De vilda djurens vinterliv

VINTERN utgör ett problem för myllrande skaror av jordens vilda djur i nordliga trakter. De löser problemet på många olika sätt. Snön är till exempel mera vän än fiende för många av dessa vilda djur, eftersom den är en utmärkt isolater. ”Må snön komma” är deras melodi.

Och när så en häftig snöstorm irriterar polarräven, gräver han bara in sig djupt i en snödriva. Hoprullad med sin yviga svans över nosen sover polarräven sedan ut snöstormen. När häftiga vindar besvärar den grå kaninen, som också kallas bomullssvansen, kan den gräva en grottliknande nisch i snön och låta vinden hopa drivsnö runt omkring sig. Kaninens egen kroppsvärme värmer upp grottan, och snön skyddar den mot vinden.

Många små gnagare har det verkligen skönt och ombonat under snön. Vintertemperaturerna vid markytan sjunker sällan under —7° Celsius ens i Alaska eller Sibirien, där luftens temperatur kan sjunka till —45° Celsius. Dessa djur gör nästen och gångar under snön och sköter förnöjt sina olika bestyr därnere, eftersom snön inte endast skyddar dem mot kylan ovanför, utan också mot många av deras olika fiender.

Det finns också fåglar som drar fördel av snön. Ripan, som lever i nordliga trakter, gräver ofta ner sig i en snödriva för att få nattro.

Vintersömn

För många djur är bästa sättet att klara vintern att sova sig igenom den eller åtminstone en stor del av den. När vintern kommer och människorna sysselsätter sig med att åka skridskor på en damm, ser de inte till några grodor. Det beror på att grodorna i likhet med flera andra växelvarma djur har försjunkit i sin vintersömn. Grodorna letar reda på en skön bädd av ofrusen gyttja på botten av sin favoritdamm. Men innan de gör det äter de mycket, så att de inte behöver bekymra sig om mat, när de en gång har slumrat in.

Ormar i nordliga trakter letar också reda på ett bra ställe där de kan slumra när vintern kommer. De letar reda på ihåliga stockar eller väljer sin bädd under en stubbe. En grotta eller klipphåla kan också bli ett bra sovrum. En del grottor blir nästan som hotell för ormar. I Pennsylvaniens bergstrakter fann man en håla som innehöll bortemot 200 sovande skallerormar och kopparhuvudormar.

Ormarna äter ordentligt innan vintern kommer och lever på fettet under sin vintersömn. Allteftersom vintern går förbrukar de naturligtvis sitt fett. En naturforskare såg en gång på senvintern några skogshuggare väcka upp en stor skallerorm från hans sovplats under en stor stock. Under sömnen hade skallerormen förbrukat så mycket av sitt fett att ormens skinn, som naturforskaren uttryckte det, ”hängde så löst på den att det nästan såg ut som huden på elefantens sidor”.

Det finns också ett antal varmblodiga djur som slumrar under vintern. Låt oss som exempel nämna skogsmurmeldjuret. Detta murmeldjur gräver sig en håla och försäkrar sig om att få vara i fred genom att stänga öppningen till sitt sovrum med jord från innersta änden av rummet. Sedan rullar det ihop sig till en boll och somnar in, ibland för så lång tid som sex månader! Naturforskare har grävt fram slumrande skogsmurmeldjur och funnit att dessa djur, när de befinner sig i dvala, endast tar omkring ett dussin andetag i timmen. Pulsen kan sjunka från ett normalt värde på omkring åttio eller nittio slag per minut till fem eller mindre. Djurets kroppstemperatur kan också sjunka till omkring fem grader Celsius. När skogsmurmeldjuret en gång slumrat in är det oemottagligt för ljud- eller känselintryck. Man kan till exempel rulla ett skogsmurmeldjur över golvet utan att det vaknar. Skogsmurmeldjuren besväras sannerligen inte av sömnlöshet!

Sådan djup dvala tycks skydda de djur som befinner sig i den mot många faror. Man placerade till exempel en slumrande igelkott under vatten mer än tjugo gånger utan att den drunknade. Vetenskapsmän satte också ett sovande murmeldjur i en lufttät burk fylld med koldioxid. Märkligt nog fann de att denna vintersovare inte ens efter fyra timmar hade lidit några skador. Dessa djurs vintersömn är så djup att uppvaknandet är en långsam process, som kräver att djuret under lång tid utsätts för värme. Rekordtiden i fråga om dvalans längd kan vara den som uppmättes för en ung siselhona, som sov under trettiotre veckor av året! Endast nitton veckors verksamhet, och sedan tillbaka till slummern igen!

Björnslummer

I jämförelse med skogsmurmeldjuren, sislarna, ormarna, grodorna osv. är vintersömnen för många björnar endast en serie tupplurar. Detta beror på att björnarnas slummer under vintern kan bli störd, eftersom deras kroppstemperatur förblir hög och deras andning sker i normal takt. Björnarnas sömn betraktas inte som verklig dvala, och man kan lätt väcka dem ur deras slummer. Somliga vaknar till och med av sig själva under vintern och stryker sedan omkring i några timmar eller dagar.

