Jag var tjänare åt en Gud som gjorts med händer
Berättat för ”Vakna!”:s korrespondent i Indien
I NÄRHETEN av min farbrors hem låg ett litet tempel åt guden Birappa. Det var vanvårdat, eftersom ingen skötte om guden. Och därför tänkte jag: ”Om jag börjar tjäna i templet och sköter om guden, kanske jag kan finna den lycka och frid som jag så länge har sökt efter.”
Så började en ny fas i mitt liv. Varje dag brukade jag, sedan jag badat, hämta vatten ur brunnen och bada guden. Minst en gång i veckan gick jag nästan åtta kilometer till floden för att kunna bada i friskt, rinnande vatten, och sedan bar jag vatten i en hink åt guden Birappa. Det var en lång väg, men jag hade tillfredsställelsen av att veta att jag tjänade min gud.
Varje dag kom byborna med sin Prasad (gåva) till Birappa; ibland var det en kokosnöt och ibland blommor. Jag brukade anbringa Bandkar (genom att doppa fingrarna i aska och stryka dem över bybornas pannor i tre horisontella linjer) och därefter återlämna Prasad till dem. Av de gåvor som getts åt Birappa återlämnades alltså gåvor till hans tillbedjare, antingen av deras egna gåvor eller av någon annans.
Min gud Birappa hade inte någon särskild gestalt och representerades inte av en figur av en man eller kvinna eller ens av något djur, vilket var fallet med de flesta hinduiska gudar och gudinnor. Birappa representerades av en stor, rund sten som låg på en kulle. Ibland när jag utförde min tjänst för Birappa undrade jag i hemlighet: ”Det finns så många gudar som dyrkas. Kan det möjligen vara så att det bara finns en enda sann Gud? Fanns det egentligen någon som visste det?” Jag hade trots allt inte funnit den lycka och frid som jag åstundade, och därför undrade jag: ”Finns det någon i denna värld som finner lycka och frid?”
Min bakgrund
Alltifrån barndomen hade mitt liv varit svårt. Min far hade två hustrur. Jag föddes av den andra, och efter bara sex månader dog min far. Min mor dog när jag bara var ett år gammal. Min styvmor tycktes finna nöje i att slå mig, och för minsta småsak fick jag ett kok stryk eller fick huvudet nertryckt i en hink med vatten. Efter någon tid gav jag mig i väg för att bo hos min gamla farmor. Hon hade inte råd att ge mig någon utbildning, så jag ägnade dagarna åt att vandra på fälten och över kullarna med fåren.
Där brukade jag under dagarnas lopp sjunga sångerna om våra många gudar, om deras makt och deras tappra och kärleksfulla gärningar. Jag sjöng om Hanuman, som var snabb som vinden och kunde rycka upp träd med rötterna och kullkasta berg; om gudinnan Chandra (månen) eller gudinnan Ushas (gryningen). Det finns många tusen gudar och gudinnor i hinduernas gudaförsamling. När jag växte upp brukade jag ibland undra: ”Finns det någon Gud som är större? Kan vi någonsin finna lycka i detta livet?”
Vid femton års ålder gifte jag mig och bodde sedan hos min svärmor. Livet gick sin gilla gång den ena dagen efter den andra. Varje dag, innan jag gick ut för att sköta fåren, gjorde jag puja (en handling av tillbedjan) inför bilden av vår gud Birappa. Jag gick sedan med fåren genom byns gator och kom ut på de öppna vidderna.
Det dröjde flera år innan jag upptäckte templet i närheten av min farbrors hem och började tjäna där. Jag fick inga pengar för denna tjänst, men jag hoppades att det skulle leda till enhet med gud vid min död. Fortfarande brukade jag undra: ”Varför är jag inte lycklig och tillfredsställd, nu när jag dyrkar och tjänar min gud?”
Vägen till lycka öppnar sig
Varje kväll när jag gick genom byn till mitt hem brukade jag stanna och prata med några av byborna som satt utanför byns dispensär. En kväll när jag stannade för att språka med några av männen frågade jag om de hade något nytt att berätta. De sade: ”Vi har inget nytt att berätta, men det finns en ny herre i staden som berättar en del nya ting.” Så när jag fann mannen som berättade nya ting bad jag honom berätta för mig vad han hade berättat för de andra. Han frågade vad det var jag ville höra berättas, och så frågade jag honom om han kunde tala om för mig vem som är den sanne Guden.
Och han berättade verkligen något för mig som jag aldrig tidigare hade hört. Detta var berättelsen om bibelns Gud: en osynlig Gud som skapat alla ting och vars verk och skapelser finns runt omkring oss, en Gud som vi kan lära oss älska och uppskatta och vilkens underbara egenskaper vi i någon mån kan fatta. Jag började studera bibeln. Denne man inbjöd mig till sitt hem, och hans familj välkomnade mig också varje dag för att höra mer från bibeln.
Sedan insåg jag att jag måste lära mig läsa, så att jag kunde lära mig ännu mer. Jag var hänförd över att få lära känna Jehova Gud, vars rike snart skall ta jorden i besittning och ge alla dess lydiga innebyggare verklig frid och lycka tillsammans med evigt liv.
Nu insåg jag att jag inte längre kunde fortsätta att tjäna en gud som gjorts med människohänder. Jag lämnade därför min tjänst i templet. Nu gjorde min hustru och svärmor livet svårt för mig. Slutligen lämnade min hustru mig för att leva tillsammans med en annan man. När min svärmor såg att hon inte kunde hindra mig från att studera bibeln, berättade hon det för byborna, så att de skulle ge mig stryk.
En dag när jag var på väg för att lämna tillbaka en insektsspruta, mötte jag en bramin (en hindu av högsta kasten) som bad mig att gå och bespruta hans hus också. När jag kom till hans hus, kom fem personer ut och grep tag i mig och började slå mig. En kort tid därefter ansåg jag att det skulle vara bättre för mig att lämna mitt hem och mina få ägodelar, så att jag kunde få större frihet att utöva min nyfunna tro. Trots det motstånd jag fick erfara förlorade jag inte min lycka, för nu visste jag att jag tjänade den sanne Guden.
Jag ville berätta för andra om detta underbara hopp som jag hade funnit. För nu kunde jag förklara för dem att Gud inte är någon människa, och inte heller kom han ner till jorden i människogestalt vid olika tillfällen då världen blev ond. Jehova Gud skall göra slut på fattigdom och elände och skall införa en ny ordning som kommer att skänka verklig lycka och frid åt alla lydiga människor, och de skall få leva här på jorden för evigt.
Livet är annorlunda för mig nu. Jag säljer nötter för att försörja mig. Det gör att jag har frihet, så att jag alltid kan komma tillsammans med mina medtjänare för Jehova. Även om jag fick lov att lämna mitt hem och mina få ägodelar, har jag inte misslyckats. Jag har lärt mig läsa, så nu kan jag läsa bibeln och Vakttornet. Jag har nya sånger att sjunga om den ende sanne Guden, om hans mäktiga gärningar i det förflutna och om hans underbara löften för framtiden. Äntligen har jag funnit lycka och sinnesfrid.