Vad kan man göra åt tandköttsbesvär?

ETT stort antal människor hemsöks av tandköttssjukdomar. Enligt Institutet för folkhälsan i Förenta staterna har 70 procent av männen och 63 procent av kvinnorna mellan arton och tjugofyra år problem med tandköttet. Omkring fem millioner nu levande amerikaner hade vid trettiofem års ålder tappat alla sina tänder till följd av sjukdomar i tandköttet. I själva verket förlorar vuxna människor fler tänder på grund av tandköttssjukdomar än på grund av tandröta.

Tandköttsbesvären börjar med inflammation av tandköttet. Tandläkarna kallar detta gingivit. De kallar tandköttet, den skära vävnaden under och mellan tänderna, för gingiva. Inflammationen visar sig som blödande tandkött när man borstar tänderna eller till och med när man äter någon föda som kräver kraftigare tuggning, till exempel ett friskt äpple. Inflammationen kan också visa sig som bara en rodnad av tandköttsranden närmast tänderna. Den är vanligen smärtfri, men tandköttet börjar förlora sin normala fasthet och spänst. Besvären kan börja tidigt; en undersökning visade faktiskt att 85 procent av barn mellan elva och arton år har tandköttsinflammation.

Tandforskare säger att det finns många orsaker till blödande tandkött. Men vanligen är den grundläggande orsaken brist på goda vanor när det gäller munhygien. Rester av födoämnen kilas ofta in mellan tänderna. Även om brist på C-vitamin kan ge blödande tandkött, något som är ytterst sällsynt i Sverige, är den vanligaste orsaken av alla undermålig borstning av tänderna och tandköttet.

När gingivit eller blödande, inflammerat tandkött inte behandlas, utvecklas sjukdomen sakta till nästa stadium. Detta kallas parodontit. Om parodontitens utveckling inte stoppas, blir tänderna så småningom mer och mer rörliga, och sista stadiet är att de faller ut. Oftast är man tvungen att dra ut dem dessförinnan.

Vad kan man då göra åt dessa tandköttsåkommor?

Vad man gör åt bakteriebeläggning på tänderna

Tandköttssjukdomar börjar ofta med en ansamling av bakteriebeläggning på tänderna. Detta är en vitaktig substans på tänderna som är svår att se och som klibbar fast vid tänderna. Denna bakterierika beläggning ansamlar sig oavbrutet både dag och natt. Bakteriebeläggningen bildas snabbast när det finns rester av socker i munnen. Men ordentlig borstning av tänderna avlägsnar dessa mjuka och klibbiga avlagringar.

Regelbunden borstning med en tämligen mjuk borste kan avlägsna beläggningen och hålla dess bildning nere. För de flesta är en tämligen mjuk borste bäst för tandköttet. Tandexperter har nämligen funnit att hårda borstar kan få tandköttet att dra sig tillbaka från tänderna. Hårda och medelhårda borstar kan orsaka svårt slitage på tänderna, särskilt längs tandköttsranden. Hårda borstar har en sågliknande inverkan. De hårda borstarna ger heller inte efter tillräckligt för att göra rent mellan tänderna, där det lätt bildas beläggning.

Hur skall man veta om man får bort alla bakteriebeläggningar från tänderna när man borstar dem? Bakteriebeläggningen har ju samma färg som tanden.

Man kan känna efter med tungan om tänderna känns glatta. Känn då speciellt närmast tandköttskanten på någon tand. Men det bästa sättet är att färga in bakteriebeläggningen. Det finns speciella färgtabletter att köpa på apotek, och dessa färgar endast bakteriebeläggningen på tänderna.

Eftersom bakteriebeläggningen är nära förbunden med tandköttssjukdomar, blir det till hjälp att förhindra allvarliga tandköttssjukdomar om man har kontroll över bakteriebeläggningens bildning. Man har lärt känna vissa ting som kan bidra till att nedbringa den mängd bakteriebeläggning som bildas:

1) Nedbringa konsumtionen av socker; man har funnit att socker i hög grad ökar bildningen av bakteriebeläggning.

2) Borsta tänderna regelbundet, särskilt omedelbart efter måltider.

3) Användning av tandstickor eller tandtråd är en annan praktisk metod att få kontroll över bildningen av bakteriebeläggning mellan tänderna.

Vad man gör åt tandstensbildning

När bakteriebeläggningen lämnas kvar på tandytorna, hårdnar den till en mörkare substans, som går under benämningen ”tandsten”. Den är ljusgul till mörkbrun till färgen. Den bildas på tänderna längs tandköttsranden och har mycket skarpa kanter, som skär in i tandköttet när man tuggar. Tandsten liknar den avlagring som bildas i en tekokare efter någon tids användning. Den bildas i lager och består till största delen av förkalkade bakterier.

Tandstenen bildas ymnigare på i huvudsak två ställen: Utanför de övre kindtänderna och innanför de undre framtänderna. Vad beror detta på? Det kommer sig av att dessa två områden i munnen ligger nära salivkörtlarnas mynningar, och därför avsätter saliven lättare kalciumsalter här.

Tandstensbildningen leder ofta till allvarliga sjukdomar i tandköttet. Detta beror på att när tandstenen bildas och hårdnar, får den tandköttet att bli inflammerat och dra sig tillbaka från tänderna. Detta resulterar i fickor, där det bildas mera tandsten. Mikroorganismer och födoämnespartiklar samlar sig i fickorna och gör att inflammationen ökar — en ond cirkel. Tandstenen under tandköttskanten får en mörkare färg (av blodfärgämnen).

