Blind, men lever ett fullödigt, verksamt liv
Berättat för ”Vakna!”:s korrespondent på Puerto Rico
SORGLIGT nog menar många människor att de blinda är hopplöst handikappade. Men visste du att det finns blinda advokater, domare, läkare och lärare. Blindhet är ett handikapp, men det hindrar inte så många människor från att leva ett fullödigt och verksamt liv.
Jag är helt blind. Men ändå är jag husmor, sköter om min man och har uppfostrat två barn.
Jag var inte blind vid födelsen. Men jag hade pigment i näthinnan som sakta men säkert spred sig och utplånade min synförmåga. Eftersom jag inte kunde se tillräckligt bra för att följa med i skolarbetet, trodde lärarna först att jag var efterbliven. Så småningom förstod man emellertid vad som var orsaken, och jag fick gå i klasser för synskadade. Vi bodde då i Brooklyn i New York och hade flyttat dit från Puerto Rico.
Under mina läroverksår gick jag på ett institut för blinda i New York. Jag kunde fortfarande se former och silhuetter och hade god ljusuppfattning. Jag deltog i många verksamheter i skolan och kunde läsa blindskrift flera timmar i rad. Det var lyckliga år. Jag betraktade inte min dåliga syn som ett handikapp utan i stället som en omständighet i livet som var av underordnad betydelse.
Att uppfostra barn
När jag var tjugo år gifte jag mig med en signalofficer, som jag träffade när jag höll på att lära upp mig till telefonist på Puerto Rico. Medan mina båda barn var små hade jag ännu kvar en viss form- och ljusuppfattning, och med min särskilt utvecklade känsel var det inte svårt för mig att sköta om dem. Jag kunde lätt bada och klä på dem, och jag lagade till närande måltider åt dem. Men precis som de flesta andra barn tyckte de inte om allting. Jag kommer ihåg hur min man kom hem på kvällen och hittade mat som de hade slängt ut genom fönstret utan att jag visste om det.
Men jag tror inte att min blindhet var till hinders för barnen utan i stället till nytta för dem. De drevs att visa större kärlek och omtanke om mig och om andra. Deras iakttagelseförmåga skärptes när de använde sin syn till att hjälpa mig. De talade om för mig exakt vilken färg varje del av himmelen hade och små detaljer om hur människor var klädda, förutom många andra ting som de flesta människor förbiser.
Från tidig ålder lärde jag barnen goda vanor och personlig organisation. Jag arbetade hårt på detta, därför att deras samarbete var nödvändigt för att jag skulle kunna sköta hemmet på rätt sätt. När de bytte kläder skulle de till exempel alltid lägga dem på samma ställe, så att jag kunde hitta dem när de skulle tvättas. Och efter måltiderna lärde jag dem att lämna matbesticken och porslinet på bordet på ett särskilt sätt, så att jag lätt kunde få tag i dem och ta med mig dem till köket.
Det blev ett särskilt prov på mitt tålamod när jag skulle lära min dotter att laga mat. Det var mycket nedslående ibland, eftersom hon inte alltid satte sakerna på samma ställen, så att jag kunde hitta dem. Men tack vare övning och tålamod lärde hon sig till slut att göra saker som en blind människa skulle göra dem. Hon lärde sig alltså inte bara att laga mat utan utvecklade också en utmärkt personlig organisationsförmåga.
Jag försökte uppfostra barnen så att de aldrig skulle vara generade för att jag var blind, och jag tror inte att de var det. Lille Tommy brukade ibland spela mig spratt. När han var sju eller åtta år var han mycket duktig på att imitera röster. Han brukade ringa på dörrklockan och imitera äldre personers röster. Ibland klädde jag till och med om mig, gjorde makeup, kammade mig och gjorde mig i ordning för att ta emot vad jag trodde var gäster. En gång när en ung man kom på besök trodde jag att det var den okynnige Tommy, och det tog en lång stund för honom att övertyga mig om att han inte var min son.
Att gå och handla
Folk frågar ofta hur jag kan klara mig ute, så att jag kan uträtta allt som måste uträttas i förbindelse med min egen person och mitt hushåll. Till en början behövde jag hjälp att hitta till affärerna när jag skulle handla, men när min ledarhund blir van vid omgivningarna är det inget problem. När jag går in i en affär eller passerar dörren till den, vet jag för det mesta vilket slags affär det är på grund av doften och miljön i övrigt. Varje slags butik har sina speciella lukter och ljud. Jag har därför inga problem med att identifiera en kemikalieaffär, ett varuhus osv.