Men de slumrande björnarna föredrar naturligtvis att inte bli störda av någon, inte heller av varma perioder som egentligen inte hör till årstiden. Vetenskapsmän som studerade grisslybjörnar i Yellowstone National Park fann att de valde iden där det inte var sannolikt att de skulle bli störda; en del av idena var belägna i sidorna på en kanjon. Alla idena befann sig på nordsluttningar, så att korta töperioder inte skulle värma upp idet och väcka dess ägare. Idena var hemtrevligt klädda med tall- och granris, som är utmärkta isolatorer. Men när gick egentligen grisslybjörnarna i ide för att få sin vintersömn?

Under några års tid lade vetenskapsmännen märke till att grisslybjörnarna inte drog sig tillbaka till de iden de hade berett för att sova i, förrän det blev en snöstorm, som snabbt skulle täcka deras spår, när de gick in i idet. På några timmar utplånade den blåsande drivsnön deras fotspår, och vem kunde nu veta att en dåsande nalle låg i sin sängkammare?

Mot sydliga nejder

Precis som en del människor beger sig söderut mot varmare klimat, när vintern närmar sig, så gör också många av de vilda djuren det, särskilt fåglarna. Omkring två tredjedelar av alla fågelarter i norra Förenta staterna och Canada (sammanlagt omkring tolv till femton milliarder exemplar) flyger söderut till sydstaterna och Mexico eller till Central- och Sydamerika för att tillbringa vintern där. Denna fåglarnas resa söderut företas inte bara för att de skall komma undan kylan; de måste bege sig till ett varmare klimat för att slippa svälta. Under sommaren där uppe i norr lever de på frön, bär och insekter. Men på vintern är det inte bara mycket ont om sådana smakliga godbitar, utan de ljusa timmarna är också så få att de inte hinner använda så lång tid till att söka efter den föda som finns att få.

Många fåglar har en lång färd framför sig när de beger sig söderut. När vintern närmar sig beger sig till exempel vita storkar från Europa ända till Sydafrika. Och egendomligt nog flyger de unga storkarna, som ännu aldrig varit hemifrån, i täten utan att behöva någon äldre fågel som vägvisare. Den årliga rundresan för den vita storkens familj kan uppgå till omkring 22.500 kilometer! Den Heliga skrift säger träffande om storkens gudagivna instinkt: ”Storken under himmelen känner sina tider.” (Jer. 8:7, 1878) De vilda djurens förunderliga vinterliv är verkligen till ära för alla dessa djurs Skapare.

Tänk också på detta: Många av de fjäderprydda resenärerna mot sydliga nejder flyger nästan uteslutande över vatten och gör långa färder utan uppehåll. Den östsibiriska ljungpiparen lever under sommaren på Alaskas och nordöstra Sibiriens tundra. På hösten färdas denna fågel 4.800 kilometer över Stilla havet till Hawaii! Som om resan till Hawaii inte vore tillräckligt lång fortsätter denna fågel ytterligare 4.000 kilometer söderut till Marquesasöarna. Det är inte ovanligt att den flyger ytterligare 800 kilometer till de små Tuamotuöarna i södra Stilla havet.

Andra sätt att klara vintern

Att bege sig söderut, om man kan, kan vara bästa sättet att klara sig undan kylan, men för djur som inte kan flyga är detta för det mesta uteslutet. Ett vanligt sätt att lösa vinterns problem är därför att lägga upp matförråd. Hudsonekorren tycker om svamp och samlar därför mängder med svamp under sommaren. Men först torkar han svamparna genom att lägga ut dem på de översta grenarna i ett träd. Sedan lagrar han dem på en torr plats, färdiga att användas när vintern kommer.

Många djur överlever kylan genom att iföra sig en speciell vinterdräkt. De anlägger en tjock päls som är speciellt utrustad med ett lager fina, mjuka hår närmast huden.

Långt innan människan började tillverka rockar och jackor fodrade med något luftigt material, drog hjorten nytta av utrymmen med stillastående luft — värme transporteras nämligen mycket långsamt genom stillastående luft. När hösten närmar sig, fäller hjorten därför sin svala sommardräkt och anlägger vinterdräkten, i vilken varje hår är ihåligt. Med denna luftisolerade dräkt behöver hjorten inte ens under de bistraste vinterdagarna göra något annat än söka skydd i de djupa skogarna bland tallar och granar.

Men även om en hjort kan stoppas av djup snö, bryr sig snöskoharen inte om hur djupa drivorna blir. Varför inte det? Jo, när vintern närmar sig växer ny, vit päls ymnigt ut på harens tassar. När det börjar komma snö på marken har tassarna förvandlats till breda, mjuka, lätta dynor, som kan föra honom över de djupaste drivor utan att han sjunker ner.

Oräkneliga djurarter i jordens nordliga trakter har nu vidtagit olika åtgärder för att klara sig mot vinterns kyla och vindar. De kanske sover i en håla eller under snön eller skuttar omkring i vinterlandskapet. De vilda djurens vinterliv väcker verkligen människans förundran!