De levande organismernas vittnesbörd
NÄR vi betraktar de större levande organismernas värld, finns det då några bevis för att en art förändras till en annan art? Finns det någon gradvis stigande serie av djur och växter mellan de ”lägre” typerna och de ”högre” typerna?
Om evolutionsteorin är sann, borde det finnas det. Om bibeln är sann, borde det inte finnas det.
När vi studerar de växter och djur som är vid liv i våra dagar, vad lägger vi då märke till? Kan vi iaktta hur en art gradvis övergår i en annan?
I en bok som stöder evolutionsteorin, Processes of Organic Evolution (Den organiska evolutionens processer), läser vi: ”Det finns sannerligen ingen biolog som i verkligheten har sett hur en större grupp av organismer har uppstått genom evolution.”
Varför inte det? Varför har ingen någonsin sett hur en större grupp av organismer har utvecklats?
Evolutionisterna svarar att det beror på att evolutionen tar milliontals år i anspråk, och människan lever inte tillräckligt länge för att kunna iaktta den. Men ett sådant påstående är inget bevis. Det är inget annat än gissningar. När vi endast tar hänsyn till bevismaterialet, får vi ett annorlunda svar.
Inga övergångar
Orsaken till att denna evolution inte kan iakttas bland de levande organismerna i våra dagar är att alla livsformer är fullständiga. Man kan inte upptäcka någon som befinner sig i ett övergångsstadium, någon som håller på att förändras till en annan livsform. Vi finner ingenstans ofullständiga organ eller lemmar som håller på att utveckla sig till något annat. Alltid när man undersöker ett öga, ett öra, en vinge, en hand, en fot eller något annat organ, finner man att de inte befinner sig i ett ”mellanstadium”. De är fullständiga och användbara för den organism de tillhör.
Somliga har visserligen riktat uppmärksamheten på sådana organ som blindtarmsbihanget och tonsillerna hos människan och hävdat att dessa är ”kvarlevor” efter evolutionen. Men när kunskapen ökat på detta område har det framgått att dessa organ inte alls är några ”kvarlevor”, utan har en bestämd funktion. Problemet var bara det att forskarna inte förstått deras funktion förrän på senaste tiden.
Till och med Charles Darwin, den nutida evolutionsteorins ”fader”, framhöll på sin tid att det inte fanns några övergångsformer bland de levande organismerna. För mer än ett århundrade sedan skrev han:
”Om arter har uppstått ur andra arter genom omärkligt fina modifikationer, varför ser vi då inte överallt otaliga övergångsformer? Varför är inte hela naturen ett virrvarr av former i stället för en samling väl skilda arter såsom vi i verkligheten ser?”
Darwin besvarade denna fråga genom att säga att övergångsformerna redan var utdöda allesammans. Men låter detta förnuftigt? Borde vi inte kunna vänta oss att finna åtminstone några övergångsformer kvar, eftersom evolutionen fortfarande sägs pågå?
Varför inga övergångar?
Varför finns det inga övergångsformer bland de levande organismerna? Helt enkelt därför att de inte befinner sig i någon övergång! De förändras inte från en art till en annan, utan förblir inom sina arter.
Även om det finns stor variation och pågår stora förändringar inom varje art, är det dock så att de olika arterna hålls åtskilda från varandra. Och de hålls åtskilda genom en barriär som ingen vetenskapsman någonsin har kunnat forcera. Vilken då? Sterilitetsbarriären mellan de grundläggande arterna.
Låt oss illustrera saken: bland människor ser vi stor variation i fråga om kroppsstorlek, kroppsform, hudfärg och förmåga. Det finns knappast två människor som ser likadana ut. Av de 3,8 milliarder människor som nu finns på jorden är det få, om ens några, som har likadana fingeravtryck! Men oavsett hur olika de är, kan man lätt se att dessa människor överallt på jorden tillhör människosläktet.
Människor av alla raser kan gifta sig med varandra och få barn, oberoende av de variationer som existerar. Men människor kan inte para sig med något djur och frambringa avkomma. De kan endast fortplanta sig om de håller sig till sin art, människan. Om de försöker gå utanför denna gräns, utanför arten, kan de inte få avkomma med någon annan livsform. Det finns inga undantag från denna regel.
Vad korsningsexperiment visar
I samband med korsningsexperiment har vetenskapsmän försökt förändra olika djur och växter i det oändliga. De ville se om de så småningom kunde utveckla nya livsformer. Vad blev följden? I den engelska medicinska publikationen On Call berättas det:
”Vid korsningsförsök finner forskarna vanligen att man efter några generationer når ett maximum, varefter ytterligare förbättringar är omöjliga, och man har inte fått fram några nya arter som ger avkomma med exemplar av samma art men inte kan ge avkomma med den ursprungliga formen. Korsningsförsöken tycks därför tala emot evolutionsteorin i stället för att stödja den.”
