Hur djuren fostrar sina ungar

FOSTRAR djuren sina ungar? Agar de dem? Fordrar de att de skall lyda? Ja, det gör de faktiskt! Det är någonting som spelar en viktig roll i deras liv. Överleva eller inte — det är det saken gäller.

Själva drivkraften är den instinkt Gud har gett dem. Ett visst mått av intelligens spelar också in. Om ungarna skall kunna överleva, behöver de få lära sig att skaffa mat. De behöver också lära sig att upptäcka när det är fara på färde och att veta hur de då skall göra. Djurföräldrar förklarar inte för ungarna varför eller hur man skall göra så eller så. Däremot undervisar de med hjälp av exempel, och de kan också dela ut smisk för att hjälpa de små att hålla sig i skinnet.

Fostran av de unga tar tid

Djurföräldrar tillbringar mycken tid med att fostra sina ungar. En björnhona kan använda ända till två år för att undervisa sina små. Hon visar dem var de kan hitta föda och lär dem att gräva efter välsmakande rötter. Det är också hon som först gör dem bekanta med den kraftiga sötman hos vildhonung, en läckerhet som de sedan uppskattar under resten av livet.

Små tvättbjörnar får en hel del träning i konsten att vara självförsörjande. Deras mamma tar sig tid till att fånga grodor och kräftdjur och kasta till dem och använder då lekmetoden för att undervisa dem. Hon lär dem också att försvara sig, att jaga och att fiska. Så småningom lär sig ungarna att spåra upp möss, fånga grodor och gräva fram insektslarver. Hon ger dem också anvisningar om var de kan finna vilda druvor och var den bästa majsen finns att hämta.

Vissa djurs avkomma får träna sig att göra just sådant som vi kanske tror att de gör av instinkt. Tänk på de vattenälskande uttrarna. Visste du att mamma utter måste lära sina små att simma? Ja, hon måste rentav lära dem att tycka om vatten, eftersom de inte vill gå i självmant. Hur bär hon sig åt? Det kan hända att hon får släpa dem ner i vattnet genom att dra dem i nackskinnet. Det kan också hända att hon lockar upp dem på sin rygg. Så ett plask, och hon är nere i vattnet! Hon simmar omkring ett tag, allt medan hela kullen klamrar sig fast för allt vad livet är kärt. Plötsligt dyker hon! Nu är de små uttrarna tvingade att antingen följa med i djupet eller simma. Och de försöker simma! Det ser ynkligt ut till att börja med, men så småningom lär de sig.

En sälmamma måste också ta sig tid till att lära sina ungar att simma. Medan hon är i vattnet vädjar hon till ungen, försöker intala och locka den till att bjuda till och simma. För det mesta slutar det med att hon helt enkelt knuffar ut honom. Men hennes arbete slutar inte med detta. Hon hjälper ungen på vägen genom att då och då simma inunder honom. Skulle han tyckas vara i sjönöd, så sticker hon huvudet under framlabbarna på honom och skjuter upp hans huvud ur vattnet. Efter någon tid kan sälkuten simma på egen hand.

Hur lär sig en ung flygekorre glidflyga? Hans mamma knuffar honom helt enkelt ned från en trädgren. Ungen tycks veta instinktivt vad han skall göra för att dämpa fallet. Han skrevar ut med de små benen, och det tunna hudvecket, som på var sida är utspänt mellan fram- och bakbenet, bildar ett slags fallskärm som sätter honom i stånd till att tryggt och säkert glida ned till marken. Det är instinkten som varskor mamma flygekorre om när hennes unge är redo att lära sig det här konststycket. Om hon knuffade honom ned från ett träd när han var alltför liten, så kunde det få olyckliga följder.

Allteftersom det börjar bli tid för fågelungar att lära sig flyga, tränar de sig för att utveckla flygmusklerna. De sträcker på halsen, rister med vingarna och vrider och skruvar sig. Men det är fågelmamman som lockar dem att lämna boet och försöka sig på att flyga. Hon kan sätta sig på ett par meters avstånd och fresta med godbitar för att uppmuntra dem att bege sig ut och pröva vingarna. I sådana fall där boet är mycket högt beläget är redan första försöket ett riskabelt företag och måste därför lyckas. Många nybörjare presterar ett hundratal meter i sin första flykt, ett aktningsvärt resultat.

Undervisning i konsten att överleva

Havsdjurs ungar behöver lära sig fiska för sitt uppehälle. Sälar, sjölejon och isbjörnar dyker ned i vattnet och kommer upp med en fisk. Sedan släpper de den framför sina hungriga småttingar. Det stimulerar dem att hugga tag i bytet innan det hinner undkomma. Det tar inte så lång tid för de här djuren att bli riktigt skickliga i att fiska.

Hur viktigt är det inte att dessa djurs ungar får lära sig så mycket som möjligt om att skaffa mat! Sedan de väl har blivit stora nog att klara sig själva, upphör instinktivt föräldrarnas intresse för att mata dem. De är hänvisade till att klara sig själva.

För att överleva måste man också undvika faror. Hur varnar djurföräldrar sin avkomma för sådana? En hjortmamma lär sin kalv att frukta människan genom att själv visa fruktan när hon ser eller känner vittringen av en människa.

När en varginna med sina valpar för första gången kommer i närheten av en fälla, visar hon stark fruktan. Valparna ser hennes reaktion, och det blir en hjälp för dem att lära sig att man måste undvika fällor.

Djurens försvarsreaktioner inför faror tycks vara förvärvade huvudsakligen genom inlärning. Jätteråttor som var födda i fångenskap i Paris reagerade inte för en stor pytonorm. De gick rentav lugnt fram till den och luktade på ormens nos. Men deras föräldrar angrep ormen våldsamt. De var av allt att döma förtrogna med ormar från sin hemtrakt i Afrika. Det visade sig vara samma sak med unga schimpanser. Också de visade sig vara relativt likgiltiga inför en orm, trots att vuxna schimpanser visade stark fruktan för den.

Lydnad inskärps

Ibland lägger lekfullheten hinder i vägen för ungarna att ta sina lektioner på allvar. Men föräldrarna tycks inte finna sig i sådana dumheter. När en kattmamma lär sina ungar att fånga möss, kan det hända att hon ger dem örfilar om de är tröga eller ouppmärksamma.

Getter som lever i de skotska bergen skickar sina killingar framför sig bland klipporna. Skulle en killing ta ett steg i fel riktning, får han känna av det genom en puff från mammas horn.

En hjortkalv måste lära sig stå blickstilla ibland för att undgå upptäckt. Om han envisas med att röra sig, får han en ordentlig spark av sin mor. Det räcker för det mesta för att han skall lugna sig.

Lejon, björnar, ekorrar och andra djur spar inte heller på riset när deras telningar är olydiga. De stävjar oförstånd och tokenskap genom att utdela en rejäl smäll, ruska om eller daska till. Det är till den lilles egen nytta. Föräldrarnas fostran hjälper dem att fortleva.

Har mänskliga föräldrar någonting att lära av detta? Det är möjligt. Människobarn behöver också bibringas lydnad. De behöver lära sig vad de skall äta för slags mat och hur de skall undvika farliga situationer.

Men kommer mänskliga föräldrar att låta det stanna vid detta, nöja sig med att göra lika mycket för sina barn som djuren gör? Som människor kan vi leva ett mycket rikare liv än så. Vårt liv kan bli mycket mera meningsfyllt. Gud har gett oss bibeln, som visar oss hur det skall kunna bli det.