Världens största levande skapelser
EN GÅNG i tiden berättades vad som tycktes vara ”fantastiska historier” från Vilda Västern i Amerika. Man talade om träd som var mer än hundra meter höga och hade stammar med en omkrets på trettio meter. ”Dumheter”, tänkte folk, ”vem skulle kunna tro något sådant?”
Men träden fanns verkligen. Inget annat levande på jorden har nått upp till deras enorma storlek, och få ting har levat längre. Hur har dessa jättar lyckats bli så stora och leva så länge? Svaren bör kunna intressera dig, ty dessa häpnadsväckande skapelser är ovanliga på fler sätt än de flesta människor tänker sig.
Dessa skogens herrar kallas mammutträd, sequoia eller Sequoiadendron giganteum, och de förekommer endast inom ett begränsat område, omkring 420 kilometer långt, vanligtvis på en höjd av mellan 1.200 och 2.500 meter, utmed den västra sidan av en enda bergskedja — Sierra Nevadabergen i Kalifornien.
De växer vanligen i dungar bestående av mellan så få som sex träd och upp till flera tusen. Många skogsdungar är belägna i trakter som fortfarande bara kan nås av fotvandrare, men några av dem kan med lätthet nås på vägar som leder upp från den bördiga Kaliforniendalen.
De långa, slingrande vägarna som klättrar upp till mammutträdens trakter går genom stora bestånd av tall. Men plötsligt får du ett intryck av någonting större. Du får din första skymt av en sequoia.
Ofantlig storlek
Till en början fattar du inte hur stort sequoiaträdet är, eftersom de omgivande träden är så stora. Det är inte förrän du står vid foten av en sequoia och tittar uppåt eller när du går runt den och räknar stegen som dess vördnadsbjudande majestät börjar gå upp för dig.
För att få en uppfattning om hur stora dessa träd är kan du tänka dig ett träd som är lika högt som ett tjugofemvåningshus. Tänk dig att en enda gren kan vara nära två meter tjock, och föreställ dig den grenen så högt upp på stammen att du skulle kunna placera ett tolvvåningshus under den. Tänk på ett träd vars stam är nio meter i diameter. Om man högg ned det och lade det på en stadsgata, skulle det nå ända upp till övre kanten av fönstren på tredje våningen!
De största av dessa träd innehåller mer trä än vad som behövs för att bygga fyrtio hus med fem rum vardera — fast dessa träd används vanligtvis inte till husbyggnad.
General Sherman, ett sequoiaträd i Sequoia National Park, anses vara världens största levande skapelse. Det är 83 meter högt och har en omkrets på 31 meter. Det är inte på långa vägar det högsta trädet i världen, men dess väldiga stam avsmalnar mycket långsamt, och det innehåller häpnadsväckande mängder trä. Nyligen företagna undersökningar pekar på att det kanske också är det som växer snabbast i världen — inte på höjden, men i fråga om massa.
Ett sequoiaträd kommer till
Det är en förhållandevis sällsynt händelse att ett av dessa mäktiga träd kommer till. Världens största levande skapelser kommer från ett frö som inte är större än ett knappnålshuvud. Det går 200.000 av dem på ett kilo; det blir 200 frön på ett gram!
Ett enda sequoiaträd producerar millioner sådana små frön, men det är få som börjar gro. Ännu färre växer upp till fullvuxna träd. Det har sagts: ”Det är inte ovanligt att se träd som har burit frö år efter år i tusen år eller mer och som ändå inte kan uppvisa någon ny planta under sig.” — Walter Fry och John R. White: Big Trees, sidan 59.
Det lilla sequoiafröet måste ha blottlagd jord. Det kan det bara finna då något har rubbat de löv och grenar som normalt belamrar marken i skogen. En eldsvåda efter ett blixtnedslag kan bränna bort detta, eller också kan ett gammalt träd falla och blottlägga jorden i det hål som blir vid roten.
Då kan det hända att ett frö hamnar där och sjunker ned en liten bit i jorden. Om betingelserna är precis de rätta, börjar det växa, och en liten rot skjuter ut nedtill. En blygsam stam sträcker sig mot ljuset. Ännu är dess chans att överleva inte stor. En fågel kan få syn på frökapseln, som fortfarande sitter fast vid grodden, eller också kan en liten myra bita av den och dra i väg hem med vad som kunde ha blivit en av världens största levande skapelser!
Men när sequoian väl lämnat barnaåldern bakom sig, utvecklar den en otrolig kraft. Vid slutet av de första hundra åren är den 180 centimeter i diameter och 45 meter hög. Den kan klara av svåra fysiska skador.
