Livets fortbestånd på jorden — ett underverk
LÅTER det besynnerligt att tala om livets fortbestånd som ett underverk? Vi har lätt för att ta det nästan som en självklar sak att det skall finnas liv på jorden — växter, djur och människor. Men de flesta skulle bli förvånade om de fick klart för sig allt som har att göra med livets fortbestånd på jorden. Och detta inbegriper ditt eget liv. Begrunda bara några få av skälen till att livets fortbestånd på den här planeten med rätta kan sägas vara ett underverk. Då kommer du säkert att ännu mer uppskatta det liv du själv äger.
Föranstaltningar i rymden
Livet på jorden är beroende av ljus och värme från solen. Man tror att solen förvandlar materia till energi med en kapacitet av fyra millioner ton i sekunden och att den kan fortsätta att göra det i milliarder år. Men bara en halv milliarddel av den ofantliga energi som solen frambringar når slutligen jorden. Ändå är det tillräckligt för att livet skall fortsätta. Är det en slump att det existerar ett sådant kraftverk som solen?
I det ständiga energiflöde som utgår från solen finns också sådan strålning som kan förinta liv. Men den atmosfär som omger jorden erbjuder en skyddande sköld. Så till exempel finns det omkring tjugofem kilometer ovanför marken ett tunt lager ozongas i atmosfären, som filtrerar bort det mesta av de skadliga strålarna. Skulle detta ozonlager ge sig på drift ut i rymden, hade den skadliga strålningen utan tvivel snart förintat allt liv, både växter, djur och människor. Detta föranledde dr F. E. Miller (Smithsonian Institution) att beteckna vårt liv på den här planeten som ”ett mirakel” tack vare det tunna ozonskiktet i atmosfären.
Livet på jorden måste för att äga bestånd inte bara avskärmas från den dödliga strålningen, utan också skyddas mot meteorbombardemang. Livet har försetts med ett sådant skydd. De flesta meteorer når aldrig marken, eftersom de bränns upp under nerfärden genom atmosfären. I ett varmare lager av atmosfären exploderar meteorerna eller upplöses till fint stoft. Tänk bara vad som skulle hända om inte de flesta meteorerna förbrändes och förvandlades till aska där uppe! Milliontals meteorer av olika storlek skulle falla ner på alla delar av jorden och resultera i omfattande skadegörelse på liv och egendom.
Atmosfären tjänar inte bara som sköld, utan tillhandahåller också de gaser som är absolut nödvändiga för livets fortbestånd. Geofysikerna betecknar luften som ”en konstant blandning; kväve 78 procent, syre 21 procent, argon 0,9 procent, koldioxid 0,03 procent, dessutom spår av ett halvdussin andra gaser, plus en varierande mängd vattenånga”. Nu är somliga av dessa gaser i sig själva i hög grad dödande. Men eftersom de är sammanförda i exakt riktiga proportioner, kan vi likväl inandas dem utan att ta skada. Det förhåller sig vidare så att om syrehalten i luften vore avsevärt högre, skulle brännbara ämnen bli mycket lättantändliga, och därför skulle det bli ytterst svårt att få bukt med eldsvådor.
Är det rena slumpen som har åstadkommit en kombination av gaser som är den exakt rätta för livet på jorden? Är inte detta en omständighet — i likhet med det sätt varpå livet avskärmas från dödlig strålning och nedfallande meteorer — som i stället tyder på någon intelligent varelse som är ansvarig för de föranstaltningar som möjliggör livets fortbestånd?
En fantastisk anordning: vatten
Varken växter, djur eller människor kan leva utan vatten. Lyckligtvis finns det överflödande tillgång på vatten. Och det är sannerligen en ovanlig vätska. Varje vattenmolekyl består av två väteatomer och en syreatom. Väte är den lättantändligaste gas man känner till, och syre behövs för att någonting skall brinna. Ändå förhåller det sig så att när två väteatomer förenar sig med en syreatom, då alstras förunderligt nog en av de bästa eldsläckare som finns — vatten.
