Vad händer med Brasiliens indianer

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Brasilien

ATT Brasiliens vidsträckta inre blivit upplåtet genom ett nätverk av landsvägar har ställt indianbefolkningen i rampljuset. De flesta av de kvarlevande indianerna, som bor djupt inne i djungeln, har i stor utsträckning lyckats undfly kontakt med civilisationen.

Regeringens nuvarande politik går emellertid ut på att inlemma dem i det brasilianska samhället. Ansträngningar görs att få stammarna att flytta till närbelägna reservat. Man hoppas att de nya landsvägarna skall bidra till detta integrationsprogram. Arbetarna på de nya landsvägarna åtföljs av speciella grupper, som har till uppgift att hjälpa indianerna och att försöka avvärja konflikter.

Bland Brasiliens indianer finns fyra huvudsakliga språkgrupper: tupi, aruak, karib och je. När det gäller deras språk säger den kände brasilianske antropologen Egon Schaden att de i allmänhet är tämligen komplicerade och kan ge uttryck åt varje mänsklig tanke.

Men vad håller på att ske med Brasiliens indianer?

På gränsen till utrotning

”Den skrämmande hastighet varmed våra inhemska befolkningsgrupper krymper”, varnade dagstidningen O Estado de São Paulo, ”bör tynga på vår generations samvete.” För något mer än femtio år sedan beräknades indianbefolkningen uppgå till en million. Den statliga institutionen FUNAI (Fundação Nacional do Indio, eller Nationella stiftelsen för indianerna) anger det nuvarande antalet till mellan 100.000 och 120.000. Andra källor uppger en så låg siffra som 50.000.

Av nära fem hundra stammar eller grupper som fanns år 1500 v.t. har kanske endast ett hundra fyrtiotre fortlevat. Av dessa befinner sig femtiosju på gränsen till utrotning. Enbart under de senaste femtio åren dog åttiosju stammar ut.

Xetas i staten Rio Grande do Sul är ett belysande exempel på den drastiska nedgången. De består nu av endast fyra män och två ofruktsamma kvinnor. Akuawaasurinistammen vid Tocantinsfloden har minskat till trettiofyra individer.

Varför denna nedgång? Somliga har lämnat sina stammar och gift in sig i landsbygdsbefolkningen. Men minskningen i antal beror i första hand på kontakten med den civiliserade människan och hennes sjukdomar, som har härjat svårt bland indianerna. Tuberkulos, scharlakansfeber, polio, mässling och influensa har alla krävt sin tribut.

För två år sedan gjorde man en undersökning rörande denna minskning. Där påpekades det att den vite mannens girighet också är en betydelsefull faktor. Tidningen O Estado meddelade till exempel att regeringen hade upptäckt att indianerna tillhöriga landområden hade blivit illegalt beslagtagna och försålda. Överlåtelsehandlingar utfärdades illegalt åt boskapsuppfödare och jordägare, vilket resulterade i att indianerna blev utdrivna. Trots regeringens ingripande för att återbörda landområdena till deras rättmätiga ägare beräknar denna senaste rapport endast cirka tio års fortsatt existens för vissa av Brasiliens indianer.

Försök till integration

Tidigare försök till integration av indianerna har lett till detta resultat: Endast omkring 15 procent av de klassificerade stammarna har införlivats med samhället i övrigt. Många andra stammar har kontakt med civilisationen i varierande utsträckning. Men de stammar som är isolerade uppgår till 49 procent.

Det är tydligt att mycket måste göras för att indianerna helt skall kunna inlemmas i samhället. Något som skall vara till hjälp i detta avseende är den föreslagna lagen om indianerna, som avfattades i oktober 1970 och nu väntar på att bli antagen. Denna lag skall skydda indianerna från intrång och få dem att förena sig med nationens stora befolkningsgrupper. Detta lagförslag innefattar vissa grundläggande rättigheter, till exempel att indianen skall betraktas som medborgare.

Vilka utsikter finns det till integration av Brasiliens krympande indianbefolkning? Enligt Humberto Costa Ferreira tycks oddsen tala emot några större framgångar. Han skriver: ”När under 471 år ... varken portugiser, jesuiter, pionjärer, härskare eller våra presidenter haft någon framgång i att införliva indianerna med samhället, förefaller det förvånansvärt naivt att sätta som mål att civilisera dem på några månader.” Han framhåller också nackdelar med en integration. ”Civiliserade” infödingar tillägnar sig exempelvis snart ”civilisationens” laster: Dryckenskap, prostitution, lättja, vilket leder till upplösning av stammens struktur.

Vid det högtidliga öppnandet av den landsväg som skall löpa genom nationalparken Xingu framgick det vad vissa indianer har för inställning till integrationsfrågan. Några tchucarramãeindianer lyssnade till inrikesministern när han hälsade vägen som en milstolpe i integrationen av detta territorium. Men de menade att vägen skulle förändra deras levnadssätt, och därför föredrog de att flytta nedför floden, långt bort från civilisationen.

Några före detta nomadiska stammar har visserligen slagit sig ner i vissa områden, där de lever av att fiska, vårdar sina jordlotter, odlar majs och maniok, tillverkar pilbågar och pilar och halsband av fruktkärnor, som de säljer till turisterna. De drar sig nödtorftigt fram på detta sätt.

