Det hemlighetsfulla världsalltet
FÖR några år sedan ansåg astronomerna att deras kunskap om himlarymden var uttömmande. De fysikaliska lagar som råder på jorden föreföll också kunna förklara avlägset uppträdande fenomen. I dag är dessa personer inte lika säkra på sin sak. Man talar allt oftare om ”fysikens nya lagar”. Vad innebär detta?
Nya gåtfulla överraskningar har framträtt. Svårigheterna att lösa dessa gåtor beror inte uteslutande på bristen på kunskap. I själva verket har man samlat enorma mängder av astronomiska fakta. Det råder emellertid osäkerhet om hur de skall tolkas. Detta borde dock inte vara ägnat att förvåna med tanke på universums ofantliga dimensioner.
Solen, som utgör centralkroppen i vårt solsystem, befinner sig på ett avstånd av mer än 150 millioner kilometer från jorden. Men detta solsystem är självt en liten bråkdel av Vintergatsystemet, som har en största utsträckning av 100.000 ljusår. (Ett ljusår = cirka 9.460 milliarder kilometer.) Hela denna galax omfattar uppskattningsvis 100 milliarder solar. Men hela universum har kanske lika många galaxer. Ja, universums ”yttre gräns” är måhända tolv milliarder ljusår avlägsen! Förkrossande uppgifter.
Astronomerna kommer underfund med att hela universum är bemängt med svårtolkade fenomen. Låt oss till exempel betrakta vårt eget lilla hörn av universum — vårt solsystem.
Vårt solsystems hemligheter
Det solsystem, i vilket vår jord ingår, har alltid visat sig gåtfullt. Fastän forntidens människor ägde en viss kunskap om himlakropparnas rörelser, har dock många teorier förändrats. Ptolemaios, som levde omkring 150 år efter Jesu födelse, lärde att den orörliga jorden var centrum i världsalltet. Hans felaktiga påstående förblev i huvudsak oemotsagt ända till den polske astronomen Nicolaus Copernicus’ (1473—1543) dagar. Solen — påstod han — och inte jorden är centrum i solsystemet.
Men det fanns mer att lära. Inte förrän 1781, då planeten Uranus upptäcktes, blev det känt att det fanns fler än sex planeter i vårt solsystem. Neptunus upptäcktes så sent som 1846. Och Pluto fick man för första gången syn på ganska nyligen. Det var 1930. Men hur är det i dag? Förstår människan verkligen vårt solsystem? Är det nu helt fritt från gåtor och hemligheter?
En del fackmän försäkrar att det kan finnas ytterligare en planet, en tionde, i solsystemet. En astronom förutsäger dess existens på grund av iakttagelser av Halleys komet. Han anser att en okänd planet utövar dragningskraft på kometen så att den får en allt vidare omloppsbana kring solen, vilket skulle förklara att dess återkomst vart sjuttiosjätte år fördröjs med ett par dagar.
Asteroiderna är en annan fråga. De är hundratals små himlakroppar, små planeter som i huvudsak förekommer mellan Mars’ och Jupiters banor. Varifrån har de kommit? Ingen vet säkert. En nu vanlig hypotes är att de är material till en planet som aldrig bildades. Asteroiderna brukar kallas ”en av himlarymdens hemligheter”.
Ännu i dag är vår kunskap om vårt eget solsystem mycket osäker. Zdenek Kopal gör i boken The Solar System (1973) följande uttalande: ”Vi har förvärvat så mycket av vår kunskap om solsystemet under de allra senaste åren att en bok i ämnet, som skrivits för bara ett tiotal år sedan, förefaller att vara klassiskt latin eller grekiska vid jämförelse.”
Men det finns ännu gåtfullare ting som kullkastar en del gamla vedertagna teorier.
Kvasarer, pulsarer och ”svarta hål”
”Av alla föremål i rymden är ingenting så förbryllande som de gåtfulla energikällor som har benämnts kvasarer.” (Citat från Worlds Beyond Ours.) Vad är kvasarer?
”Kvasar” är en kortare benämning på kvasistellära radiokällor. (”Kvasistellär” är en beteckning som betyder ”stjärnliknande”.) Då kvasarerna upptäcktes, år 1960, gav man dem denna benämning därför att man trodde att de var avlägsna stjärnor. Det stod emellertid snart klart att det var fråga om något helt annat. Numera anser man i allmänhet att de är små galaxer. I många böcker kallas de helt enkelt ”objekt”. Vad är det då som är så märkligt med dem?