Det sätt varpå vatten reagerar på kyla belyser också att det är en unik vätska. När vattnet i sjöar och hav blir kallare, blir det tyngre och tvingar det lättare, varmare vattnet upp till ytan. Likväl inträffar det förunderliga, när vattenmassan som helhet når cirka 4 grader Celsius — förloppet sker då i omvänd riktning! Vattnet blir lättare, när det närmar sig fryspunkten och stannar alltså kvar i ytan som ett lager ovanför det varmare vattnet undertill. Detta övre lager förvandlas därpå till is, som ju flyter, eftersom det är lättare än vatten. På så sätt skyddas de olika livsformerna i vattnet. Om det inte vore för detta fenomen, skulle alla sjöar och till och med haven slutligen övergå till fast is. Vår jord skulle bli en ”frysbox”, där inga växter, djur eller människor skulle kunna existera.
Någonting som också väcker förundran är det sätt varpå sådana trakter som ligger långt från floder, sjöar och hav kommer i åtnjutande av det nödvändiga livsuppehållande vattnet. Solvärmen omvandlar ständigt tusentals och åter tusentals millioner liter vatten till ånga. Eftersom vattenånga är lättare än luft, stiger den uppåt och bildar moln på himlen. Vindar och luftströmmar, som solenergin ger upphov åt, sätter dessa moln i rörelse. När luftens temperatur faller, kondenseras vattenångan till mycket små droppar, som fäster sig vid dammpartiklar. Detta atmosfäriska damm har olika ursprung. En del kommer till exempel från meteorer som brunnit upp och lösts upp i atmosfären. Sedan de små dropparna har bildats, förenar de sig med varandra och bildar större droppar: regn.
Regndropparna växer bara till en viss storlek. Sedan börjar de falla. Tänk om det inte var så, utan regndropparna blev ofantligt stora! Det skulle bli katastrofalt. Arthur L. Brown framhåller i sin bok Footprints of God (Guds fotspår): ”Om det inte hade sörjts för regn i form av milda skurar, skulle växtligheten bli förstörd, skörden slagen till marken, träden avklädda och berövade sina blad och frukter. Det skulle plöjas upp djupa diken och fåror på åkrarna, och jorden skulle sköljas bort. Varje moln som passerade på himlen skulle ingjuta skräck. Hur välgörande är då inte den anordning som existerar! I stället för att komma som ödeläggande vattenkaskader faller regnet stilla ned som milda och fruktbringande droppar, alldeles som om molnet var genomborrat som ett såll med mycket små hål. Dropparna faller, och endast sällan skadas ett grässtrå eller skamfilas den ömtåligaste blomma.” — Sid. 110, 111.
Dessa fakta om jordens livsviktiga vattenförråd tyder väl på att det finns en mästerlig formgivare som står bakom alltsammans, inte sant?
Livsformernas beroende av varandra
När vi betraktar den del av jorden som vi har omkring oss, kan vi sannerligen inte annat än bli imponerade av hur den ena livsformen är beroende av den andra.
Den gröna växtligheten producerar till exempel kolhydrater, en viktig näringskälla för människor och djur. Hur växterna gör detta är fortfarande en gåta för vetenskapsmännen. Så här säger en växtfysiolog, Laurence C. Walker: ”Den största hemligheten för botanisten är hur han skall kunna tillverka kolhydrater syntetiskt med hjälp av de ingredienser som varje grön växt använder för ändamålet. Klorofyll kan framställas i laboratoriet. Luftbeståndsdelar kan blandas till i vilka proportioner som helst, och ljusenergi som katalysator (accelerator) kan åstadkommas. Men några kolhydrater blir det bara inte. Om hemligheten avslöjades, skulle människan förmodligen kunna skaffa mat åt hela världen — genom att använda en fabrik, jämförbar i storlek med en vanlig skolbyggnad.”
Växterna producerar inte bara kolhydrater, utan i den processen förbrukar de också koldioxid och avger syre, som är så viktigt för både människors och djurs liv. Deras tillverkningsprocess renar alltså ständigt luften. Vilken skillnad mot människans fabriker, som bär skulden för att luften förorenas!
Det finns bevis för ömsesidigt beroende mellan levande organismer, när det gäller de insatser som bakterier, insekter, fåglar och andra djur gör för att vidmakthålla jordens produktivitet. Spillning och lämningar från olika djur berikar jorden med värdefulla näringsämnen, till exempel kväve i sådan form att det kan tas upp av växterna. Vissa jordbakterier omvandlar luftens kväve till sådana föreningar som växterna behöver för att växa. Matjordslagrets tjocklek ökar, när maskar och insekter, som gräver sig fram i jorden, ständigt för upp partiklar av alven, de undre jordlagren, till ytan.
Är inte allt detta ömsesidiga beroende ett mirakel, något av ett underverk?
