Är det alltid förståndigt att skänka bidrag till välgörande ändamål?

VAD skulle du tycka om att ge åt en välgörenhetsorganisation, om endast 1 till 5 procent av vad du gav kom de behövande till del, medan hela återstoden användes till att betala omkostnaderna för att samla in pengarna? Vad skulle du tycka om att ge åt en välgörenhetsorganisation, om du visste att ledaren för denna organisation fick 375.000 kronor om året i lön och för utlägg? Du skulle knappast tycka om detta, eller hur? Men ändå händer sådant gång på gång!

Den penningsumma som årligen skänks till välgörande ändamål enbart i Förenta staterna uppgår till mer än 20.000.000.000 dollar. Av detta ges omkring 41 procent till religiösa ändamål, 16 procent vardera till hälsovård och utbildning, 7 procent till socialvård och återstoden till kulturella och andra ändamål.

Det finns otaliga välgörenhetsorganisationer som ber om att få pengar; somliga är internationellt kända, andra är kända endast lokalt. Det finns också otaliga skäl till att människor skänker pengar. Somliga gör det därför att de menar att det är en god affär eller därför att penninggåvor kan ge avdrag på skatten. Andra ger på grund av skuldkänsla, som om de genom välgörenhet kunde sona sina synder. Och andra ger av religiösa eller humanitära skäl, på grund av att de hyser medkänsla, medlidande eller medömkan med de olyckligt lottade.

Man kan inte förneka att det kan leda till välsignelser att man ger, precis som Jesus, Guds Son, eftertryckligt framhöll: ”Det ligger mera lycka i att ge än i att ta emot.” (Apg. 20:35, NW) Men han visade också att om man ger med orätt motiv, kan det visa sig gagnlöst och medför inte någon ynnest från Gud. — Läs Matteus 6:1—4.

Det ligger visserligen välsignelse i att ge av rätt motiv, men det är rimligt att man vill vara säker på att man ger till ett ändamål som förtjänar det. I vilken utsträckning används de milliarder som ges åt välgörenhetsorganisationer till att hjälpa människor, och i vilken utsträckning drivs eller utnyttjas dessa till namnet filantropiska organisationer av människor som vill skaffa sig själva ekonomisk vinning?

I religionens namn

En tidning i Kalifornien innehöll en artikel om detta slag av givande och de metoder som används, och denna artikel bar rubriken: ”Alltför mycket går till omkostnader, välgörenhetsorganisationer klandras för höga insamlingskostnader.” I artikeln citerades ordföranden för välgörenhetsnämnden där i staden. Han sade att den ”gemenaste utpressningen på välgörenhetens område” är de organisationer som drivs ”i Guds namn”. Beträffande dessa professionella välgörenhetsorganisationer, som drivs i detta namn, sade han vidare: ”Religiösa grupper och de som gör insamlingar i Herrens namn är de värsta förbrytarna.”

En artikel som för några år sedan var införd i den romersk-katolska lekmannatidsskriften Ramparts gav en viss tyngd åt denna anklagelse. Där anklagades en av Amerikas ledande romersk-katolska biskopar för att utsätta de amerikanska katolikerna för ”välgörenhetsbedrägeri” förmedelst sin penninginsamlande organisation med namnet ”Församlingen för trons utbredande”. Artikelns författare, som hade intervjuat trettiofem biskopar i olika underutvecklade delar av världen, förklarade: ”Församlingen insamlar varje år milliontals dollar för att hjälpa de fattiga i världen, enligt vad man låter påskina, ... och det är förmodligen fråga om ett av de största välgörenhetsbedrägerierna genom tiderna.” När biskopens uppmärksamhet riktades på dessa anklagelser, vägrade han att låta sig intervjuas om denna sak, och hans kontor förklarade att han ”inte hade något att säga”.

Tjänar man utan intresse av personlig vinning?

Människor i allmänhet tror att de som arbetar inom välgörenhetsorganisationer är idealister, men är det säkert att det är så? För många år sedan vädjade till exempel en välgörenhetsorganisation om att få pengar för att kunna skaffa mat åt orientaliska föräldralösa barn, vilket man påstod sig kunna göra med 12 dollar per barn och månad. Men var ledaren för denna organisation i första hand intresserad av dessa föräldralösa barn? Han fick precis samma lön på 20.000 dollar som när han var verkställande direktör för delstaten Virginias handelskammare.

Ett annat exempel på detta var framlidne Basil O’Connor, som tillsammans med president Roosevelt grundade den nationella stiftelsen March of Dimes och som var stiftelsens president från dess grundande år 1938 till sin död år 1972. Även om han från början endast fick ersättning för sina utlägg, fick han under de tretton sista åren en årlig lön om 54.000 dollar och ersättning för utlägg som uppgick till 21.405 dollar. Hur många människor som skänkte pengar till March of Dimes var medvetna om att dess president fick 75.000 dollar om året i lön? Skulle du ha varit lika villig att ge, om du hade vetat detta? Skulle du inte i stället anse att du kunde göra mera gott genom att ge direkt och personligen åt dem som du vet behöver det?

Höga insamlingskostnader

Inflytelserika, internationellt kända välgörenhetsorganisationer såsom Röda korset anser att det är rimligt och tillbörligt med insamlingskostnader på 10 till 15 procent av det insamlade beloppet. Av varje krona som skänks bör alltså 85 till 90 öre gå till välgörande ändamål. Men många välgörenhetsorganisationer kommer bedrövligt till korta i detta avseende. Amerikanska njurfonden insamlade till exempel mer än 779.000 dollar under det första året (1971-72). Men endast 5 procent eller 39.000 dollar gick till vård av patienter; resten användes till ”administrativa omkostnader”, enligt New York Post för 8 juni 1973.

