”Goda nyheter” predikas i fängelserna
JESUS KRISTUS sade till sina lärjungar: ”Människor [skall] bära hand på er och förfölja er och överlämna er till ... fängelserna.” (Luk. 21:12, NW) Detta sker med Jehovas kristna vittnen i våra dagar, särskilt i länder där deras predikoverk blivit förbjudet av regeringen. Men detta har inte avskräckt dem. Medan de suttit i fängelse har de tagit vara på tillfället att tala med sina medfångar om bibeln. Till följd av detta har några av dessa fångar blivit hängivna tjänare åt Jehova Gud.
En ung man i Östtyskland kom att fatta bibelns sanning medan han satt i fängelse. Denne man var otillfredsställd med levnadsförhållandena i Östtyskland. I ett brev till sin bror antydde han att han kanske skulle lämna landet som flykting. Han gjorde ingenting åt saken, men hans brev blev uppsnappat av myndigheterna. Han ställdes därför inför rätta och blev dömd till femton månaders fängelse i ett arbetsläger. Fängelsetjänstemännen försökte förgäves ändra hans förtrytsamma inställning. Den unge mannen reagerade med att vägra att lyda deras befallningar. Vid ett tillfälle framhöll de därför vilket exemplariskt uppförande Jehovas vittnen där i lägret visade. Detta väckte den unge mannens nyfikenhet. Men tjänstemännen besvarade inte hans frågor om vittnena.
Längre fram tilldelades denne unge man arbete tillsammans med ett av vittnena under omkring ett års tid. Vad han fick lära sig av vittnet hade en gynnsam effekt på hans attityd. När fängelsemyndigheterna fick reda på orsaken till den unge mannens ändrade attityd, förflyttade de vittnet till en annan arbetsuppgift. Men det var redan för sent. Den unge fången hade beslutat att bli ett Jehovas vittne. Sedan han blivit frisläppt lyckades han till slut få kontakt med Jehovas vittnen och gör nu goda framsteg.
De goda resultat som härrör från predikande i fängelser framgår också av vad ett vittne i Malawi fått uppleva, redan innan de senaste svåra förföljelserna börjat.
Den första dagen han satt i fängelse kom en av hans medfångar, som tidigare varit ledamot av parlamentet, fram till honom och bad att han skulle hålla en biblisk predikan. Därefter höll vittnet sex bibliska föredrag för en åhörarskara på i genomsnitt tjugosex personer, mer än hälften av antalet fångar i fängelset.
Längre fram blev vittnet förflyttat till ett annat fängelse. Där fick han dela en ”interneringsgård” (som mätte 26 × 18 meter) med 98 andra fångar. Under ett stort träd mitt på gården samlades två gånger om dagen interner från olika religiösa samfund för att hålla bönemöten i sin ”förenade kyrka”. När en av fångarna fick reda på vem vittnet var, frågade han honom varför han inte tog del i gudstjänsten. Vittnet förklarade sin ståndpunkt när det gällde samgående mellan trosriktningar. Den unge mannen frågade då: ”Håller du inte med om att israeliterna måste bedja när de befann sig i fängelse?” Vittnet bad den unge mannen hämta bibeln, den enda bok som var tillåten i interneringsgården och som delades av alla fångarna. Den var sliten och många delar fattades. Men vittnet kunde ändå visa varför han inte kunde ta del i den ”förenade kyrkans” böner. Han satte också i gång ett studium med den unge mannen, vilket hölls varje dag under de närmaste sex veckorna vid en tidpunkt då den trasiga bibeln inte användes av andra.
Den unge mannen tillkännagav för vittnet att han på grund av vad han hade fått lära sig inte längre ville vara medlem av anglikanska kyrkan. När han var tillräckligt stark för att kunna försvara sin tro, började han tala om den med andra fångar.
Vittnet fortsatte att predika och kunde sätta i gång ett studium med en man som två gånger hade varit närvarande under studiet med den förste unge mannen. Denne man förenade sig snart med vittnet i att tala om bibeln med andra fångar. En månad senare började en annan av internerna studera bibeln. Efter ytterligare en månad kom ledaren för fängelsets ”förenade kyrka” fram till vittnet och ställde honom många frågor. Också han började studera bibeln tillsammans med vittnet. Två månader senare blev vittnet helt oväntat frigiven och kunde återförena sig med sin familj. Även om han hade fått lida orättvist, gladde han sig åt att han fått tillfälle att hjälpa fyra personer att få en grundläggande insikt i den sanna gudsdyrkan.
I länder där det existerar lagliga inskränkningar för verksamheten får människor höra dessa ”goda nyheter” till och med i fängelserna. Det är precis som aposteln Paulus förklarade: ”Guds ord [är] inte bundet.” — 2 Tim. 2:9, NW.