Hur skulle du ha dömt, om du varit domare?

VI INBJUDER dig att sätta dig i domarens ställe i detta rättsfall från Österrike:

En tvåårig flicka lider av leukemi. Den läkare som har hand om fallet ordinerar en blodtransfusion. Av religiösa skäl avvisar föräldrarna denna behandling. Härefter vägrar läkaren att ge barnet någon ytterligare medicinsk behandling. Barnet skrivs ut från sjukhuset.

Föräldrarna söker sedan efter någon annan behandling som skulle kunna hjälpa deras lilla flicka, men en kort tid därefter dör hon. Myndigheterna på platsen anklagar föräldrarna för dråp. Man drar saken inför domstol. Den allmänne åklagaren yrkar i sitt åtal att föräldrarna skall straffas. Hur skulle du ha dömt, om du varit domare?

Läs denna artikel och gör dig förtrogen med fallet, innan du ger ditt utslag.

Sjukdomen och barnets död

I maj 1970 lade Eduard och Veronika Walter, som var bosatta i Steyr i Österrikes högland, märke till att deras tvååriga dotter Irene var mycket blek. De konsulterade omedelbart en barnläkare. Han trodde att Irenes sjukdomstillstånd helt enkelt berodde på undernäring. Eftersom hennes tillstånd inte förbättrades, besökte föräldrarna läkaren på nytt i september. Man undersökte Irenes blod men fann inga tecken på någon blodsjukdom.

En månad senare, mot slutet av oktober, sändes barnet till allmänna distriktssjukhuset i Steyr. Två dagar senare, då modern kom för att hälsa på sitt barn på sjukhuset, sade man henne att man måste ge Irene en blodtransfusion. Fru Walter förklarade att hon såsom ett av Jehovas kristna vittnen motsatte sig att man gav hennes barn någon som helst blodtransfusion, på grund av bibelns befallning till de kristna att avhålla sig från blod i vilken form det vara må. — Apg. 15:28, 29; 3 Mos. 17:14.

Då bad man fadern komma till sjukhuset, och han begav sig dit. Föräldrarna upprätthöll sin ståndpunkt beträffande blodtransfusioner åt barnet. Läkaren betygade då: ”Då är fallet avslutat, vad mig beträffar.”

På sjukhuset visade man alltså redan från början tecken på att vilja avsäga sig all behandling av barnet, om föräldrarna inte ville gå med på en viss typ av behandling — en blodtransfusion. Samma kväll fick herr och fru Walter tillstånd att ta med sig barnet hem utan att få några som helst upplysningar om andra behandlingsmetoder.

Upprepade gånger frågade de om det fanns några andra metoder att hjälpa deras barn än genom blodtransfusion. Men läkaren sade att det inte fanns några sådana. Föräldrarna tog Irene till ett sjukhus i höglandet och därefter till två olika utövare av läkekonst i Tyskland och Österrike, som inte var legitimerade läkare. Men man kunde inte bota barnet. Den 5 november 1970 dog hon i sitt föräldrahem i Steyr.

Anklagelser mot föräldrarna

Har du fått intrycket att föräldrarna i själva verket ville att deras barn skulle dö eller att de medvetet bidrog till hennes död genom att motsätta sig en blodtransfusion? Doktor Alfred Andel tycks ha haft den uppfattningen, för när han utfärdade dödsattesten, fyllde han i punkt nr 12 med orden: ”Vägran av blodtransfusion.” Punkt nr 12 bär följande rubrik: ”I fall av våldsam död (självmord, mord, dråp, olyckshändelse), ge detaljer om sättet för och orsaken till denna våldsamma död.”

Följande dag rapporterade dr Andel fallet till polisstationen i Steyr. Föräldrarna blev genast förhörda av kriminalpolisen, och de förklarade sin religiösa ståndpunkt beträffande blodtransfusion. De framhöll vidare att läkarna inte hade kunnat garantera att en sådan åtgärd skulle bota flickan. Och eftersom de visste att blodtransfusioner också kan få allvarliga, ja, till och med dödliga följder, gjorde också detta att de vägrade en transfusion.