Men andra grupper visar inget intresse för att anpassa sig till en modern livsföring. I tidningen A Fôlha de São Paulo hette det: ”Många lever fortfarande i stenåldern.” Somliga av dem använder endast båge och pilar, vapen och knivar av sten samt grova lerkärl. De går omkring nakna och målar kroppen i samband med högtider och fester. Andra, till exempel botocudos, deformerar huden i läpparna och öronen med hjälp av trissor. Erigpactsástammen samtycker till att äta människokött, och purukotóstammen äter sina döda. Det är uppenbart att integrationsförsöken kommer att stöta på problem.

Moraliska och religiösa uppfattningar

Till problemen i samband med integrationen hör många av indianernas moraliska och religiösa uppfattningar. Bland många stammar förekommer till exempel månggifte, förfädersdyrkan, animism och olika slag av spiritism eller demonism. Medicinmannen, som kallas pajé, är präst, läkare och rådgivare för stammen.

När det gäller moralen sade tidningen O Glôbo om stammarna i centrala och norra delarna av landet: ”Indianerna är i allmänhet lösaktiga.” I kaiapósstammen och i andra stammar betraktar man en man och en kvinna såsom i egentlig mening gifta endast när kvinnan är havande. Om hon ett år efter giftermålet ännu inte är havande, åläggs paret enligt stammens lag att separera. Det kan emellertid tänkas att mannen är steril. Därför ordnar man med att hustrun kan ha sexuellt umgänge med andra män. Om kvinnan blir havande får hon stanna hos sin man. Barn som föds med något kroppslyte, barn till ogifta mödrar samt tvillingar dödas i allmänhet. Abort praktiseras också.

Men kommer kristenhetens civilisation, som också är behäftad med omoraliskhet och lösaktighet, att allteftersom integrationssträvandena fortskrider kunna hjälpa indianerna att förbättra sin moral?

När det gäller religion förklarade en forskningsresande att de flesta indianer inte kan föreställa sig existensen av en enda allsmäktig skapare. De bekymrar sig i första hand om var de kan skaffa föda. Men ändå tror de på ett stort antal övernaturliga andar, somliga goda och andra onda. Medicinmannen gör anspråk på att kunna blidka dessa andar.

Det är sannerligen mycket som behöver göras för att hjälpa indianerna att bryta sig loss från falska religiösa uppfattningar och oskriftenliga sedvänjor i fråga om moralen. Kan integration med kristenhetens civilisation verkligen hjälpa dem i detta avseende? Vad har uppnåtts hittills?

Kristenhetens missionärsverksamhet

Olika auktoriteter har uttalat sig om resultaten av kristenhetens missionärsarbete bland indianerna. W. Hohenthal säger i sin bok Notes on the Shucuru Indians: ”De moderna shucuruindianerna är till namnet katoliker, men de har endast en ytlig kunskap om sin tro.” Likaså skriver etnologen Darcy Ribeiro att de katolska och protestantiska missionärernas ansträngningar ”egentligen aldrig ledde till verklig omvändelse. ... Jämsides med en del kristna liknelser behöll de stammens grundläggande trosuppfattningar.”

I ett föredrag vid en sammankomst för antropologer sade L. B. Horta Barbosa följande om jesuiternas ansträngningar: ”Historien känner inte ett enda namn på en brasiliansk stam som omfattat den katolska tron och på så sätt kommit in i civilisationens sköte.”

Nu för tiden tillåter inte den statliga institutionen FUNAI nya missionärer att arbeta var som helst bland indianerna. I nationalparken Xingu tillåts exempelvis endast studenter, forskare och ett ringa antal journalister. Varken brasilianska eller utländska missionärer får tillträde dit.

De goda nyheterna om Guds rike predikas

Heltidsförkunnare bland Jehovas kristna vittnen har lett bibelstudier i hem med civiliserade indianer i Macapá nära ekvatorn och i andra områden. Några guaraniindianer, som lever i civilisationen, är överlämnade kristna vittnen för Jehova. I Autazes i Amazonas har åtskilliga civiliserade indianer tagit emot bibelns sanning och har gjort den sanna kristendomen till sitt levnadssätt.

Tidigare tillhörde dessa indianer kristenhetens religionssamfund, men detta hade inte förändrat deras grundläggande sedvänjor i fråga om moralen. De tog till exempel inte bibelns krav på ärlighet och hög moral på allvar. ”Men nu när de studerar bibeln”, fick ett av vittnena höra från borgmästaren, ”kan man lämna vad som helst vid flodstranden; ingen stjäl längre”. De som en gång levat i ”samvetsäktenskap” är nu lagligen gifta. Bibelns sanning har verkligen förändrat deras moraliska och religiösa sedvänjor och har fått dem att foga sig efter de höga normer som den sanne Guden Jehova kräver att människor skall följa.

I sitt predikoverk har Jehovas vittnen också försökt komma i kontakt med infödingar i djunglerna. Och de goda nyheterna om Guds rike når in i det inre av landet, när några av dessa indianer, som har lärt känna Guds sanning, besöker sina stammar. Vi hoppas därför att fler skall kunna bryta sig loss från sin vidskepelse och ta emot bibelns sanning, som leder till evigt liv i Guds rättfärdiga, nya ordning.