Nigeria räknar sina millioner

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Nigeria

UNDER åtta dagar, från den 25 november till den 2 december 1973, genomförde Nigeria ett mammutarbete, en total folkräkning.

Den första fasen i arbetet bestod i att utarbeta en förteckning över alla orter och boplatser i landet. Sedan uppdelades landet i folkräkningsdistrikt. Alla hus inom ett distrikt förtecknades och numrerades för att ingen skulle räknas dubbelt eller bli överhoppad. Husräknarna fick noggranna instruktioner innan arbetet igångsattes.

Den folkräkning som Nigeria genomförde år 1973 var den andra i ordningen sedan nationen blev självständig och den trettonde i landets historia över huvud taget. Målsättningen var att ”möjliggöra för regeringen att framgångsrikt planera för landets industriella och ekonomiska utveckling”, enligt Nigerias ledare, general Yakubu Gowon.

Före själva personräkningen genomförde statens folkräkningsbyrå ett kolossalt informationsprogram samtidigt som man värvade personal till arbetet. Statschefen förklarade att ”alla och envar över hela landet berördes — militära myndigheter, statstjänstemän, kommunala tjänstemän, emirer och stamhövdingar”. De 120.000 folkräknare som engagerades för arbetet åtföljdes på sina besök från hus till hus av 130.000 soldater.

Några svårigheter som måste övervinnas

Det fanns många svårigheter att övervinna i arbetet att upplysa och förbereda folket till att medverka i folkräkningen. I de norra distrikten i landet har torkan härjat många byar och människor dött av svält, och därför hade många familjer lämnat sina byar mindre än tre veckor innan räknandet av personer tog sin början. ”Jag fann det vara ytterst svårt att i egenskap av deras hävdvunne ledare övertyga dem om att de skulle stanna i sina byar”, klagade Alhaji Ado Bayero, emiren i Kano.

Somliga befarade att genom att barnens antal räknades skulle barnen dö. I många distrikt innebar hundarna en fara för folkräknarna, därför att det var svårt att komma förbi dem in i bostäderna för att räkna invånarna. Sådana svårigheter måste informationspersonal och andra tjänstemän på det lokala planet klara av.

Men enligt dr M. I. Iro vid sociologiska institutionen vid universitetet i Lagos var det ett ännu större problem att ”tidigare folkräkningar ... har gett upphov till meningsskiljaktigheter rörande vad som egentligen utgör Nigerias befolkning. Både inom och utom vårt land har många människor fått den uppfattningen att befolkningssiffran 55.670.052, som publicerades i februari 1964 efter 1963 års folkräkning, var felaktig och troligen för hög.”

Därför lade man ner stor möda på att tydligt markera gränserna för folkräkningsdistrikten, så att de inte skulle delvis täcka varandra, samt också på att utbilda folkräknare och kontrollanter. Under själva räkningen från hus till hus ställdes kravet att folkräknarna skulle ha sett varje person. Då de hade räknats märktes vänstra handens tumme med ett färgämne som inte gick att tvätta bort. Därigenom försäkrade man sig om att ingen skulle bli räknad två gånger.

Folkräkningsbyrån måste också hejda tendensen att folk flyttade tillbaka till sina stamorter för att bli räknade där. Detta var inte önskvärt, eftersom man ville göra en ”de facto”-folkräkning. Alla personer i Nigeria, oberoende av om de var nigerianer eller ej, skulle räknas på den plats där de påträffades under folkräkningsdagarna. Därför krävde regeringen att alla i hela landet skulle stanna på den plats där de nu bodde. Polisen hade order att vara särskilt på sin vakt och kontrollera dem som färdades på vägarna. Under folkräkningsdagarna var det många som inte fick lämna Lagos, därför att de inte hade den speciella färgmärkningen på vänstra tummen.

Samtliga skulle bli räknade

Alla interner i fängelser, alla patienter på sjukhus och andra institutioner omfattades av räkningen. Även de tusentals hemlösa på skilda håll i landet som bor i parker och sover under broar räknades natten före första folkräkningsdagen. Totalsiffran innefattar också de mer än 94.000 Jehovas vittnen, som finner verklig glädje i att sprida de goda nyheterna om Guds rike till dessa milliontals människor.

Men hur var det med de tusentals muhammedanska kvinnor som var innestängda i sina hem enligt islams tradition? Även dessa skulle räknas. Daily Times i Nigeria rapporterade: ”Där det finns kvinnliga poliser och kvinnliga folkräknare skall dessa räkna personerna i purdah [kvinnoavdelningen]. Där inga sådana poliser eller räknare finns skall kvinnorna i purdah komma ut i hallen eller ’zaure’ djupt beslöjade, och deras män skall sätta märkfärgen på deras tumme i närvaro av folkräknaren och en soldat.”

Alla folkskolor var stängda sedan en vecka före folkräkningen. På alla arbetsplatser i städerna slutade arbetsdagen tidigt under folkräkningsperioden. Extratåg sattes in i Lagosområdet, så att de arbetande kunde komma hem i tid för att bli räknade. Allt detta var dock inte tillräckligt. Då man nått den femte dagen, fann man att det krävdes mera tid och fler räknare för att fullborda folkräkningen.

Fördenskull stängdes alla officiella och privata kontor och handelsföretag i landets två största städer från den 29 november till och med den 1 december. Antalet räknare ökades till 150.000, och statstjänstemän och lärare på alla stadier kommenderades till folkräkningsarbetet. Som en sista åtgärd förlängdes perioden till att omfatta söndagen den 2 december, dvs. åtta dagar totalt.

Räkningen slutfördes tillfredsställande, trots att några av räknarna försökte ta betalt för sina tjänster. Regeringen fördömde kraftigt detta tilltag och vidtog omedelbart åtgärder för att bestraffa missdådarna. Till allra största delen visade sig människorna samarbetsvilliga, och det var många bland dem som man hade förbigått som anmälde sig till de särskilda kontor som hade öppnats för att ta emot klagomål.

En FN-observatör berömde det sätt på vilket folkräkningen genomförts. Han hävdade att den metod som Nigerias regering valt var ”en av de bästa i världen”. Slutresultatet, sedan alla siffror räknats ihop, får vi veta så småningom.