Polisen vidarebefordrade rapporten till den allmänne åklagaren, vilken i sin tur skaffade sig ett utlåtande från rättsmedicinska institutet vid Paris Lodron-universitetet i Linz angående Irene Walters död. Det slutliga utlåtandet från institutet, som skrivits av professor Norbert Wölkart och chefsläkaren, dr Klaus Jarosch, löd:

”I själva verket är livsutsikterna vid denna sjukdom inte ens gynnsamma vid modern medicinering, dvs. i grund och botten var ett tillfrisknande inte möjligt, eftersom den ursprungliga sjukdomen förr eller senare skulle visa sig leda till döden.”

I samma utlåtande hette det emellertid vidare att vägran att gå med på blodtransfusioner ”förkortade barnets livslängd i inte ringa grad”. Slutsatsen blev att barnet dött av anemi till följd av leukemi och ”undanhållande av den rätta medicinska behandlingen”.

Den allmänne åklagaren väckte därefter åtal mot Eduard och Veronika Walter vid kretsdomstolen i Steyr den 19 februari 1971. Man gjorde gällande att deras vägran att gå med på att man gav deras barn blodtransfusion var ett brott mot paragraf 335 i strafflagen angående säkerhet till liv och lem. Denna lag lyder:

”Varje handling eller försummelse, om vilken den handlande är i stånd att inse, till och med av dess naturliga följder, som är uppenbara för vem som helst, eller på grund av speciellt utfärdade bestämmelser eller på grund av sin rang, sitt ämbete, sitt yrke, sin hantering, sin sysselsättning, eller över huvud taget på grund av sina speciella omständigheter, att fara för individers liv, hälsa eller fysiska säkerhet kan uppkomma eller sannolikt ökas, skall, om svår skada vållats en person, betraktas som ett lagbrott från dens sida som gör sig skyldig därtill och skall straffas med fängelse upp till sex månader eller med böter upp till 100.000 schilling [omkring 20.000 kronor], och, om någons död blir följden, med fängelse upp till ett år.”

Åtalet slutade med ett yrkande att den sistnämnda straffsatsen i denna lag skulle utmätas.

Frågor att beakta

Vad har du nu för uppfattning om detta fall? Instämmer du i den allmänne åklagarens åtal, i det att du anser de anklagades skuld vederbörligen fastställd? Eller gjorde föräldrarna samvetsgrant allt de kunde för att rädda barnets liv? Vilken sannolikhet fanns det för att barnet skulle överleva eller för att hennes liv skulle förlängas genom en blodtransfusion? Var blodtransfusion den enda rätta behandlingen och den bästa behandlingen i detta fall?

Å andra sidan, gjorde läkarna allt de kunde och borde göra för att hjälpa barnet? Låt oss ta del av några experters uttalanden.

Vilken är den rätta behandlingen?

Sammanfattningen av det tidigare nämnda slutgiltiga uttalandet löd: ”Död i anemi på grund av aleukemisk lymfadenos och undanhållande av den rätta medicinska behandlingen.” Men om den behandling som ansågs vara ”den rätta” visade sig inbegripa vissa risker? Som en rättvis domare måste du då ta hänsyn till detta i ditt utlåtande. Lägg alltså märke till följande:

Under förundersökningen sände föräldrarna domstolen ett nummer av Monatsschrift für Kinderheilkunde (Månadsskrift för [tyska föreningen för] pediatri), närmare bestämt årgång 118, nr 1, januari 1970. Denna skrift innehöll de föredrag som hållits vid 67:e konferensen för tyska föreningen för pediatri, som den 24 september 1969 hölls i Saarbrücken över ämnet ”Nyare synpunkter på leukemi hos barn”.

