Hur kristenheten kom att omfatta treenighetsläran

ÄNDA sedan andra Vatikankonsiliet har en splittring inom den romersk-katolska kyrkan kommit alltmer till synes. På ena sidan befinner sig de som inte vill ha några förändringar och på andra sidan de som är otåliga för att det inte görs fler förändringar. Som det sägs i en av jesuiternas publikationer: ”En del katoliker tycker att förändringarna är alltför genomgripande, att de införs alltför snabbt och att det ser ut som om de kommer att bli ännu mer genomgripande och införas ännu snabbare. Andra tycker att förändringarna är alltför obetydliga, att de kommer för sent och att det inte finns något hopp om att tempot kommer att ökas.”

Den katolska kyrkans första kyrkomöte hölls i Nicaea år 325 v.t., och det blev också upptakten till en stor tvist inom den katolska kyrkan. Vad gällde den tvisten? Stridsfrågan den gången gällde treenighetsläran.

En nutida historiker skriver om situationen då: ”Två grupper av teologer övade så stort inflytande att de praktiskt taget splittrade kristendomen i två läger, som var teologiska och politiska rivaler i två århundraden [och längre!]. De båda grupperna var den ’ortodoxa’, som anfördes av Athanasius, en ärkediakon i kyrkan i Alexandria, och arianerna, som fått sitt namn efter Arius, en diakon i samma kyrka. ... Athanasius’ anhängare bekände sig till treenighetsläran; arianerna var unitarier.” Den latinska västern med Rom som centrum anslöt sig nästan helt till Athanasius’ uppfattning, medan den helleniserade eller grekiskpåverkade östliga delen av det romerska riket, där Konstantinopel till sist blev centrum, huvudsakligen stödde arianismen.

Vad trodde arianerna? De höll fast vid ”läran att Kristus, Sonen, är underordnad Gud, Fadern, och är av ett annat väsen, eftersom Kristus skapades av Gud och alltså fick existens efter Gud”.a

Och vad trodde trinitarianerna? Enligt en nutida definition går treenighetsläran ut på att ”det enda gudomliga Väsendet har en trefaldig personlighet” bestående av ”Gud Fadern, Gud Sonen och Gud den Helige Ande”, vilka alla sägs vara av samma väsen, vara jämlika, lika oskapade och allsmäktiga.

Det medges emellertid allmänt att treenighetsläran utvecklades gradvis. Kardinal Newman skrev således att treenighetsläran inte alls omnämndes i trosbekännelserna före Konstantins tid. ”De nämner visserligen en trefald; men att det är något mysterium i läran, att de tre är ett, att de är jämlika och lika eviga, att de alla är oskapade, allsmäktiga och outgrundliga fastslås inte [i dessa trosbekännelser], och man kan aldrig dra den slutsatsen på grundval av dem.” — The Development of Christian Doctrine, sid. 15.

En nutida ledande romersk-katolsk auktoritet intygar något liknande: ”Det är svårt att nu i senare hälften av 1900-talet lägga fram en tydlig, objektiv och rättfram redogörelse för hur treenighetsmysteriet uppenbarades, läromässigt utvecklades och teologiskt förädlades. ... Man kan inte utan betydande inskränkningar tala om trinitarianism i Nya testamentet. ... När man talar om oinskränkt trinitarianism har man avlägsnat sig långt från tiden för urkristendomen till låt oss säga det sista kvartsseklet av 300-talet.” — The New Catholic Encyclopedia (1967), band 14, sid. 295.

Konstantin och Nicaea

Konstantin bekände sig ha blivit omvänd till ”kristendomen”, utan tvivel av politiska skäl lika mycket som av religiösa. Den religiösa splittringen oroade honom därför mycket. Han betraktade den som ett hot mot enheten inom sitt rike. I egenskap av pontifex maximus, dvs. högste religiöse härskare, sammankallade han det första kyrkomötet i Nicaea år 325 v.t. Trots att han ännu inte blivit döpt såsom, en kristen, ledde han förhandlingarna vid mötet, till vilket endast omkring 318 biskopar hade infunnit sig; om man medräknar deras följeslagare, kan det ha varit mellan 1.500 och 2.000 personer närvarande.

Striden mellan trinitarianerna och arianerna pågick omkring två månader. De förstnämnda tillgrep ofta ytterst intoleranta metoder. Då Konstantin märkte att trinitarianerna var i majoritet, bestämde han sig för att gynna dem. Han ”krossade motståndet bland biskoparna och krävde att alla de närvarande skulle skriva under, i annat fall skulle de bli landsförvisade. Två biskopar från Libyen var de enda som vägrade; tillsammans med Arius och de präster som förblev trogna mot honom landsförvisades de till Illyrien”, ett område som i våra dagar motsvaras av västra Jugoslavien. Arius’ skrifter beslagtogs och brändes, och det var förenat med dödsstraff att inneha dem.