Vad som inträffar därefter förklaras av en publikation från Nationella institutet för tandforskning i USA: ”Allteftersom sjukdomen förvärras, sprider sig inflammationen, fickorna fördjupas och var bildas i dem. Det infekterade tandköttet blir sårigt och blöder, och vävnadsskadorna ökar. I sista stadiet angrips benet, som håller fast tänderna, och förstörs. Om inte patienten får behandling, lossnar tänderna och faller slutligen ut.” — Research Explores Pyorrhea and Other Gum Diseases (Forskning angående parodontit och andra tandköttssjukdomar).

Vad kan göras för att förhindra uppkomsten av tandsten? Borsta tänderna regelbundet för att avlägsna den mjuka bakteriebeläggningen innan den hårdnar till tandsten. Ät så litet som möjligt av mjuka födoämnen som lätt klibbar fast vid tänderna. De underlättar nämligen bildningen av tandsten. Knapriga födoämnen bidrar till att hålla tänderna och tandköttet rena.

Men trots god tandvård kan ändå en del tandsten bildas, åtminstone hos många människor. Det är viktigt att denna avlägsnas av en sakkunnig person. Tandläkarna använder ett skarpt verktyg för att ta bort den hårda tandstenen.

Tandexperter säger att personer som upprätthåller en god munhygien har jämförelsevis mindre tandstensbildning än de som inte är lika regelbundna och grundliga med sin tandborstning. Även om vissa personer kan behöva få tandstenen avlägsnad minst en gång om året, behöver personer med god munhygien i allmänhet inte få detta utfört med lika korta intervaller. Tandläkarna önskar emellertid att deras patienter skall besöka dem minst en gång om året, och många rekommenderar att man låter avlägsna tandstenen varje år. Detta måste utföras av en tandläkare eller en så kallad tandhygienist, men det kan vara en betydelsefull åtgärd när det gäller att förhindra allvarliga sjukdomar i tandköttet.

Är parodontit obotligt?

Men om man redan har parodontit? Vad kan man då göra? Omedelbar behandling är nödvändig. Annars lossnar tänderna till slut, och dessutom kan farliga bakterier spridas i kroppen. Parodontit kan i vissa fall vara orsak till reumatism, gikt, hjärtbesvär och andra åkommor.

I begynnelsestadierna kan parodontiten botas, om den behandlas på rätt sätt. Vanligen kräver den tandläkarvård, och ibland blir det till och med nödvändigt att operativt avlägsna en bit av tandköttet för att minska varfickornas djup.

För ett antal år sedan ansåg man att personer med parodontit eller tandköttsbesvär omedelbart skulle låta dra ut alla tänderna och börja med löständer. Numera lägger man allt större vikt vid behandling av tandköttsbesvär i ett försök att få kontroll över sjukdomsprocessen, så att tänderna kan bevaras längre.

En tandläkare med många års erfarenhet förklarar att benvävnad som förstörts av parodontit i de flesta fall inte kan återställas. Man går följaktligen in för att ”stoppa sjukdomen och på så sätt förhindra ytterligare förstöring. Dramatiska framgångar har noterats, till och med vid vad som tyckts vara så gott som hopplösa fall. ... Både erfarenheterna av nutida praktik och tyngden av experimentella bevis har fått mig att tro att om förebyggande åtgärder vidtas tillräckligt tidigt av både tandläkaren och hans patient, behöver praktiskt taget ingen numera tappa tänderna på grund av parodontit.”

En person med parodontit måste också se till att han tillför kroppen de rätta näringsämnena. Näringsforskare anser det betydelsefullt med tillräcklig tillförsel av kalcium, fosfor, B-vitaminkomplexet och C-vitamin. Näringsforskaren Catharyn Elwood förklarar till exempel att ”parodontit liknar skörbjugg [som orsakas av brist på C-vitamin]. Tandköttet blöder lätt, blir mjukt och svampaktigt, och benvävnaden ger vika.” Hon rapporterar att ”dr Martin C. E. Hanke vid University of Chicago botat gingivit och parodontit på ett barnhem med flera hundra barn genom att varje dag ge dem en halv liter apelsinjuice med tillsats av saften från en citron. Dessa fruktsafter har hög koncentration av C-vitamin.” Hon förklarar också att man kan bidra till att stoppa förstörelseprocessen ”genom att varje dag tillföra kroppen 300 till 1.000 milligram C-vitamin genom naturliga födoämnen eller genom att använda C-vitamintabletter”.

Parodontiten har befunnits vara vanligare och allvarligare ju högre upp man kommer i åldersgrupperna, så att möjligheten att få denna sjukdom ökar ju äldre man blir. Om du redan har en form av tandköttsbesvär, är det troligare att tillståndet kommer att förvärras i stället för att förbättras allteftersom tiden går, dvs. om det inte blir behandlat.

Liksom när det gäller andra tandköttssjukdomar förhindrar man bäst parodontiten genom god munhygien. Borstning av tänderna och rengöring med tandtråd är särskilt viktigt innan man går och lägger sig. Om det inte lämpar sig att borsta tänderna sedan man ätit en måltid, kan man skölja munnen med vatten.

I likhet med de flesta problem har tandköttssjukdomarna en ringa begynnelse, men möjligheten finns att de utvecklar sig till stora problem. Det finns människor som av naturen har starka tänder och friskt tandkött trots att de inte ger dem någon vård att tala om. Men det övervägande flertalet måste upprätthålla en god munhygien för att undvika och tygla sjukdomar i tandköttet.