Advokaten Norman Macbeth kom till samma slutsats genom sina egna omfattande undersökningar på detta område. Han sade:
”Även om detta ämne sällan tas upp till behandling [av evolutionister], delar aktade vetenskapsmän min åsikt. [Loren] Eiseley säger till exempel: ’Det tycks som om omsorgsfullt förädlingsarbete, oavsett vad det kan åstadkomma i fråga om att förbättra kvaliteten hos rashästar eller kålsorter, i verkligheten inte i sig självt är vägen till den ändlösa biologiska avvikelse som evolutionen innebär. Det ligger stor ironi i denna situation, eftersom förädlingsarbete i större utsträckning än så gott som någon annan enskild faktor har använts som ett argument för att evolutionen är en verklighet.’ ...
Professor [Edward] Deevey använder sådana kärnfulla uttryck som ’artbarriären’ ... och erkänner sedan nederlaget: ’Man har åstadkommit en del märkliga ting genom korsning och urval inom artgränserna eller inom en större cirkel av nära besläktade arter, till exempel vetearterna. Men vete är fortfarande vete och inte till exempel grapefrukt; och vi kan inte lättare få vingar att växa ut på grisar än vi kan få hönor att lägga cylindriska ägg.’”
De levande organismernas grundläggande arter är således anmärkningsvärt stabila. Inte ens de mest intensiva korsningsförsök kan få dem längre än till en viss punkt. När de går alltför långt, når de sterilitetsgränsen. Ett exempel på detta är mulåsnan, som fås genom att korsa åsna med häst. Men mulåsnan har tydligen nått hästartens yttre gräns, vilket framgår av att den i vanliga fall är steril.
Även om experiment och observationer av vad som pågår i naturen uppenbarar en stor variation och anpassningsförmåga inom de grundläggande arterna, så förändras aldrig växter eller djur så mycket att de börjar övergå till något annat.
Detta är inte vad man skulle vänta sig om evolutionsteorin är sann. Men det är precis vad man skulle vänta sig om bibeln är sann, om levande organismer blev skapade och förökar sig endast ”efter deras arter”.
Evolutionisten Isaac Asimov medger att detta är vad fakta utvisar, när han säger:
”Liv kommer endast från liv när det gäller varje djur som människan uppföder och varje växt som hon odlar. ...
För att vara mera exakta borde vi säga att liv kommer endast från liknande liv. ... Alla har barn som liknar dem själva; alla har fötts av föräldrar som liknar dem själva; alla härstammar från en lång kedja (som obegränsat sträcker sig bakåt i tiden) av varelser som är precis lika dem själva.”
Hur är det med människosläktet? Samma sak gäller också här, vilket framgår av alla historieskildringars vittnesbörd. I Statement on Race säger Ashley Montague:
”Vetenskapsmännen är helt överens om att erkänna att människosläktet är ett enda: att alla människor tillhör samma art. ... Vetenskapsmännen är vidare helt överens om att alla människor förmodligen härstammar från en och samma familj. ...
Sankt Paulus’ uttalande att Gud ’har skapat människosläktets alla folk, alla från en enda stamfader, till att bosätta sig utöver hela jorden’ är i fullkomlig överensstämmelse med vetenskapens rön.”
Professor Moore säger också: ”Det finns absolut inga experimentella bevis för att en djurform kan förändras till en annan djurform; eller för att en växtform kan förändras till en annan växtform. ... De enda bevis på förändringar som med rätta kan klassificeras såsom resultatet av tillförlitliga vetenskapliga undersökningar är bevisen för genetisk variation INOM gränserna för djurens arter eller former eller INOM gränserna för växternas arter eller former.”
Vad det fossila vittnesbördet avslöjar
Det är också intressant att lägga märke till vad Moore har att säga om växter och djur som tidigare har levat men nu är utdöda. Han säger:
”Det finns absolut inga ... bevis i den främsta historiska källan, fossilens vittnesbörd, för något egentligt samband när det gäller dessa arters ordningsföljd. Man har inte funnit några övergångsformer i det fossila materialet, vilket mycket sannolikt beror på att över huvud taget inga övergångsformer existerar i fossil form. Det är mycket troligt att det aldrig har förekommit några övergångar mellan djurarter och/eller några övergångar mellan växtarter.”