Jag tycker om att vara välklädd, och därför är jag noga när jag köper kläder. När jag kommer till den avdelning jag söker, talar jag om för expediten vilken storlek, vilken färg och vilket mönster det skall vara på det plagg jag vill ha. Jag kan ”se” framför mig precis vad jag vill ha, och så gör jag mitt bästa för att beskriva det. När jag sedan provar ett plagg, frågar jag personer i närheten hur det klär mig. Jag kan naturligtvis känna om det passar bra och kan på så sätt göra mitt slutliga val.
Jag har svårare att handla mat, eftersom man måste läsa på etiketterna. När jag går till snabbköpsbutiken ber jag någon av personalen hjälpa mig. Jag håller i minnet exakt vad jag vill ha, för personalen kan inte använda hela dagen till att springa runt i affären åt mig. För det mesta tar jag med mig någon annan när jag går och handlar mat.
När jag kommer hem med mina varor har jag en särskild plats för varje sak. Om jag inte hade det skulle jag inte kunna hitta dem längre fram. Så du förstår varför jag föredrar att packa upp allting själv. För att kunna känna igen de olika varorna lär jag mig deras form, och när det gäller burkar sätter jag märken på dem, så att jag kan skilja dem åt med hjälp av känseln. När jag sedan skall ha tag i något vet jag genast var det finns och hur det känns.
Matlagning och städning
Jag tycker om att laga mat, och jag brukar laga många olika maträtter. Det är inte svårt. Jag kan skilja mellan de olika ingredienserna med hjälp av den hylla de står på och med hjälp av formen och storleken på kartongerna och burkarna. Känseln, smaken och lukten hjälper mig också att undvika förväxlingar. Jag tycker faktiskt bäst om att laga mat på egen hand, för om andra hjälper mig vet jag inte var de ställer de olika sakerna, och så får jag problem med att hitta dem.
Till stor hjälp är den speciella köksutrustning som utformats för de blinda. Det finns knoppar på ugnens termostat och på signaluret. På så sätt kan jag med hjälp av känseln ställa in den rätta temperaturen och tiden. Jag har också en brödkavel av plast, som kan skötas med ena handen, så att jag kan känna degen med den andra handen. Dessutom har jag en kokbok med blindskrift: Cooking Without Looking.
Jag har alltid tyckt det är mödan värt att hålla hemmet rent och snyggt. Ibland tar mina grannar till och med besökare med sig för att visa dem ett exempel på ett välskött hem. Med hjälp av känseln kan jag avgöra när golvet eller möblerna behöver rengöras. En gång hade jag ett hembiträde som trodde hon kunde utnyttja mitt handikapp, så hon sopade in smutsen under sängarna. Senare kontrollerade jag golven barfota, och hon blev förlägen när mina fötter blev så smutsiga att de behövde tvättas.
Det är verkligen viktigt att hemmet är prydligt och att allt har sin givna plats. Då kan jag ha en bild i sinnet av varje rum, så att jag kan gå omkring i hela huset utan att stöta emot något.
Träning av sinnena
Somliga tror att en blind människas övriga sinnen i sig själva är överlägsna andra människors. Undersökningar visar emellertid att det inte förhåller sig så. De blinda föds inte med särskilt skarp hörsel, känsel, smak eller lukt, men de kan öka dessa sinnens effektivitet genom att träna dem. Låt mig ta ett exempel.
Sätt dig ner och lyssna till musik. Slut ögonen, så att du bättre kan uppfatta tonerna. Vad är det du gör i själva verket? Du utestänger vissa ting som skulle kunna distrahera dig, och genom att koncentrera dig övar du upp din hörsel. Det är på samma sätt med blinda. Vi blir inte distraherade av allt som fångar seende människors uppmärksamhet, och därför kan vi koncentrera oss bättre på att utveckla andra sinnen, till exempel vår hörsel.
Det är märkligt hur mycket man kan få veta med hjälp av de andra sinnena. Jag gör bruk av alla mina sinnen — lukten, hörseln, känseln och smaken — så att jag kan ”se”, så att säga, var jag är eller vad jag gör. På detta sätt får jag en fullständig bild av min omgivning och vet precis vad som pågår omkring mig.
Hörseln är särskilt viktig. Det finns många ljud som kommer från olika håll — en tutande bil, en fläkt som är i gång eller en människa som talar. De blinda blir experter på att analysera sådana ljud. Jag kan till exempel av röstens riktning avgöra om den talande är lång eller kort till växten så att jag kan vända ansiktet uppåt eller neråt.