Athanasius’ och trinitarianernas triumf blev emellertid kortvarig. Konstantin, som högst sannolikt av politiska skäl hade anslutit sig till trinitarianerna, var beredd att omedelbart ändra ståndpunkt, när det såg ut att bli en förändring i det politiska klimatet. Och det var vad som hände bara några år senare, när Konstantin flyttade sin huvudstad till Byzantion och byggde den stad som uppkallades efter honom, Konstantinopel. Här var arianismen stark. Biskoparna från det här området hade undertecknat den nicenska förklaringen enbart av fruktan.

Den ledande biskopen i Konstantinopel, Eusebios från Nikomedeia, var arian, och han lyckades få Konstantin att ”byta häst” i lärotvisten. Nu var det trinitarianerna som blev landsförvisade. År 335 landsförvisade Konstantin Athanasius till Treveris i Gallien (nuvarande Trier i Tyskland). Kort därefter och strax före sin död blev Konstantin döpt av den arianske biskopen Eusebios.

Konstantin efterlämnade riket till några brorsöner och sina tre söner, Konstantin II, Constantius och Constans. Sönerna gjorde sig genast kvitt de övriga arvingarna och delade sedan riket mellan sig. Constantius, en övertygad arian, vann så småningom — efter sina trinitariska bröders död — herraväldet över hela det romerska riket, både den östra och den västra delen. För att främja arianismen befallde han att de trinitariska biskoparna skulle ersättas med arianska biskopar. Dessa förändringar fick en hednisk historieskrivare på den tiden att spydigt tala om att ”landsvägarna översvämmades av galopperande biskopar”.

Trinitarianerna segrar till slut

Det arianska herraväldet bestod bara till Constantius’ död, eftersom trinitarianerna fortfarande var i majoritet. Detta är inte något att förvåna sig över. Eftersom Satan är ”denna tidsålders gud”, är villfarelse och lögn vanligen populärare än sanningen. (2 Kor. 4:4) En annan orsak till arianernas nederlag var att de själva inte var eniga. De avgav ingen gemensam förklaring och formulerade ingen trosbekännelse, och inte heller hade de någon styrande krets att hänvända sig till. De var således splittrade, och hur kan ett ”hus, som har kommit i strid med sig självt, ... hava bestånd”? — Matt. 12:25.

Något som kanske i lika hög grad bidrog till att trinitarianerna segrade över arianerna var att de aldrig drog sig för att tillgripa våld och maktmedel för att nå sitt mål. När Arius reste sig för att tala vid kyrkomötet i Nicaea, berättas det att en viss Nikolaus från Myra slog honom i ansiktet, och då Arius fortsatte att tala, stack många trinitariska biskopar fingrarna i öronen och rusade ut som om de var förfärade över hans kätterier. Ett annat typiskt exempel på trinitarianernas intolerans var den sittstrejk som Ambrosius, biskopen i Milano, påbjöd för att hindra att en enda kyrkobyggnad i hans stad blev överlämnad åt arianerna, som kejsar Valentinianus hade gett befallning om. Ambrosius fick sin församling att stanna kvar i byggnaden dag och natt i två veckor och sjunga sånger, tills kejsaren slutligen gav efter för hans krav.

Ytterligare vittnesbörd om att trinitarianernas våldsamma intolerans utgjorde ett effektivt vapen i kampen mot arianerna finner man i de skiljaktiga uttalanden som gjordes av två av de mest välkända germanska ”barbariska” härskarna. Klodvig, frankernas kung, som omfattade den romersk-katolska ortodoxin och därmed också treenighetsläran, anföll västgoterna i Gallien, i det han sade: ”Det smärtar mig att dessa arianer skall besitta en del av Gallien. Låt oss med Guds hjälp dra ut och tvinga dem till underkastelse.” Och han tvingade dem verkligen till underkastelse. Beträffande den skörd som denna sådd av intolerans frambringade läser vi: Det ”är en berättelse om grymhet, snikenhet och förräderi, om korrumperade kungar och hämndlystna drottningar, för vilka [påven] Gregorius sökte finna ursäkter, eftersom de försvarade den katolska ortodoxin”.

I slående kontrast till den intolerante, ortodoxe Klodvig stod den arianske Theoderik, östgoternas kung. Den östromerske kejsaren Zeno uppdrog åt honom att inta den italienska halvön, eftersom den kung, som på den tiden regerade där, inte erkände Zeno som härskare över både det östromerska och det västromerska riket. Theoderik erövrade Italien, men beträffande religionen sade han: ”Kungen kan inte utfärda befallningar när det gäller religionen, eftersom ingen människa kan tvingas att tro mot sin vilja.”