På sidan två framhålls det att flera veckor innan intagning på sjukhus blir aktuell kan man iaktta symptom på sjukdomen. Sidorna fyra till och med tolv handlar om mångfalden av våra dagars mest effektiva kemoterapeutiska behandlingsmetoder och deras framgångar. Denna vetenskapliga avhandling på tjugosex sidor av denna publikation för pediatri sändes till rättsmedicinska institutet vid Paris Lodron-universitetet i Linz för att man skulle få ett kompletterande uttalande.

Institutet sammanfattade då denna avhandling på ungefär trettiofem rader och förklarade att ”de nyare metoderna för behandling av akut leukemi har lett till en påtaglig förlängning av patientens liv”. Man tillade: ”Tack vare de moderna behandlingsmetoderna har patientens återstående livstid förlängts till i medeltal 13 månader.” ”Man väntar sig till och med att den återstående livstiden blir fem gånger längre än tidigare.”

Föräldrarnas försvarsadvokater skaffade sig också expertutlåtanden: Professor H. Weicker, chef för institutet för humangenetik vid Bonns universitet och en av redaktörerna för en handbok i pediatri, behandlade under tjugo års pediatrisk praktik mer än 200 barn som led av akut leukemi. Professor Weicker skriver:

”Den genomsnittliga återstående livstiden för ett barn med akut, odifferentierad leukemi är ungefär tre månader, om barnet inte kommer under behandling från det att de första tydliga symptomen på leukemi visar sig. Irene Walter visade dessa symptom i maj eller juni (ovanlig blekhet) och i juli (mjältförstoring), vare sig den rätta diagnosen ställdes eller inte. Den genomsnittliga återstående livstiden — utan behandling — skulle ha löpt ut i september eller oktober 1970; detta kan naturligtvis variera från fall till fall. Den återstående livslängden för barn med leukemi har inte, eller endast obetydligt, ändrats sedan blodtransfusioner togs i bruk. ...

Inte förrän man införde kortison vid behandling av leukemi har livslängden ökat till mellan sex och nio månader i medeltal. Detta är orsaken till att kombinationsbehandling med kortison och cytostatika helt kommit i förgrunden vid behandling av leukemi. ... Om man betraktar sjukdomens förlopp på detta sätt och tar hänsyn till vår kunskap om chanserna att överleva för barn som lider av leukemi, måste man i det fall det här är fråga om förkasta slutsatsen om en våldsam död på grund av vägran att ge barnet blodtransfusion. ... Det råder inget tvivel om att chanserna att förlänga hennes liv ökat betydligt sedan man införde den kombinerade kortison-cytostatikabehandlingen, men endast på grund av denna behandling och inte på grund av blodtransfusioner, som varit brukliga sedan 40-talet.”

Risker med blodtransfusioner

En annan expert som anmodades att ge sitt utlåtande var dr F. W. Günther, chef för stadssjukhuset i Wuppertal-Barmen i Tyskland. Han sade att han helt instämde i professor Weickers ovan anförda utlåtande och gav sedan sitt eget utlåtande:

”Eftersom jag är chef för Wuppertal-Barmens barnsjukhus, som tar emot fyra till fem tusen patienter varje år, är jag väl förtrogen med sjukdomsförloppet vid leukemi hos barn. Jag har aldrig sett barn som lidit av leukemi överleva. ... Man bör vara överens med de läkare som behandlade Irene så till vida som de rekommenderade föräldrarna att låta ge barnet en blodtransfusion. I detta sammanhang bör det emellertid framhållas att jag själv har sett hur blodtransfusioner kan orsaka allvarliga, ja, till och med dödliga komplikationer, hos leukemipatienter.”

Domstolen beordrade sedan att handlingarna i fallet skulle sändas till chefsläkaren för den pediatriska avdelningen vid Mödlingsjukhuset, universitetslektorn dr Ruziczka, för att man skulle få ytterligare ett expertutlåtande från en pediatriker.