Det är den ofantliga energimängd som kvasarerna producerar i förhållande till sin relativt begränsade storlek. Några utstrålar omkring 100.000 milliarder gånger så mycket ljus och energi som vår egen sol. Det skulle vara som om en enda strålkastare kunde lysa lika starkt som det samlade ljuset från en stor världsstad!
Ett annat problem är kvasarernas hastigheter. Man anser att alla galaxer avlägsnar sig från varandra med enormt stora hastigheter. Men vissa kvasarer förefaller att röra sig med ännu mycket större hastigheter. Man tror att de är de mest avlägsna föremålen i världsrymden, kanske på ett avstånd av tolv milliarder ljusår. Hur har man gjort sådana beräkningar?
Man bygger på vad som benämns ”rödförskjutningen”. Ljuset är en vågrörelse. Då ljuset passerar genom ett prisma, fördelas ljuset till det man kallar ett spektrum, där den längsta våglängden ger en djupröd färg medan de kortare vågorna ger blå färg. ”Rödförskjutningen” kan illustreras genom ljudet från en tågvissla. När ett tåg närmar sig (varvid ljudvågorna förkortas), förefaller visseltonen bli högre. Sedan tåget passerat (då ljudvågorna förlängs), faller tonen. Ljusvågorna förändras på liknande sätt. Enligt principen för rödförskjutning har ljuset från föremål som avlägsnar sig från jorden (iakttagaren) en större våglängd och ger en viss rödförskjutning. På grund härav anses kvasarerna vara de mest avlägsna föremålen i universum. Men detta är inte det enda mysteriet i förbindelse med kvasarer.
En del fackmän anser att kvasarerna kullkastar Einsteins teorier, på vilka man annars bygger det mesta av uppfattningarna om rymden. Enligt Einstein kan ingenting i universum färdas med större hastighet än ljusets. Men vissa vetenskapsmän anser sig ha funnit att delar av en kvasar rör sig bort från varandra med en hastighet som är tio gånger ljusets hastighet!
Hellre än att säga att Einstein har fel, förfäktar man att rödförskjutningen är feltolkad. Man säger till exempel att kvasarerna i verkligheten är mycket närmare oss än vad man tidigare trott och att deras rödförskjutning är resultatet av ”spektralförvandlingar”. Andra påstår att kvasarernas massa har förändrats under millioner år, vilket skulle åstadkomma den förvillande rödförskjutningen. Några få astronomer är emellertid beredda att acceptera möjligheten av att Einsteins teori är ofullständig, om än inte felaktig.
Debatten går vidare. Vad är dessa gåtfulla kvasarer? Inga fullgoda svar har framkommit. Mysteriet blir bara allt mera invecklat. Men det finns även andra fenomen i rymden som trotsar vetenskapsmännens intelligens.
Tag exempelvis pulsarerna. De antas vara neutronstjärnor, som sänder ut periodiska explosioner av radiobrus. Upptäckten av dem kom så överraskande år 1968 att till och med erfarna astronomer till en början övervägde om inte de signaler, som pulsarerna sände ut, kunde komma från levande intelligenta varelser i en annan värld som försökte få kontakt med vår värld.
Andra problem är de gåtfulla röntgenkällorna och ”den försvunna materian” i rymden. Man har föreslagit att moln av materia i rymden möjligen absorberas i ”svarta hål”. Vad innebär detta?
Man tror — och kom ihåg att detta i stort sett är en spekulation — att då en mycket stor stjärna ”brinner ut”, störtar atomerna i dess inre samman under ett enormt tryck och bildar en absolut tät kropp. Den behåller dock, enligt samma teori, ett starkt gravitationsfält. Det antas vara så starkt att inget ljus kan ta sig ut från denna himlakropp. Materia från närbelägna stjärnor tros också absorberas av detta ”svarta hål”. Tar då denna materia vägen till ”någon annanstans”, till ett system av antimateria? frågar forskarna. Redan frågeställningen är gåtfull. Och människan vet inget svar.
Krävs det verkligen ”nya fysikaliska lagar” för att besvara de senaste årens frågor? Ja, säger några. Men D. W. Sciama vid universitetet i Oxford hävdar att nya upptäckter sällan kräver en ”ny lag”, utan ”visar i allmänhet att vi inte har förutsett vissa konsekvenser av de lagar vi redan känner till. Den överraskande upptäckten av radiogalaxerna och de kvasistellära objekten ... är troligen exempel på sådana förbiseenden. Som sådana utgör de dramatiska påminnelser om de ofantliga luckorna i vårt vetande om hur materian uppträder i kosmos [såsom stjärnor, galaxer och liknande].” — Modern Cosmology, 1971.