En tidning i Seattle i staten Washington i USA avslöjade denna svaghet hos många välgörenhetsorganisationer. Tidningen bar följande jätterubrik på första sidan: ”Löjligt höga omkostnader för välgörenhet.” I tidningen omtalades ett fall där endast 25.000 dollar, bara 5 procent, gick till välgörande ändamål av de 500.000 dollar som man påstod sig ha samlat in för detta ändamål. Bland de många andra exempel som anfördes fanns ett där de professionella insamlarna fick 131.288,92 dollar. Den grupp i samhället som lånade sitt namn såsom understödjare av insamlingen fick 7.893 dollar, men de som var föremål för insamlingen, en förening för hjärtsjuka och en förening för fritids- och ungdomsverksamhet, fick bara 1.000 dollar; det var alltså mindre än 1 procent som gick till de behövande eller förtjänta!

Under rubriken ”Välgörenhetspiraterna: De lättlurade blir deras byte” beskrev en kanadensisk tidning för någon tid sedan hur vissa professionella penninginsamlare driver sina välgörenhetsinsamlingar. Först övertalar de någon religiös organisation eller brödraskapsförening att stå som understödjare av insamlingen mot löfte om att de skall få en del av de insamlade medlen. Till att börja med lejer man erfarna män till att per telefon utverka löften om bidrag. Dessa män får 25 öre av varje krona som de får löfte om. Därefter besöker en insamlare, vanligen en kvinna, de olika givarna för att samla in vad som har utlovats per telefon, och hon får 15 öre för varje krona hon samlar in. Organisatören får 40 öre av varje krona, vilket gör att det blir 20 öre över till välgörande ändamål och till den organisation som lånat sitt namn åt kampanjen.

Ledaren för en amerikansk sammanslutning för välgörenhetsrådgivning medgav att det fanns risk för att bli utnyttjad av själviska personer, och han gav rådet: ”Ingen bör under några som helst omständigheter bidra till någon välgörenhetsinsamling till följd av ett telefonsamtal från en främling.” I förbigående kan emellertid framhållas att en man, som hade till uppgift att ringa sådana telefonsamtal, anmärkte att man betalar pengar åt dem som ringer dessa telefonsamtal och åt dem som hämtar pengarna helt enkelt av den orsaken att de religiösa organisationer, brödraskapsföreningar eller politiska organisationer som understöder dessa kampanjer inte själva är villiga att göra några ansträngningar. Om de var villiga att utföra ”fotarbetet”, kunde de få över 85 eller 90 cent av varje dollar som samlas in.

Skall man ge åt tiggare man möter?

I många av storstäderna i världen har tiggeri blivit ett lukrativt levebröd. Hippies tar ofta sin tillflykt till detta. Tiggaren behöver inte längre åberopa blindhet, invaliditet eller fattigdom. Nästan vilken orsak som helst tycks duga. Det finns till exempel en tiggare i San Francisco som skryter med att han får ihop ända upp till 400 dollar i veckan från turister som besöker stadens hippiekvarter.

En violinist i New York som frekventerar teaterkvarteren tjänar ännu bättre. På grund av att han spelar ganska bra och särskilt på grund av hans skylt, som bär texten: ”Violinist behöver pengar för vidare studier”, kan han i sanning spela på de förbipasserandes hjärtesträngar. Till följd av detta tjänar han i genomsnitt 35 dollar i timmen. Dessutom har han fått checkar, obligationer, kameror, armbandsur och har till och med blivit inbjuden till middagar och lustkryssningar i Karibiska havet.

Det finns visserligen fall då den tiggande är i verkligt behov av pengar, eftersom han är villig att arbeta men antingen har fysiska handikapp eller inte kan få anställning. När det inträffar naturkatastrofer, hungersnöd eller svåra ekonomiska sammanbrott, råder det överflöd av behövande personer. Då blir det fråga om att göra vad man kan med det man har för att hjälpa andra i deras nöd.

Ibland kan det också vara säkrast för en själv att man ger en gåva. En äldre man i New York mötte tidigt en lördagsmorgon en man som sade till honom: ”Professorn, jag har just sluppit ut ur fängelse, ge mig en dollar.” Detta var uppenbarligen ett beslöjat hot, och tiggaren var mycket envis. Särskilt om man befinner sig i ökända kvarter, kan man anse att omständigheterna kräver att man ger efter för en sådan begäran. Var och en måste själv avgöra hur han skall handla i sådana situationer.

En balanserad syn på saken

Vi kan inte förneka Jesu ord: ”De fattiga haven I ju alltid ibland eder.” (Matt. 26:11) Han sade också att det ligger lycka i att ge och i att vara osjälvisk och hjälpsam. Men att vara godtrogen eller lättlurad är detsamma som att belöna de giriga eller dem som är alltför lata för att arbeta. Eftersom det finns människor som är förtjänta av gåvor och ändamål som är värdiga sådana gåvor, bör man visa urskillning. Det gamla ordspråket ”Må köparen ta sig i akt” skulle därför också kunna lyda: ”Må givaren ta sig i akt”.

De som är kristna Ordets förkunnare är naturligtvis i stånd att ge något som är långt bättre än silver och guld. Vad är det? Sanningen från Guds ord, som skänker tröst, hopp och sinnesfrid och som till och med kan föra med sig evigt liv. Eftersom de har fått för intet, vill de också ge för intet. (Matt. 10:8; jämför Apostlagärningarna 3:1—8.) Och det är i själva verket med tanke på detta slag av givande — att ge andliga ting — som aposteln Paulus citerar Jesu ord om den större lycka som kommer av att ge. — Apg. 20:35.