Vad händer på våra vägar
NÄR semestertiden kommer, tar folk i norra Tyskland autobahn och styr kosan mot fritidsområden söderut. Den 31 juli förra året resulterade detta i den värsta trafikstockningen i Tysklands historia. Trafik på väg mot München sträckte sig stötfångare mot stötfångare i över 160 kilometer! Bara den dagen dödades femtio personer, och 180 blev allvarligt skadade på Tysklands motorvägar.
År 1970 dog över 19.000 personer och en halv million skadades på vägarna i Tyskland. Varje år skördar trafiken nära 20.000 offer i Japan, och ytterligare en million skadas. I Frankrike dödades mer än 15.000 i bilolyckor år 1970. Samma år dog 55.200 i Förenta staterna, och över fem millioner skadades — därav 170.000 som blev invalidiserade för livet.
Alltså dödas varje år betydligt mer än 100.000 personer, och mer än sex och en halv million skadas på vägarna — i bara fyra länder!
Detta är häpnadsväckande siffror, nästan otroliga. De innebär att i dessa fyra länder dör en person i en trafikolycka var femte minut, och ungefär var femte sekund skadas någon. Om de döda lades efter varandra i en lång rad, skulle de räcka 190 kilometer! Och de skadade skulle nå mer än 11.000 kilometer — över en fjärdedel av jordens omkrets!
Massakern på vägarna är ofta mer omfattande än den som äger rum på slagfältet. Under andra världskriget förlorade USA 291.557 man i strid. Men från 1965 till 1970 dog ungefär 320.000 amerikaner i trafikolyckor — nära 30.000 fler dog på vägarna än under det värsta kriget i mänsklighetens historia! Varje år dör fler amerikaner på landsvägarna än antalet dödade under tio års strider i Vietnam.
Trafiken på våra vägar utsätter oss också för fara på annat sätt: genom att den avger enorma mängder luftföroreningar. Varje år spyr bilar ut ungefär 20 millioner ton osynlig koloxid i luften i bara tio städer i USA. Detta gör att människor blir sjuka och leder långsamt till döden för dem. Doktor H. Richard Weinerman, professor i medicin och hälsovård, kallade bilen ”Folkhälsans fiende nr 1” i USA.
Somliga är ännu mer frispråkiga när det gäller bilismens hot mot människan. ”Jag skrev en gång att uppfinningen av bilen var en av de största olyckor som drabbat mänskligheten”, sade den brittiske ekonomen Ezra J. Mishan nyligen, men tillade: ”Jag har sedan dess haft tid att fundera över detta påstående och revidera detta mitt omdöme till att bilen är den största olycka som har drabbat mänskligheten.”
Ändå betraktas bilen av många som det bästa av samfärdsmedel. I själva verket har samhället och hela vårt sätt att leva till den grad byggts upp kring bilen att det på många platser inte finns något alternativt sätt att färdas. På detta sätt har människan försatt sig själv i en situation som det är så gott som omöjligt att komma ur. Fastän atmosfären och människors hälsa förstörs av föroreningar, tar man i alla sammanhang först och främst hänsyn till biltrafiken.
Anslagen till bilismen blir faktiskt större varje år. År 1940 lade USA ned mindre än 1.800 millioner dollar på vägbyggen, men vid slutet av 1960-talet förbrukades årligen ungefär 11.000 millioner dollar. Och hur blir det i framtiden?
Den statliga vägförvaltningen önskar nära nog fördubbla de årliga anslagen. År 1970 föreslog man ett vägprojekt för femton år, som skulle kosta 320.000 millioner dollar! Detta projekt skulle förse landet med 90.000 kilometer nya vägar, förbättra befintliga vägar och bygga om tusentals broar. Omkring 29.000 millioner av den föreslagna summan skulle också användas till att fullborda det 70.000 kilometer långa mellanstatliga landsvägsnätet.
Detta landsvägsnät skall, när det blir färdigt, förbinda de flesta större städer och göra det möjligt att snabbt färdas från kust till kust och från gräns till gräns utan trafikljus. När det påbörjades år 1956, kallades det historiens största statliga projekt. Kostnaden beräknades till 27.000 millioner dollar, och 1971 beräknade man ha det hela färdigt. Projektet är emellertid bara färdigt till 75 procent, och man beräknar att det till slut kommer att kosta omkring 70.000 millioner dollar.
Det är nästan otroligt med vilken fart vägbyggandet fortskrider. Tyskarna angav mönstret, när de år 1929 började bygga sina autobahn. När andra världskriget bröt ut, hade de färdigställt ett nät av motorvägar på mer än 2.100 kilometer. I dag är den yta som årligen asfalteras enbart i Förenta staterna större än hela staten Rhode Island! Men är detta välbetänkt? Har man allvarligt övervägt hur detta påverkar de processer genom vilka jordens luft renas genom vegetationen?
En viss framgång har ernåtts med att göra landsvägstrafiken säkrare, trots att det kanske inte är så påtagligt. I Förenta staterna skulle antalet trafikoffer vara nära tre gånger så högt som det är nu, om antalet dödsolyckor per mil var lika stort som år 1934. Antalet dödsoffer i trafiken minskade faktiskt med mer än 1.000 på ett år — från 56.400 år 1969 till 55.200 år 1970. Varför?
Ett antal faktorer svarar tydligen för detta. Säkrare konstruktion av bilarna är en — rattstänger som viker sig vid en kollision, vindruteglas som smulas sönder i stället för att splittras och bilbälten, som har krävts i alla nya bilar sedan 1968. Det har också gjorts förbättringar i vägkonstruktionen, med bland annat räfflade vägstycken för att skaka liv i sömniga förare. Dessa framsteg är lovvärda. Men är de verkligen lösningen på hela problemet?
Nej, vittgående förändringar krävs i människans hela inställning till livet och till sina medmänniskor. Du kan förbättra dina egna förhållanden och dina medmänniskors genom att du visar hänsyn när du sitter bakom ratten. Men vad beträffar förstörelsen av jorden och utplånandet av människoliv som resultat av det som händer på vägarna — till detta behövs Guds nya ordning för att verkligen få rättelse på saken.