Bibeln och astronomin
Eftersom det finns så ”ofantliga luckor i vårt vetande om hur materian uppträder i kosmos”, varför ifrågasätter människan då vad bibeln har att säga om vissa astronomiska fenomen? Det är många som gör det. Man förnekar till exempel vad bibeln säger om att solen och månen stod stilla på Josuas tid. Kommer du ihåg den händelsen? Bibelns berättelse lyder:
”Och Josua talade till HERREN på den dag, då HERREN gav amoréerna i Israels barns våld; han sade inför Israel: ’Du sol, stå stilla i Gibeon, du måne, i Ajalons dal!’ Då stod solen stilla, och månen blev stående, till dess folket hade tagit hämnd på sina fiender. Detta finnes ju upptecknat i ’Den redliges bok’. Solen blev stående mitt på himmelen nästan en hel dag och hastade icke att gå ned. Aldrig har någon dag, varken förr eller senare, varit lik denna, i det att HERREN då lydde en mans ord; ty HERREN stridde för Israel.” — Jos. 10:12—14.
Även religiösa personer har betvivlat att berättelsen är sann. I New Catholic Encyclopedia heter det: ”För modern vetenskap och modern teologi är det lika omöjligt för Gud att lyda en människa som för solen att stå stilla.” (1967, band 13, sid. 795) Men på vilka grunder kallar man solens uppträdande ”omöjligt”? Naturligtvis kan ingen människa, inte ens någon som tror på bibeln, förklara hur det gick till att solen stod stilla. Men bör detta rubba vår tro på bibeln? Nej. Som vi just sett förstår människan inte de gåtfulla astronomiska fenomen som sker just nu. Men vem kan förneka att de verkligen äger rum? Ingen.
Gud kunde såsom skapare hejda hela solsystemets rörelse, om han så önskade. Han kanske i stället bara hejdade jordens rörelse, så att solen och månen tycktes bibehålla samma platser sedda från jorden. Å andra sidan är det möjligt att solen, månen och jorden alla fortsatte i sina banor men att ljuset från solen och månen lyste oavbrutet genom ett slags brytning som vi nu inte kan förstå. Under alla omständigheter var detta en verkligt enastående händelse, ty bibeln säger att ”aldrig har någon dag, varken förr eller senare, varit lik denna, i det att HERREN då lydde en mans ord”.
Henry Cookes enkla resonemang för ett århundrade sedan står sig än i dag beträffande denna bibliska händelse:
”Om även filosoferna hade en bättre kännedom om orsakerna till himlakropparnas årliga och dagliga rörelser, skulle de vara bättre skickade till att bedöma detta underverk. Även om alla underverk är lika lätta för den Allsmäktige, kan det dock förhålla sig så att ett synnerligen enkelt ingrepp åstadkom vad som i våra ögon förefaller helt fantastiskt. Måhända något som är enklare än att ett hjärta slutar slå. ... Om svimning bara hade förekommit en enda gång för ett par tusen år sedan, skulle denna företeelse ansetts vara lika otroligt för den moderna läkarvetenskapen som solens stillastående för icke troende filosofer.”
Den ödmjuke vet att den fråga som Jehova Gud ställde till Job fortfarande äger giltighet: ”Förstår du himmelens lagar?” Svaret är fortfarande: Nej! (Job 38:33) En sådan människa blir överväldigad vid tanken på att Skaparen av de ofantliga himlarna handlar med människorna. Bibelskribenten David sade: ”När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna, som du har berett, vad är då en människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du låter dig vårda om honom?” — Ps. 8:4, 5.
Sådana ödmjuka människor tar sig tid att skaffa sig kunskap om denne underbare Gud. Och i stället för att ifrågasätta honom och hans ord försöker en sådan person att inrätta sitt liv i harmoni med Guds oföränderliga normer.
[Bild på sidan 18]
Astronomerna säger att det finns nio planeter i vårt solsystem. Men finns det också en tionde?
[Bild på sidan 19]
Det finns kanske 100 milliarder galaxer i universum. Gäller samma fysikaliska lagar, som råder här på jorden, på samma sätt i alla dessa galaxer?