Hur har det gått med månfärderna?
DEN 20 juli 1969 satt milliontals människor över hela världen som klistrade vid sina televisionsapparater. De såg på en fantastisk prestation — en människa satte för första gången sin fot på månen.
När den amerikanske astronauten steg ner på månens yta, talade han om ”ett stort steg för mänskligheten”. Överallt på jorden sattes människors fantasi i rörelse. Man ansåg detta vara genombrottet ut i rymden. Det talades om bemannade färder till andra planeter och till och med ”till stjärnor”.
Men den sista av de sex amerikanska månlandningarna ägde rum tre år senare, år 1972, och sedan dess har färderna inte upprepats. Inga nya färder är planerade för närvarande. Med undantag av en gemensam amerikansk-sovjetisk rymdfärd i bana runt jorden år 1975 finns det inga planer på att sända amerikanska astronauter ut i rymden igen förrän den så kallade rymdfärjan är färdig, vilket planeras till omkring 1980.
Månlandningarna fångade verkligen människornas intresse, men så är inte fallet nu längre. Man tycker inte det är spännande att höra talas om månkolonier eller viktiga vetenskapliga rön som gjorts genom månfärderna eller att hämta hem mera ”mångrus”.
Vad är det som har hänt? Varför planerar man inte längre att amerikaner skall landa på månen? Varför har allmänhetens intresse minskat i så hög grad?
Varför är man besviken?
Det är visserligen sant att man har gjort verkliga upptäckter under månpromenaderna. Bara att ta sig till månen är en av de största prestationerna i mänsklighetens historia. Man fick också mera information om månen och andra delar av solsystemet. Och man lärde sig även vissa saker som kunde tillämpas inom industrin.
Många anser dock att de milliarder dollar som det kostar att föra några få personer till månen utgör en alldeles för stor summa för att slösa på så litet resultat. De anser att ytterligare kunskap om solsystemet eller kunskap som kan utnyttjas inom industrin kan förvärvas mycket billigare genom obemannade rymdfärder. Och det är många som tycker att pengarna, tankeverksamheten och ansträngningarna kunde komma till mycket bättre användning för andra vetenskapliga eller industriella projekt här på jorden.
Enbart Apollofärderna till månen har kostat över 20 milliarder dollar. Andra rymdprojekt kostar ytterligare milliarder. Men med så mycken fattigdom, hunger, sådana umbäranden och andra problem i världen är det förståeligt att många människor är besvikna på de stora utgifterna för detta, som de anser ger så litet praktiskt utbyte. De flesta skulle önska att statens penningbehov inte var så stort, utan att skatterna kunde sänkas!
Besvikelsen och misstron är vida spridd. Medan Skylab III på hösten 1973 kretsade kring jorden i 84 dagar med tre män ombord skrev New York Times:
”Sedan rymdfärder nu företagits i 16 år lägger man knappt märke till att jorden var 93:e minut under flera veckors tid varvas av människor. ...
Och bara fyra och ett halvt år efter det att Neil A. Armstrong tog ’ett litet steg för människan, ett stort steg för mänskligheten’, är det nästan ingen som beklagar att man inte längre far till månen.”
I Times talades det om ”likgiltighet inför varje ny uppskjutning av rymdfarkoster”. Och redaktör Russell Baker gav sin kommentar:
”Människor som har bevittnat dessa oupphörliga nedräkningar på Cape Kennedy tycker att det är meningslöst.
Låt oss ta månfärderna som ett exempel. Vi vet att forskarna blev fascinerade av stenar, stoft och allt vad det var som man tog med sig hem från månen, men låt oss i alla fall inte ljuga om våra egna ovetenskapliga reaktioner.
Vi satt där vid våra TV-apparater och såg på färden, och de flesta av oss kände en obehaglig lust att säga: ’Än se’n då!’
Det var bara några karlar som hade åkt hela vägen till månen, och när de kom fram hade de inget att göra där, så de promenerade ett par mil. Det kunde de ha gjort i Wyoming i USA, billigare, och i nästan likadan natur.
Det var ju fantastiskt, men inte vidgade det några horisonter för oss, och inte kunde man förstå hur det skulle kunna förbättra människans situation.”
Det har också blivit uppenbart att eftersom det krävs så stora ansträngningar för att få några få personer att lämna jorden, kommer rymdfärder inte att vara något för vanligt folk i vår livstid. Det kommer inte att finnas billighetsresor till månen eller till någon annan plats utanför jorden. Nej, det finns knappast några billighetsresor ens på jorden nu för tiden!
Besvikelsen gäller också resultaten av månlandningarna. Forskarna hoppades att det material på omkring 400 kg från månen som man har fört hem från de sex månlandningarna skulle medföra att man kunde bestämma månens ursprung. Men i New York Times kunde man läsa följande:
”I åratal före den första månlandningen diskuterade vetenskapsmännen häftigt olika teorier om månens uppkomst, men striden uppsköts. ...
Alla väntade att månlandningarna skulle avgöra debatten: Det föreföll uppenbart att så snart vi fick veta vad månen består av skulle vi kunna säga varifrån den kommit. ...
Dessa förhoppningar sveks. Analysen av stenarna har visat att den kemiska sammansättningen är annorlunda, det vill säga att månen inte kommer från jorden. Men den visade inte på något alternativ.