I detta utlåtande sade dr Ruziczka att en blodtransfusion skulle ha varit lämplig i Irene Walters fall, som behandling av den anemi som åtföljde leukemin. Men han framhöll också de nackdelar och till och med den livsfara som en blodtransfusion kan innebära.

Herr och fru Walter var väl medvetna om riskerna i samband med blodtransfusioner. De hade läst en småskrift som utgetts av Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet och som bär titeln ”Blodet, läkekonsten och Guds lag”. Denna avhandling, som ger dokumenterade bevis för de många riskerna i samband med blodtransfusioner, fogades till domstolens handlingar.

Rättegången

Den 27 oktober 1971 hölls rättegången i Steyr. En läkare från sjukhuset i Steyr, dr Johann Fritz, hördes som vittne. Han intygade att den föreslagna blodtransfusionen skulle ha varit avsedd att förbättra barnets allmänna tillstånd, nämligen hennes ovanliga blekhet, och inte var ämnad som den egentliga behandlingen av hennes sjukdom. Efter undersökningarna, som gjordes i samarbete med Innsbrucks universitetssjukhus, skulle barnet ha överförts till ett större centrum för medicinsk behandling i Wien. (Men barnet dog omkring två och en halv vecka sedan det först tagits in på sjukhuset!) Den egentliga behandlingen skulle sedan ha getts i Wien.

Allmänne åklagaren läste därefter upp anklagelseakten, där föräldrarna anklagades för att ha gjort sig skyldiga, eller snarare medansvariga, till brott mot lagen om säkerhet till liv och lem. Han yrkade på att de skulle straffas.

Försvarsadvokaterna, dr Heimo Puschner och dr Hans Frieders från Wien, framhöll att föräldrarna hade gjort mer för att rädda sitt barn än lagen hade krävt att de skulle göra.

Hur skulle du ha dömt, om du varit domare? Repetera de fakta som hör till saken genom att besvara följande frågor med ledning av vad du läst:

Hur löd paragraf 335 i strafflagen, som föräldrarna anklagades för att ha brutit mot? Vad framhölls i de medicinska utlåtandena från båda sidor? Vad gjorde föräldrarna för att förlänga sitt barns liv?

Låt inte ditt resonemang påverkas av tanken att barnet ändå skulle ha dött. Enligt lagen är till och med ett förkortande av livet straffbart. Å andra sidan, skulle barnets liv definitivt ha förlängts, om det hade fått en blodtransfusion?

Har du fällt ditt utslag nu? I så fall kan du jämföra det med domarens utslag i fallet Walter:

Utslaget

Herr och fru Walter frikändes på följande grunder:

1) De anklagade hade i tillräcklig grad informerat sig om en blodtransfusions effektivitet och visste att det fanns andra effektiva behandlingsmetoder. Av den orsaken kunde de i lagens mening inte inse att vägran av en blodtransfusion kunde vara ett brott mot deras barns säkerhet till liv och lem.

2) Sjukhuset var i själva verket förpliktat att kontakta barndomstolen för att få vidare instruktioner om barnets behandling. Med tanke på den risk som var inbegripen kunde barndomstolen mycket väl ha avstått från att beordra en påtvingad blodtransfusion och kunde i stället ha respekterat föräldrarnas religiösa övertygelse.

3) De experter som kontaktades av domstolen framhöll en blodtransfusions nackdelar. Föräldrarnas vägran var alltså inte ogrundad.

OBS! Omkring tio välkända, österrikiska specialister, däribland universitetslektorer, chefskirurger vid pediatriska sjukhus och föreståndare för pediatriska sjukhus vid universitet i Österrike, förklarade, när de blev tillfrågade i förbindelse med detta fall, att de personligen var villiga att respektera Jehovas vittnens religiösa ståndpunkt i blodfrågan och att de skulle ge all annan tänkbar medicinsk behandling för att hjälpa dessa patienter. Sådana läkare är berömvärda därför att de försöker hjälpa sin medmänniska och samtidigt visar respekt för ett kristet samvetes på bibeln grundade bud.