Vad säger bibeln?
Är det en synd att byta religion?
”VAD? Byta religion? Inte jag. Vår familj har gått i samma kyrka i flera generationer. Om det var gott nog åt dem, så är det gott nog åt mig. Jag är fullkomligt nöjd med min religion.”
Känner du igen detta resonemang? Tror du personligen att det skulle vara fel av en person att byta från en religion till en annan? Många tror det. Somliga menar faktiskt att det skulle vara att synda mot Gud och att fördöma sina föräldrar, om man lämnade deras religion.
Är detta en rätt syn på saken? Du vill utan tvivel veta det, därför att det är viktigt att man tillber Gud på det rätta sättet, om man skall få hans ynnest och välsignelse.
Det viktiga är inte om man är nöjd med sin religion eller inte. Personlig tillfredsställelse är inte det som verkligen betyder något. Det viktiga är Guds syn på saken. För att tillägna oss den måste vi vända oss till den Heliga skrift.
Visste du att somliga framträdande personligheter i bibeln bytte religion med Guds godkännande? Patriarken Abraham utövade inte sin fars religion. Beträffande Abraham och hans far Tera läser vi: ”På andra sidan floden bodde edra fäder i forna tider; så gjorde ock Tera, Abrahams och Nahors fader. Och de tjänade där andra gudar.” (Jos. 24:2) Men Abraham omfattade inte sin far Teras hedniska religion, utan blev i stället en tillbedjare av den sanne Guden, Jehova. Moabitiskan Rut är ett framträdande exempel på en person som övergav den falska gudsdyrkan i sitt hemland för att bli en Jehovas tjänare. — Rut 1:16.
I det första århundradet v.t. bytte många människor religion med Guds godkännande. Till före detta judar skrev aposteln Petrus: ”I haven blivit ’lösköpta’ från den vandel I förden i fåfänglighet, efter fädernas sätt.” (1 Petr. 1:18) Aposteln Paulus säger om sin förra religion att ”jag gick längre i judiskt väsende än många av mina samtida landsmän och ännu ivrigare nitälskade för mina fäders stadgar”. (Gal. 1:14) Men när dessa uppriktiga judar insåg att de stadgar de hade fått från sina förfäder var felaktiga, ändrade de sig och blev kristna. — Mark. 7:13; 1 Petr. 1:18.
I våra dagar menar omkring en tredjedel av människorna på jorden att de är kristna. Betyder det att din religion är godtagbar för Gud, om du tillhör någon av kristenhetens hundratals kyrkosamfund? Lägg märke till den varning som aposteln Paulus riktade till de kristna i det första århundradet:
”Jag vet, att sedan jag har skilts från eder, svåra ulvar skola komma in bland eder och att de icke skola skona hjorden. Ja, bland eder själva skola män uppträda, som tala vad förvänt är för att locka lärjungarna att följa sig.” (Apg. 20:29, 30) Ja, falska lärare skulle uppstå sedan Kristi tolv apostlar hade dött. De skulle lära ut ”vad förvänt är” och påstå att det var kristna läror. Att man bara tillhör en organisation som ger sig ut för att vara kristen är därför ingen garanti för att ens religion är den rätta.
”Men har det verkligen någon betydelse vad man tror?” kan någon fråga. ”Är det inte ens uppriktighet och hur man behandlar sina medmänniskor som är det viktiga?” Vad anser du? Gör uppriktighet att något orätt blir rätt? Hur var det med aposteln Paulus? Gjorde hans nitiska fasthållande vid den judiska traditionen hans handlingssätt rätt inför Gud? Han medgav själv: ”Förut var [jag] en hädare och förföljare och våldsverkare. Men barmhärtighet vederfors mig, eftersom jag icke bättre visste, när jag i min otro handlade så.” — 1 Tim. 1:13.
Beträffande vissa andra som uppriktigt utövade sin religion skrev Paulus: ”Det vittnesbördet giver jag dem, att de nitälska för Gud. Dock göra de detta icke med rätt insikt.” Detta var orsaken till att de inte hade ”givit sig under rättfärdigheten från Gud”. (Rom. 10:2, 3) Även om uppriktighet och omtänksamhet är viktiga ting, gör inte enbart detta en människas form av tillbedjan godtagbar för Gud. Man kan vara uppriktig men ändå ha fel.
Vad är det då som krävs? Jesus sade: ”Gud är ande, och de som tillbedja honom måste tillbedja i ande och sanning.” (Joh. 4:24) En tillbedjan som är rätt i Guds ögon inbegriper mer än en uppriktigt vördnadsfull inställning eller ”ande”. Den måste också vara i överensstämmelse med den ”sanning” som Gud har uppenbarat i sitt ord. Varje individ har ansvar inför Gud att rannsaka sina religiösa trosuppfattningar i ljuset av bibelns sanning. Vad bör man göra, om man vid denna rannsakning finner att ens religion inte stämmer överens med bibeln? Ja, vad gjorde Abraham, Rut, Petrus, Paulus och andra trogna Jehova Guds tjänare med avseende på de religioner de tidigare utövat? Kom ihåg Guds befallning i 1 Tessalonikerna 5:21 (NW): ”Skaffa er visshet i fråga om alla ting; håll fast vid det som är förträffligt.”
Detta inbegriper att man lämnar bakom sig det som är falskt. I Uppenbarelseboken 18:4 ges följande befallning med avseende på den falska religionens världsvälde, som där kallas ”det stora Babylon”: ”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor.”
”Men vad skulle min familj, mina vänner och mina grannar tänka om jag skulle byta religion?” kanske någon frågar. Ja, vad anser du? Är det rimligt att söka vara sådana människor till lags i stället för att lyda Gud? Bibeln säger: ”Människofruktan har med sig snaror, men den som förtröstar på HERREN, han varder beskyddad.” (Ords. 29:25) Angående ens familj sade Jesus: ”Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värdig.” — Matt. 10:37.
Hur är det då med äldre människor? Har du någonsin hört någon säga: ”Jag är för gammal för att ändra mig”? Finner Gud behag i en sådan inställning? Bland dem som i Psalm 148 (NW) uppmanas att ”prisa Jehovas namn” inbegrips ”gamla män tillsammans med gossar”. (Ps. 148 Verserna 12 och 13) Bland dem som övergick från judendomen till kristendomen och som Gud vid pingsten gynnade med sin heliga andes mirakulösa gåvor fanns också ”gamla män”. (Apg. 2:17) Bör det vara annorlunda i våra dagar?
Louise Templeman i St. John’s på Newfoundland ansåg inte det. Vid åttioåtta års ålder kom hon att inse att det kyrkosamfund hon tillhörde inte lärde sanningen från bibeln. Hon blev därför ett av Jehovas vittnen och höll troget fast vid denna sin gudsdyrkan till sin död vid ett hundra ett års ålder.
Är det en synd att byta religion? Inte om ens form av tillbedjan står i strid med Guds ord. I ett sådant fall skulle det faktiskt vara en synd att inte byta religion.
”Men strax om natten blevo Paulus och Silas av bröderna sända åstad till Berea. ... Dessa [judarna i Berea] voro ädlare till sinnes än judarna i Tessalonika; de togo emot ordet med all villighet och rannsakade var dag skrifterna för att se, om det förhölle sig, såsom nu sades.” — Apg. 17:10, 11.