Religionens misslyckande att nå ungdomen

DET finns många ungdomar i våra dagar, som ifrågasätter uppfattningar som har vidarebefordrats under flera generationer. De inser inte hur det kan vara ett eftersträvansvärt mål i livet att ha mera materiella ägodelar än grannen — en större bil eller ett pråligare hem.

Många förkastar ett materialistiskt samhälle, som ofta är alltför benäget att bedöma en människa efter hur mycket pengar hon tjänar snarare än efter vad hon är som person eller vad hon gör. Somliga förkastar till och med den klädstil som visar att man är en del av det etablerade välståndssamhället, som de anser har förtryckt de fattiga och behövande.

De ser orättvisorna i världen och falskheten och hyckleriet hos de materialistiska kyrkosamfunden. Många ungdomar anser att deras föräldrars kyrkosamfund inte är något annat än sällskapsklubbar.

De inser, som metodistpastorn Charles Merrill Smith framhöll i sin bok The Pearly Gates Syndicate, att många människor ”blir medlemmar av en religion av skäl som inte har något som helst att göra med andlighet — därför att det är populärt, eller socialt fördelaktigt, eller en källa till lovande affärskontakter, eller därför att det är bra politik, eller av en mängd andra lovvärda, men inte direkt andliga orsaker”.

Dessa fakta har inte undgått våra dagars i hög grad kritiska och livligt uppmärksamma ungdomar. Tidskriften Time meddelade att anhängare av ”Jesusrörelsen” ofta ”talar nedsättande om inställsamheten eller hyckleriet inom deras tidigare kyrkosamfund”.

”Amerika håller på att svälta ihjäl i andligt avseende”, sade Joseph Laiacona, en före detta student vid ett romersk-katolskt prästseminarium, som blivit medlem av en av de ”kristna storfamiljerna” i staten New York.

Doktor Norman Vincent Peale, en känd protestantisk prästman, sade i en artikel i Reader’s Digest: ”I flera år lade vi märke till hur ett andligt vakuum växte fram bland våra ungdomar.” Kyrkosamfunden försåg ”de andligt hungrande med en mager kost”, sade han. ”’Gå er väg’, sade vi till dem. ’Ta ett bad. Få håret klippt. Sätt på er konventionella kläder. Acceptera våra värderingar. Sedan kan ni komma tillbaka, så skall vi tala med er.’”

Kyrkosamfunden bekymrade sig mer för världens samhälleliga sjukdomar än för ”Kristi evangelium om frälsning”, medgav den kände katolske prästen Fulton J. Sheen. ”När predikstolarna inte längre genljöd av detta Namn ’över alla namn’, började de unga kalla sig ’Jesusfolket’.”

Dessa unga människor frågar: ”Vad är det för glädje med ett hus, en ny bil och en karriär, om man bara har levat för att dö, med tanke på att hela mänskligheten inte befinner sig mer än 20 minuter från utplåning?” Ingen vill att mänskligheten skall bli utplånad på tjugo minuter i en kärnvapenmassaker. ”Ingen vill tro att hans liv inte har någon mening”, säger de och tillägger: ”Jesus är mening.”

Våra dagars ”etablerade” religioner haltar på båda sidor. De påstår sig följa Jesus men är invecklade i världens sociala och politiska liv. Och de kräver sannerligen inte lydnad för de stränga principer beträffande moral, ärlighet, lära och nit som Jesus drog upp för sina efterföljare.

Kyrkosamfundens intresse för icke-bibliska frågor har fört dem bort från de läror som väckte sådan nitälskan bland de första kristna, som levde på Jesu tid och kort därefter. Många ungdomar har sett föga i våra dagars kyrkosamfund som kan ha något värde för dem. Somliga har avfärdat religionen som ”ovidkommande och skrymtaktig”. ”Jesusfolket” lägger eftertryck vid att de inte återvänder till ”religionen” utan till ”Jesus”.a

Varför tilldragande?

Vad är det då som lockar så många till denna rörelse? ”Jesusfolket” bryr sig inte om hur någon ser ut eller hur han är klädd. Någon, antingen en av deras pastorer eller en medlem av hans hjord, har gått ut särskilt för att intressera dessa ungdomar, och de bryr sig inte om huruvida någon har skjorta eller strumpor.

Ibland leds gudstjänsten av en ung människa, som säger att också hon tagit narkotika men funnit att det helt enkelt ”inte höll vad det lovade”. Ungdomar som hungrar efter Gud fås att känna sig hemma. Och eftersom de tycker om kamratskap och gärna vill hjälpa andra, tar de med sig sina vänner.

Något annat som lockar dessa ungdomar är möjligheten att ta del. De kan klappa i händerna och sjunga. Somliga lyfter händerna mot himlen och stönar. De avger ”vittnesbörd” om hur de övergett narkotika, prostitution eller andra laster.

Många skulle bli förvånade över det intresse med vilket så många ungdomar lyssnar till ett dryftande av en sådan bibelbok som Hosea — och över den ansträngning de gör att i sitt liv tillämpa det de får lära. Intresset för bibliska utläggningar är stort; det är bara så att kyrkosamfunden har ignorerat detta behov, och många ungdomar har vänt sig bort ifrån dem till halvriktiga förklaringar, eftersom de inte vet var de skall finna något bättre.

Men vad är det för fel med förklaringarna? Och finns det något bättre?

[Fotnoter]