Reflekterade ljud kan också vara till mycket stor hjälp. Omgivningen avger ständigt alla slags ljud — steg på trottoaren, människoröster, ljud från trafiken osv. — och dessa ljud reflekteras ständigt från väggar, möbler, golv och andra ting. Blinda människor utvecklar en medvetenhet om dessa reflekterade ljud, och kan ofta få veta mycket av dem. När jag går gatan fram eller genom en byggnad kan jag till exempel tack vare de reflekterade ljuden veta om jag är nära en vägg, en dörr eller något annat föremål.
Min känsel säger mig också mycket. Jag inhämtar inte endast upplysningar av vad jag vidrör med händerna utan också av det som vidrör mig. Ett lätt vinddrag kan, även om det är mycket svagt, tyda på ett öppet fönster eller en öppen dörr, eller om jag befinner mig på gatan, en öppning mellan två byggnader. Förnimmelsen av värme eller kyla är viktig, till exempel när jag går omkring i köket med spisen på. Jag kan också med hjälp av den värme som avges avgöra om ett motorfordon stått parkerat länge eller bara en kort stund. De flesta människor brukar bli förvånade över den fullständiga bild jag får av min omgivning med hjälp av andra sinnesförnimmelser än synen.
Att tala med de blinda
Du kan vara till hjälp genom att behandla de blinda på samma sätt som du behandlar människor som kan se. Var snäll och kom inte fram till oss och säg: ”Gissa vem jag är.” Detta framhäver bara vår situation. I stället för att bara säga: ”Det här är herr den och den”, när du presenterar någon för en blind, är det till större hjälp om du säger: ”Till höger om dig står herr den och den, som jag skulle vilja presentera för dig.”
Det är heller inte vänligt att säga: ”Där går den där stackars blinda människan.” Jag tycker inte att det är synd om mig. Bara det att vi har ett handikapp betyder inte att vi inte kan leva ett fullödigt, verksamt liv. Vi uppskattar när du talar till oss på samma sätt som till andra människor. På så sätt känner vi samhörighet med andra människor och känner oss inte som några egendomliga specialfall.
Ett fullödigt, verksamt liv
Jag kan faktiskt göra det mesta som seende människor kan. Jag kan inte bara läsa utan också skriva blindskrift och använder då ett litet stift och en liten metallbricka, som är full med hål. Eftersom dessa redskap är små och behändiga, kan jag alltid ha dem med mig och göra anteckningar när jag behöver. När jag håller tal i skolan i teokratisk ämbetsutövning, där jag är inskriven, i Jehovas vittnens församling som jag tillhör, kan jag känna mina anteckningar och behöver därför aldrig vända bort ansiktet från publiken. Jag behöver heller aldrig titta på klockan, eftersom jag kan känna hur lång tid det är kvar på min egen klocka.
Men det som gör mitt liv särskilt fullödigt och meningsfullt är att jag lärt känna vår Skapare, Jehova Gud, och tjänar honom. Jag är heltidsförkunnare och använder minst hundra timmar i månaden till att hjälpa andra att lära känna Guds uppsåt. Tillsammans med min hund besöker jag människor från hus till hus. När jag träffar någon som vill att jag skall komma tillbaka, skriver jag upp namn och adress och är noga med att komma ihåg var jag är och hur jag skall komma tillbaka till samma gata, och sedan går jag tillbaka med hjälp av min hund. För närvarande leder jag varje vecka omkring tio bibelstudier i intresserade människors hem.
Jag har uppfostrat mina barn till att ta del i samma gudaktiga verksamhet. I mars 1970 blev min dotter Marlene utexaminerad från Jehovas vittnens missionärsskola Gilead i New York, och i september 1971 blev Tommy utexaminerad från samma skola. Tommy är nu missionär i Spanien.
Marlene tjänade i sex månader som missionär i Ecuador, men sedan blev hon allvarligt sjuk och återvände därför till Puerto Rico. Jag var hos henne dag och natt på sjukhuset. Medan hon var sängliggande studerade hon bibeln med en av sköterskorna, trots att hon varje gång svimmade sedan studiet avslutats. Sköterskan är nu redo att genom vattendopet symbolisera sitt överlämnande åt att tjäna Jehova Gud. Marlene levde tjugofem fruktbringande år, men sjukdomen fick dödlig utgång. Det var mer än tusen personer närvarande vid begravningen.
Numera, när jag talar med människor om Guds uppsåt, har det en vidare innebörd för mig. Jag är så tacksam mot Jehova Gud för hans löfte om uppståndelsen och om att den dag skall komma då jag åter skall kunna röra vid min dotter, höra henne och, ja, se henne vid liv här på jorden igen. Jag tycker verkligen att mitt liv är fullödigt och verksamt, när jag delar med mig till så många människor som jag bara kan av det storslagna hopp som vår kärleksfulle Skapare erbjuder människorna.