Underverk i samband med människans födelse
Tänk också på hur vi människor kommer till världen. Vi kan till exempel ta i betraktande två förändringar som vid födelsen äger rum i förbindelse med blodomloppet.
Ett normalt hjärta hos en vuxen liknar en dubbel pump som betjänar två skilda cirkulationssystem. Vänstra sidan innehåller syrsatt blod, medan högra sidan innehåller syrefattigt blod. Den fullständiga avspärrningen mellan hjärtats båda kamrar hindrar det syrefattiga blodet från att blandas med det syrsatta blodet, som kommer från lungorna.
Ett ofött barn behöver emellertid inte två skilda system för sin blodcirkulation. Varför inte? Därför att moderns blod med hjälp av placentan eller moderkakan såväl undanskaffar avfallsprodukter som tillför syre och näringsämnen. Trots detta förblir fostrets blod avskilt från moderns tack vare detta organ, moderkakan. Eftersom lungorna inte fungerar hos det ofödda barnet, kan dess blod inte skiljas åt i två avdelningar, utan allt blodet måste flyta tillsammans. Hur åstadkoms detta? Cirkulationssystemet hos det ofödda barnet har två ”genomfartsleder” vid sidan om. Det finns ett hål i hjärtats skiljevägg (septum). Detta hål gör att blodet blandas i de båda kamrarna. Det finns också en förbindelsekanal mellan de båda huvudartärer som går ut från hjärtat. Men om hålet respektive förbindelsekanalen skulle fortsätta att finnas efter födelsen, skulle det innebära döden.
Hur mekanismen förändras och hur den kritiska anpassning sker, som är ett led i förändringen, är underverk som förbryllar vetenskapsmännen. Vävnadsflikar kring hålet i hjärtat sluter ögonblickligen till hålet vid födelsen. Så småningom växer ny bindväv ut över hålet, förseglar det och säkrar på så sätt livet åt den nyfödde. Förbindelsekanalen har ett segt flak av glatt muskulatur som sammandrar sig vid födelsen, stänger av förbindelsen och tvingar blodet att gå till lungorna. Den sammandragna muskeln förtvinar till slut och försvinner. I det överväldigande flertalet födslar som varje minut äger rum sker dessa mirakulösa anpassningar utan några missöden. Vi fortsätter alltså att leva därför att de verkställdes när vi föddes. I de sällsynta fall då dessa anpassningar inte äger rum kan naturligtvis en kirurgisk operation ofta rätta till felet.
Livets fortbestånd är sannerligen ett underbart fenomen. Det är ju ett faktum att livet har fortsatt fram till den dag som i dag är. Pekar inte det på att det existerar en livgivare? Bibeln identifierar denne livgivare såsom Gud. (1 Mos. 1:1) Visar inte det underbara sätt varpå han har sörjt för livets fortbestånd att han är aktivt intresserad av sin skapelse? Ger inte detta oss en försäkran om att han aldrig kommer att tillåta människan att göra vår jord till en obeboelig öken? (Upp. 11:18) Är det inte också rimligt att dra den slutsatsen att han måste ha ett storslaget uppsåt för mänskligheten?
Hur många skäl har vi alltså inte till att allvarligt söka komma i ett gott förhållande till honom och få ha en andel i detta uppsåt!
[Diagram på sidan 6]
(För formaterad text, se publikationen)
Vattenångan avkyls och bildar moln
Molnen avkyls och orsakar nederbörd
Osynlig vattenånga
Regn
Ångbildning från nederbörd
Nederbörden sipprar ned i marken
Avdunstning från floder och sjöar
Avdunstning från land och transpiration från växter
Avdunstning från haven
Grundvattnet flyter till floder, sjöar och hav
Vatten, som är livsviktigt för allt jordiskt liv, transporteras med hjälp av solenergin från floder och sjöar och faller sakta till marken i form av droppar
[Infälld text på sidan 8]
Före födelsen har barnet ett hål i hjärtat — nödvändigt för livet. I födelseögonblicket sluter en vävnadsflik, som genom ett underverk, till hålet; detta är nödvändigt för att barnet skall kunna leva utanför moderlivet
[Bild på sidan 5]
200 millioner meteorer bombarderar atmosfären varje dag; atmosfären skyddar oss genom att förorsaka att de upplöses
Ozonlagret filtrerar bort solens dödsbringande strålar, men låter dem som är nödvändiga för livet passera
Luft med den exakt rätta kombinationen av gaser som människan behöver för sin andning