”Ditt ord är sanning”
Assyrien — ett militaristiskt världsvälde
I VÅRA dagars värld intar militarismen en framträdande plats. Den allmänna meningen är att en nations säkerhet beror på dess militärmakt. Stora penningsummor används till att upprätthålla militärstyrkor och krigsmateriel. Ibland ligger till och med regeringstömmarna i militärernas händer.
Militarism är naturligtvis ingenting nytt. Av de världsvälden som hade makten i forna dagar framstår Assyrien tydligt som ett militaristiskt välde. Det fanns en tid då blotta namnet ”Assyrien” slog människors hjärtan med skräck. Städer, riken och nationer föll för dess framryckande härar. På 700-talet f.v.t. skröt den assyriske härskaren Sanherib genom sin talesman Rab-Sake: ”Har väl någon av de andra folkens gudar någonsin räddat sitt land ur den assyriske konungens hand?” — 2 Kon. 18:33.
Den behandling som assyrierna utsatte sina krigsfångar för var sannerligen grym. Somliga brändes eller flåddes levande. Andra spetsades på pålar, som drevs upp genom underkroppen tills de nådde brösthålan. Åter andra fick ögonen utstuckna eller näsan, öronen och fingrarna avskurna. Fångarna leddes ofta med rep, som var fästade vid krokar som genomborrade näsan eller läpparna på dem.
Den allmänna kännedomen om hur assyrierna behandlade dem som gjorde hårdnackat motstånd gav dem utan tvivel en militär fördel. Många städer kapitulerade av fruktan för att falla offer för assyriernas grymhet. Med jämförelsevis små ansträngningar nådde sålunda assyrierna sitt främsta mål, nämligen att få skatt från underkuvade folk. De tillät till och med sådana skattskyldiga folk att utöva visst självstyre. I vissa avseenden påminner detta om mäktiga nationers handlingssätt i våra dagar. De låter andra länder vara i fred så länge deras kommersiella intressen i dessa länder är tryggade.
Forntida assyriska redogörelser som blivit funna behandlar i stor utsträckning militära bedrifter. Kungarna skröt skamlöst över sina krigståg och sin sadistiska tortyr, och krigsscener var ofta motivet för de reliefer som prydde deras storslagna palats. Sir Austen Layard framhöll på grundval av arkeologiska fynd:
”Det inre av det assyriska palatset måste ha varit lika storslaget som imponerande. ... [I den första salen] framträdde på väggarna, bataljer, belägringar, triumfer, bedrifter i samband med förföljande av fiender, religiösa ceremonier, alltsammans uthugget i alabaster och målat i prunkande färger. Under varje bild fanns uthuggna bokstäver, fyllda med glänsande koppar, som beskrev varje motiv. Ovanför skulpturerna fanns målningar av andra händelser — kungen, uppvaktad av sina eunucker och krigare, när han tar emot sina fångar, ingår allianser med andra härskare eller utför någon helig tjänst. Dessa bilder omgavs av färglagda ramar av konstrik och elegant utformning. Det symboliska trädet, bevingade tjurar och vidunderliga djur var iögonenfallande bland de övriga utsmyckningarna. I salens övre ända fanns en ofantlig bild av kungen i vördnadsfull tillbedjan inför den högsta gudomligheten eller mottagande den heliga bägaren från sin eunuck. Han uppvaktades av krigare, som bar hans vapen, och av prästerna eller ledande gudomligheter.”
Som framgår av denna beskrivning var krigstågen nära förbundna med religionen. Den assyriske kungen var överstepräst för den högste assyriske guden, Assur, och krig var det sannaste uttrycket för nationens religion. Beträffande sin krigföring sade kung Tiglatpileser I: ”Min Herre, Assur, manade på mig.” I sin krönika förklarade den assyriske härskaren Assurbanipal: ”På befallning av Assur, Sin, Sjamasj, Ramman, Bel, Nabu, Isjtar från Nineve, Ninib, Nergal och Nusku föll jag in i landet Mannai och tågade segerrik genom det.” Kung Sargon åkallade regelbundet gudinnan Isjtar för att få hjälp innan han drog ut i krig. De assyriska härarna tågade bakom standar av gudarna, tydligtvis på en stång fästade symboler av trä eller metall. Man fäste stort avseende vid omen. Dessa utlästes genom att man undersökte levern på offrade djur, iakttog fåglarnas flykt eller planeternas ställning på himlavalvet.
Prästerna fick gagn av de assyriska segrarna och uppmuntrade därför i själva verket till krig. W. B. Wright framhåller i sin bok Ancient Cities (Forntida städer): ”Att strida var nationens angelägenhet, och prästerna var ständiga tillskyndare till krig. Deras understöd kom till stor del från krigsbytet, av vilket en fastställd procentsats utan undantag gavs dem, innan andra fick någon del, ty detta plundrarsläkte var i hög grad religiöst.”
Mot denna bakgrund kan man lätt förstå varför bibeln talar om den assyriska huvudstaden Nineve som en ”blodstad”. (Nah. 3:1) Jehova Gud utövade länge tålamod mot denna stad, ja, i själva verket mot hela det assyriska världsväldet. Men genom sina profeter pekade han framåt mot den tid då Nineve skulle bli en ödemark. Med hänsyftning på vad Jehova skulle göra skrev till exempel profeten Sefanja under inspiration: ”Han skall göra Nineve till en ödemark, förtorkat såsom en öken. Och därinne skola hjordar lägra sig, allahanda vilda djur i skaror.” — Sef. 2:13, 14.
Detta gick i uppfyllelse när de förenade styrkorna under den babyloniske kungen Nabopolassar och medern Cyaxares belägrade och intog Nineve. Staden brändes tydligen, eftersom många assyriska reliefer uppvisar skador eller fläckar från eld och rök. Beträffande Nineve meddelar den babyloniska krönikan: ”De förde bort det stora bytet från staden och templet och [förvandlade] staden till en ruinhög.” Det mäktiga assyriska väldet fick alltså ett nesligt slut i och med ödeläggandet av dess huvudstad Nineve. Ännu i denna dag är Nineve en ödemark. På våren betar hjordar på sidan eller på toppen av Quyunjiqkullen, en av de båda kullar som visar var den forntida staden låg.
Hur mäktigt vittnar inte det assyriska världsväldets slut om Guds ords sannfärdighet och om att militär styrka inte är något verkligt skydd! Trots att denna militarism hade prästernas stöd kunde inte detta rädda Assyrien. På liknande sätt kommer inte våra dagars religiösa ledares välsignelser och godkännande att skydda blodsbesudlade män och nationer från att ställas till räkenskap för sina våldshandlingar inför universums högste suverän, Jehova Gud. Må vi därför göra det till vår fasta föresats att följa ett handlingssätt som röner Guds godkännande. Endast på så sätt kan vi vinna trygghet och beskydd. Detta kommer väl till uttryck i Ordspråksboken 18:10: ”HERRENS [Jehovas] namn är ett starkt torn; den rättfärdige hastar dit och varder beskyddad.”