Ovanligt motståndskraftigt mot bränder
Sequoiaträdets porösa, rödbruna bark kan vara ända upp till 60 centimeter tjock. Den anses vara en viktig faktor när det gäller dessa träds långa liv.
Under sommarens våldsamma åskväder kan blixten slå ned och sätta skogen i brand. Andra stora träd blir förstörda, uppslukade av eldsflammorna. Men sequoiaträdets svampartade bark — som är så mjuk att den ger efter när man trycker fingret mot den — gör att det kan motstå skogsbrandens glödande hetta. Århundraden igenom klarar sig sequoiaträdet igenom den ena branden efter den andra. Det blir svett och sårat och får ärr efter ärr, men det fortsätter att leva, där det står högt över den övriga skogen.
De flesta äldre sequoiaträd har sådana ärr efter bränder. Turisten kan stå i den svarta fördjupning som bränts ut ur en del av dessa träd och titta upp på trädstammens utbrända inre. Sextio meter av ett träds vitala delar kan förstöras, och ändå lever det vidare tills nya skogsbränder har bränt sönder så mycket av träet att saven inte längre kan passera.
Vanligtvis läks sådana brännskador. Undan för undan växer ny bark ut över skadan med en hastighet av kanske en knapp centimeter per år, tills den efter några hundra år fullständigt täcker brännskadan.
När elden har förstört mindre träd och solljuset åter flödar ned på marken, kan nya sequoiafrön börja gro. I sinom tid kan också de bli jätteträd.
Rötter och fiender
Trots sin ofantliga storlek har dessa träd ett ovanligt ytligt rotsystem. Deras rötter ligger ibland bara litet mer än en meter djupt, men de kan breda ut sig så att de hämtar näring från ett område som är 120 meter tvärs över — en yta på kanske 8.000 kvadratmeter. Det skulle behövas 500 personer stående på en armlängds avstånd från varandra för att omringa ett sådant rotsystem. Det är svårt att tänka sig att ett så ytligt rotsystem kan utgöra tillförlitlig förankring mot århundradens stormar för ett träd som är högt som ett tjugofemvåningshus och väger lika mycket som ett mindre, oceangående lastfartyg.
Man känner inte till något enda exemplar av sequoiaträdet som har dött av sjukdom eller hög ålder. Dess fiender är elden, erosionen, vinden och människan. Erosionen från en närliggande flod kan underminera trädet, som börjar luta mer och mer under en följd av år, tills det slutligen faller till marken. Timmerhuggare har på en dag förstört träd som var gamla redan då Jesus föddes och som kanske fanns till när Salomo byggde Jehovas tempel i Jerusalem. Men de har haft föga gagn av detta, eftersom träet inte direkt är användbart till husbyggnad, utan är sprött och splittras i den våldsamma kraschen, när ett sådant ofantligt träd faller till marken. Många sequoiadungar bevaras nu i nationalparker för att skyddas mot sådan förstörelse.
De lovprisar Skaparen
Människan känner sig liten vid foten av sådana jättar. Deras förmåga att stå emot den tunga snön under tre tusen vintrar och torkan under oräkneliga regnlösa somrar övergår vår begränsade fattningsförmåga. Bokstavligt talat hundratals generationer livliga ekorrar har kilat omkring i ett sådant träds skugga. Otaliga generationer hjortar, piggsvin och rävar har nosat bland kvistarna vid dess fot. Andra träd har slagit rot, vuxit upp, blivit gamla, dött och ersatts av generationer av avkomlingar, medan sequoiaträden står kvar i tyst majestät.
Tusentals turister har stått vid foten av dessa träd och gripits först av bävan och sedan av vördnad. Somliga har rörts till att känna större uppskattning av Guds skaparverk och hans vishet, som har gjort en sådan storslagenhet möjlig. Detta påminner oss om Paulus’ ord: ”Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna förstås genom hans verk. Så äro de [som inte prisar honom] då utan ursäkt.” — Rom. 1:20.
När bibeln förutsäger förhållandena i Guds rättfärdiga, nya ordning, som nu ligger alldeles framför oss, säger den att Guds folk skall uppnå ”samma ålder, som ett träd uppnår”; det vill säga de skall få glädja sig åt långt liv. Även i Palestina fanns det träd som levde i tusen år eller mer. (Jes. 65:22) Att det finns sådana träd hjälper oss att förstå att det verkligen står i Guds förmåga att uppfylla sitt löfte om evigt liv för människan på jorden.
Han som genom sitt skaparverk har gjort det möjligt för dessa stora träd att växa och leva är den som står bakom bibelns löfte om evigt liv för mänskligheten. Detta är inte några ”fantastiska historier”, lika litet som berättelserna om att det fanns sådana träd var det — detta som folk inte ville tro för hundra år sedan.