig — och därigenom i trygghet samla åt sig en skatt som en förträfflig grundval för framtiden, så att de må få ett fast grepp om det verkliga livet.” (1 Tim. 6:17—19, NW) Dessa förmögna kristna måste alltså ge akt på sin inställning och inte låta strävan efter att vare sig förmera eller bevara rikedomarna uppsluka dem, utan i stället låta rikedomarna inta sin rätta plats och frikostigt använda dem till att hjälpa andra. Om de gjorde detta, skulle de utan tvivel upphöra att förmera sin rikedom, ja, den skulle till och med kunna komma att minska nu. Men deras ”grundval för framtiden” skulle förbli säker.

Det bibeln säger om rikedom är sannerligen alltid tillbörligt med tanke på omständigheterna och Guds uppsåt med avseende på sina tjänare. Överallt i bibeln läggs eftertrycket, inte vid att äga materiella rikedomar, utan vid att ha ett gott förhållande till Jehova Gud, ett förhållande som vidmakthålls genom att individen fortsätter att i tro göra Guds vilja. Bibelns syn på rikedom är alltså harmonisk, inte motsägelsefull.