Något annat som verkade till förmån för trinitarianerna var munkväsendet; män började leva i celibat i kloster. Athanasius var den förste framträdande romersk-katolske teolog som förespråkade munkväsendet. Munkarna var förkämpar för treenighetsläran och drog sig heller aldrig för att tillgripa våld i sin iver att försvara denna lära.

Det förhållandet att de germanska soldater, som invaderade både den östliga och den västliga delen av det romerska riket, var arianer tjänade också trinitarianernas intressen. Hur kom det sig att dessa ”barbarer” var arianer? De hade blivit omvända av en ariansk biskop, Wulfila. Att vara arian betraktades därför som liktydigt med att sympatisera med dessa angripare.

Kejsar Theodosius var kanske den som utdelade det svåraste slaget mot arianerna. Genom officiella dekret, som utfärdades under åren 391—392 v.t., tvingade han alla ”kristna” att anta den romersk-katolska ortodoxin och fråntog arianerna, såväl som alla hedningar, deras gudstjänstlokaler. En historiker säger: ”Kyrkans juridiska seger över kätteriet [arianismen] och hedendomen och dess utveckling från att ha varit en förföljd sekt till att bli en förföljande statskyrka var fullständig.”

De arianska ”barbarerna”

Från och med det femte århundradet fanns det inte längre några arianska kejsare i Rom. Det markerade emellertid inte slutet för arianismen som nationell religion. Tvärtom! Efter Theodosius’ död blev Rom återigen utsatt för angrepp av norrifrån kommande germanska inkräktare, som var arianer. En romersk-katolsk auktoritet säger: ”Från goterna spred sig kristendomen i denna [arianska] form, trots att den utsattes för viss förföljelse, med anmärkningsvärd styrka till angränsande folkstammar. ... Flertalet stammar, som invaderade den västliga delen och upprättade olika germanska kungadömen, erkände [arianismen] som sin nationella religion och förföljde i vissa fall dem bland den romerska befolkningen som bekände sig till den ortodoxa katolicismen. ... Så småningom lyckades emellertid den [romersk-]katolska kyrkan övervinna arianismen. I en del fall uppnåddes detta genom militära aktioner som nästan helt utplånade det germanska inslaget.” Detta hände under kejsar Justinianus’ regering. Hans ambition var att återge det romerska riket dess forna glans, och han var beryktad för sin förföljelse inte bara av arianerna utan också av judarna och samariterna. Han förbjöd till och med judarna att läsa sina skrifter på hebreiska.

Men Justinianus satte inte stopp för arianismen. Rom skulle få ytterligare att göra med de germanska barbarerna. Några år efter Justinianus’ död trängde langobarderna, som sägs ha varit en av de våldsammaste av alla de germanska folkstammarna, in i Italien. Det dröjde inte länge förrän de hade lagt under sig större delen av den italienska halvön. Av en eller annan orsak blev langobarderna under mitten av 600-talet så småningom trinitariska romerska katoliker. Det var därför inte religiösa frågor, utan politiska eller territoriella frågor, som gjorde att de fortsatte att vålla påvedömet bekymmer.

Vi läser följande beträffande denna period: ”Under det därpå följande sammanbrottet växlade framgångarna oftare till följd av politiska förändringar och borgerligt stöd än på grund av teologiska argument.” En annan auktoritet säger att arianismen ”hävdade sig i ytterligare 200 år, även om det berodde mer på tillfälligheter än fritt val och övertygelse”. I förbigående kan påpekas att all denna politiska och militära verksamhet från arianernas sida vederlägger påståendet att de opolitiska, fredsälskande kristna vittnena för Jehova skulle vara arianer.

När vi tar del av vad historien har att säga om trinitarianernas och arianernas politiska aktivitet, kan vi inte undgå att imponeras av hur exakt både Jesus och hans apostlar förutsade vad som skulle hända med den kristna församlingen. Som Jesus sade i en av sina liknelser: ”När folket sov, kom hans ovän och sådde ogräs mitt ibland vetet.” På så sätt blev den åker, som ursprungligen var en veteåker, en ogräsmark. (Matt. 13:25) Och när vi tänker på den snikenhet dessa båda grupper lade i dagen och de våldshandlingar som begicks, inser vi till fullo hur exakt aposteln Paulus förutsade dessa händelser: ”Jag vet att efter min bortgång förtryckande vargar skall komma in bland er och inte behandla hjorden med ömhet.” Både trinitarianerna, som var de mest vildsinta, och arianerna ingick i dessa vargflockar. — Apg. 20:29, NW.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 4]

Treenighetssymbol i den katolska kyrkan i Tagnon i Frankrike