Detta är bevismaterialet efter mer än ett århundrades utgrävningar. Vittnesbördet förblir exakt detsamma som när Darwin för mer än hundra år sedan utropade: ”Då enligt denna [evolutions]teori oräkneliga övergångsformer måste ha existerat, varför finner vi dem inte inbäddade i oändlig mängd i jordskorpan?”
Han sköt undan svårigheten genom att förklara att det fossila vittnesbördet var ofullständigt. Men efter mer än ett århundrade av intensivt utgrävningsarbete kan man inte längre med rätta använda denna ursäkt. Det fossila vittnesbördet är tillräckligt fullständigt för att visa samma sak som det levande vittnesbördet visar — de levande organismerna förökar sig endast ”efter deras arter”. Man har inte funnit att de förändras från en art till en annan.
Darwin sade vidare att om det kunde bevisas att grupper av levande organismer ”verkligen har kommit till liv plötsligt, skulle detta vara ödesdigert för evolutionsteorin”. Vad utvisar bevismaterialet? Professor Moore omtalar:
”I den år 1967 utgivna publikationen ’The Fossil Record’ (Det fossila vittnesbördet) ... som bekostats av Londons geologiska sällskap och Englands paleontologiska förbund ... har 120 vetenskapsmän, allesammans specialister, utarbetat 30 kapitel i ett monumentalt verk på mer än 800 sidor för att lägga fram det fossila vittnesbördet för växter och djur, indelade i omkring 2.500 grupper. ...
En generell slutsats som dragits med utgångspunkt från dessa tabeller är följande: Varje viktigare form eller art av växter och djur visar sig ha en separat och från alla de övriga formerna eller arterna åtskild historia!!!
Grupper av både växter och djur uppträder plötsligt i det fossila vittnesbördet. ... Valar, fladdermöss, hästar, primater, elefanter, harar, ekorrar osv., allesammans är lika tydligt åtskilda vid sitt första framträdande som de är nu. Det finns inte ett spår av en gemensam förfader och mycket mindre en länk till något kräldjur såsom en förmodad föregångare. ...
Och den allmänna evolutionsteorins understödjare, som är förtrogna med paleontologiska fakta, medger att det finns klyftor mellan alla högre kategorier. De medger att detta är ett faktum i det fossila vittnesbördet som inte kan förnekas.”
Evolutionisterna medger verkligen detta. I boken Processes of Organic Evolution säger till exempel G. L. Stebbins följande om det fossila bevismaterialet beträffande de viktigare organismgruppernas uppkomst och utveckling: ”Evolutionisterna lägger i första hand märke till hur ofullkomligt det fossila vittnesbördet är för detta ändamål.” Han talar om ”djupa klyftor” och om ”det fossila vittnesbördets ofullständighet och ensidiga [fördomsfulla!] karaktär”.
Men ändå säger han vidare: ”Vittnesbörden om tidigare livsformer [i fossil form] är nu omfattande och ökar ständigt i ymnighet.” Det finns alltså en tillräcklig mängd fossil för att man skall kunna dra slutsatser. Men ingenstans finner man de övergångsformer som borde ha existerat, om den ena gruppen har övergått till den andra genom evolution.
Detta erkänns vara fallet även med mikroskopiska livsformer. Asimov medger nämligen: ”Även om en encellig organism kan tyckas primitiv i jämförelse med en människa eller till och med i jämförelse med ett ostron, måste den själv vara slutlänken i en lång evolutionskedja, som inte har lämnat några spår efter sig.” Han säger också om högre livsformer: ”Måhända har både ryggradsdjur och tagghudingar grenat ut sig från en gemensam förfader, som vi inte har några vittnesbörd om.” [Kursiverat av oss]
Vi kan därför förstå varför Stebbins klagar: ”Det fossila vittnesbördet är helt och hållet olämpligt för evolutionister som vill få reda på hur de större organismgrupperna uppkommit.”
Evolutionisten Edmund Samuel, som är biträdande professor i biologi vid Antioch College i Ohio, medger också: ”Begreppet evolution kan inte betraktas som en solid vetenskaplig förklaring av de mångskiftande livsformernas närvaro i tiden och rummet. ... Detta beror på att tillgängliga data måste användas som omständighetsbevis och på att ingen noggrann analys ... av det fossila vittnesbördet direkt kan stödja evolutionsteorin.” — Order: In Life (1972), sid. 120.
Vilken slutsats kan man då i uppriktighet dra med utgångspunkt från de levande organismernas vittnesbörd och det fossila vittnesbördet? Talar fakta till stöd för en gradvis utveckling av en art av levande organismer till en annan art? Eller talar de i stället till stöd för bibelns syn på saken att Gud skapade olika arter av levande organismer och att de förökar sig endast ”efter deras arter”?