Månens ursprung är fortfarande samma mysterium som det var före Apolloprojektet.”
Ytterligare besvikelse för vetenskapsmännen är att månen visade sig helt sakna varje form av liv. Det finns ingen antydan om att liv någonsin existerat där. Detta krossade de förhoppningar som vissa vetenskapsmän hyst om att månen skulle kunna ge stöd åt evolutionsteorin om livets uppkomst.
Rymdfärderna är skadliga
Ett annat skäl till att man har tappat intresset för rymdfärder är att man nu inser att dessa är så obekväma att de innebär påfrestningar för dem som företar dem. De är inte något som vem som helst vill byta sig till mot trevnaden där hemma. De är inte bara farliga på grund av olycksrisken, kosmisk strålning och skador från meteoriter, utan också instängdheten och trycket på människokroppen och de själsliga påfrestningarna anses allmänt som skadliga.
Den långvariga tyngdlösheten är en av påfrestningarna på kropp och sinne. Den har medfört icke önskvärda förändringar i blodomloppet hos astronauterna och hos deras muskler, kroppsvätskor och kroppsfunktioner. Den har orsakat en urkalkning av benstommen.
En annan ogynnsam verkan iakttogs 1964, sedan två amerikanska astronauter hade gjort en fyra dygn lång färd i bana runt jorden. Läkare som undersökte dem fann att de hade förlorat blod i rymden. Experiment under nästa färd bekräftade blodförlusten. Under åttadagarsfärden med Gemini V förlorade de två astronauterna 8 procent av de röda blodkropparna — ungefär en kvarts liter. En senare färd på 14 dagar med två andra astronauter medförde dubbelt så stor blodförlust!
Samma fenomen har iakttagits i de senaste Skylabexperimenten — tre färder med lag av astronauter i ett rymdlaboratorium i bana runt jorden. Besättningen på den första färden förlorade 15 procent av de röda blodkropparna. Den andra besättningen fick 12 procents förlust. Den första förlorade omkring 10 procent av blodplasman och den andra 13 procent. Även den tredje besättningen förlorade blod.
Tidningen Atlanta Journal and Constitution skriver om detta: ”Vad som än är orsaken till detta, så är förlusten av röda blodkroppar och plasma och kroppsvätska ett allvarligt medicinskt rymdmysterium. Det är kanske en överdrift att säga att bemannade rymdfärders framtid beror på om gåtan löses, men det är inte långt ifrån sanningen.” En av de berörda astronauterna har själv sagt med anledning av detta: ”Jag kommer inte att ställa upp för en resa till Mars i morgon, med tanke på vad vi nu vet.”
Först förlorade man blod, men sedan dröjde det också flera veckor innan vissa av astronauterna hade återvunnit samma blodvärden. I ett fall dröjde det fyra veckor innan mannen började producera nya röda blodkroppar.
Ett av de andra problemen, som gör rymdfärderna mindre tilltalande för folk, framgår av vad U.S. News & World Report skriver:
”Ett av besättningens [på Skylab III] mest generande problem har sin grund i förekomsten av luftbubblor i dricksvattnet, tyngdlösheten och rymdmaten.
På frågan om vilket som var det svåraste hygienproblemet förklarade astronauten Pogue: ’Vi får så mycket gaser i magen. Jag vill inte förringa detta förhållande, för jag tror vi måste släppa väder omkring 500 gånger om dagen, och det är inte sunt. ... Det enda försonande draget är att alla har samma behov.’”
Längre färder, såsom de planerade Marsfärderna, som skulle kunna ta så lång tid som två år, ställer mycket större krav. Därför hette det i Saturday Review/World: ”Även om astronauten skulle klara sig riktigt bra på Mars, bör han vara försiktig när han återvänder till jordens [gravitationsfält], varnar läkare vid NASA. Han riskerar nämligen att bryta de urkalkade benen även vid ett lätt fall, om han alltför snart efter landningen försöker använda sina fosfor- och kvävereducerade muskler.”
En mera realistisk syn
Av dessa skäl och många andra har på senare tid en mera realistisk syn på bemannade färder till månen eller till vilken plats som helst i rymden vuxit fram. Man förstår nu bättre att människans ”framsteg” i rymden är synnerligen begränsade. Även månfärden anses av många vetenskapsmän som ”ett hopp av en loppa” och inte en färd ut i den yttre rymden.
Nu förstår man också bättre att allt tal om att sända en människa ”till stjärnorna” är en orimlighet enligt nuvarande ståndpunkt. De närmaste stjärnorna utanför vårt solsystem befinner sig så långt borta att man inte kan komma dit ens om resan skulle ta en människas hela livstid. Och även om man kunde ta sig dit, så är stjärnan en sol, ett glödande klot av flammande gaser som skulle förinta en rymdfarkost.
Om bemannade färder till månen och även längre bort visade sig vara till någon verklig nytta, skulle ländernas regeringar tävla om att genomföra dem och exploatera möjligheterna. Men så är inte fallet. Entusiasmen för dessa företag har utan tvekan avtagit. Månfärderna erbjöd tillfällig spänning, men nu har de påfrestningar som genomförandet innebär och det ringa utbytet av de stora satsningarna blivit en kall verklighet som dämpat intresset hos både gemene man och ländernas regeringar.