Vad säger bibeln?
Bör man bikta sig? För vem, i så fall?
KAN du sanningsenligt säga att du aldrig har gjort något orätt? Nej, vi felar allesammans. Hur känner du dig efteråt?
Första reaktionen kan vara att dölja eller täcka över ett felsteg. Är det inte så? Men sedan kanske ditt samvete besvärar dig. (1 Joh. 3:4; Rom. 2:14, 15) Har du inte funnit att din önskan att ha rent samvete och stå i ett rätt förhållande till Gud får dig att bekänna din synd, be om förlåtelse och så få saken ur världen? Men bör man bekänna sina synder eller bikta sig, och för vem, i så fall?
Bibeln visar tydligt att det är viktigt att man erkänner eller bekänner sina synder. När Johannes döparen kom och predikade ånger för synder som begåtts mot lagen, gick många judar ut till honom och ”döptes av honom i floden Jordan och bekände sina synder”. (Mark. 1:4, 5, Benelius) Jesus uppmanade också sina efterföljare att bedja: ”Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.” — Matt. 6:12, Be.
När det gäller synder mot Gud, är det uppenbart att vi bör erkänna våra synder för honom och söka hans förlåtelse. (Jämför Psalm 32:3—5.) Men hur förhåller det sig, när vi felar mot vår nästa? Bibeln uppmanar oss att reda upp saken med den som vi har försyndat oss mot. Lägg märke till vad Jesus i sin bergspredikan sade till judarna: ”När du därför frambär din gåva till altaret och där kommer ihåg, att din broder har något emot dig, så låt din gåva där ligga framför altaret och gå först bort och försona dig med din broder och kom sedan och offra din gåva [åt Gud].” (Matt. 5:23, 24, Be) Att följa detta råd innebär att erkänna sitt felsteg inför den andre och vidta åtgärder för att bli försonad med honom. Detta inbegriper också ens familjemedlemmar.
Hur förhåller det sig om någon skulle begå äktenskapsbrott? Äktenskapsbrott är en synd i Guds ögon. Men det är också en synd emot ens äktenskapspartner, eftersom din äktenskapspartner har ensamrätt till sexuellt umgänge med dig. (Matt. 19:5, 6; 1 Kor. 6:16) Hur skulle då någon kunna förvänta att få Guds förlåtelse för äktenskapsbrott, om han inte bekände saken för sin äktenskapspartner?
En närbesläktad fråga är huruvida en förlovad person för sin blivande äktenskapspartner bör bekänna omoraliskhet som begåtts i det förflutna. Många par vill låta det förflutna förbli en förseglad bok. De inser att även om någon av dem för flera år sedan, kanske innan han eller hon blev en kristen, hade begått omoraliskhet, så var inte denna handling i det förflutna en synd mot den som nu skall bli hans eller hennes äktenskapspartner. Jesu råd i Matteus 5:23, 24 innebär alltså inte att man måste bekänna sådana ting för sin blivande äktenskapspartner. Men somliga som befinner sig i denna situation kan ändå vilja ”göra upp sitt gamla konto”, så att säga, och undvika möjligheten att det förflutna kommer i dagen senare, vilket skulle kunna få tråkiga följder. Och om en kristen nu eller längre fram skulle bli tillfrågad om det förflutna och var tvungen att svara, skulle han naturligtvis inte kunna ljuga för att hålla det hemligt. — Kol. 3:9, Be.
Du kanske på senaste tiden har sett sådana rubriker som: ”Vatikanen reformerar bikten — mindre om sex, mer om skatter.” Som de flesta känner till förväntas det av romerska katoliker att de skall bekänna allvarliga synder för en präst, som är bemyndigad att ”meddela avlösning” från synder. Kyrkomötet i Trient år 1551 tillkännagav ”att sakramental bikt är av gudomligt ursprung och nödvändig för frälsning genom Guds lag. ... Kyrkomötet framhöll eftertryckligt det berättigade och nödvändiga med öronbikt [enskild bikt], som praktiserats inom kyrkan ’från begynnelsen’.” — New Catholic Encyclopedia, band 4, sid. 132.
När teologerna argumenterar för öronbikt inför en präst, som meddelar avlösning, pekar de på Jesus, eftersom han obestridligen meddelade förlåtelse för synder. När en krympling med stark tro fördes till Jesus, sade denne: ”Dina synder äro dig förlåtna.” Några av dem som hörde detta gjorde invändningar, och därför tillade Kristus: ”På det att I mån veta, att människosonen har makt på jorden att förlåta synder, ... säger jag dig, stå upp.” Och mannen blev botad! (Luk. 5:18—26, Be) Lägg märke till att Jesus kunde meddela förlåtelse för synder men lika lätt kunde bota den här mannen. Gäller detta också om dem som ”meddelar avlösning” från synder i våra dagar? Lägg också märke till att det inte sägs något i skildringen om att mannen gjorde ”öronbikt”.
Somliga kan emellertid hänvisa till Johannes 20:22, 23, där den uppståndne Jesus sade till sina apostlar: ”Vilka I förlåten synderna, dem äro de förlåtna; och vilka I behållen dem, dem äro de behållna.” (Be) Sägs det här något om behovet av öronbikt inför apostlarna eller någon annan? Nej.
Om Jesus verkligen införde öronbikt, bör vi då inte finna vittnesbörd i bibeln om att apostlarna förrättade sådan bikt? Man borde kunna förvänta detta, särskilt med tanke på att kyrkomötet i Trient hävdade att öronbikt med åtföljande avlösning från synder ”praktiserats inom kyrkan ’från begynnelsen’”. Jesuitprofessorn J. L. McKenzie rekommenderar visserligen bikten, men säger ändå: ”Öronbiktens ursprung är höljt i dunkel; den är gammal, minst lika gammal som den senaste patristiska perioden [som slutade omkring år 749 v.t.], men den var inte den ursprungliga botövningen.” (The Roman Catholic Church) Det heter vidare i artikeln om botgöring i New Catholic Encyclopedia: ”Det finns inga vittnesbörd i Skriften om att någon annan av apostlarna än S:t Paulus utövade makten att förlåta synder.”
Men var denna händelse i förbindelse med Paulus ett exempel på att en apostel eller präst förrättade bikt och meddelade avlösning från synder? Nej. Det var i stället fråga om att en församling uteslöt och längre fram återupptog en man som hade syndat. Paulus skrev från Efesus och rådde församlingen i Korint i Grekland att driva ut eller utesluta en man som bedrev omoraliskhet. Detta är ett exempel på tillämpningen av Jesu ord i Johannes 20:23. Hur så? Jo, det var tydligt att denne korintiers synder måste betraktas såsom ”behållna”. Församlingen kunde inte betrakta hans synder såsom ”förlåtna”, eftersom bibeln tydligt visade att Gud inte skulle förlåta en obotfärdig syndare. (1 Kor. 5:1, 9—13; Jes. 1:16—18; 55:7) Men längre fram, tydligen efter det att mannen ångrat sig, skrev Paulus på nytt och uppmanade församlingen att i stället ”förlåta och trösta honom”. (2 Kor. 2:7, Be) Vi ser också i detta fall att det inte talas om någon öronbikt inför en präst eller apostel.
Men vi får faktiskt följande uppmaning i bibeln: ”Bekännen därför för varandra edra synder.” (Jak. 5:16, Be) Vad betyder det? Lägg märke till den omgivande texten.
Jakob skrev att om någon var andligen sjuk, vilket allvarliga synder skulle vara ett tecken på, så skulle han kalla ”till sig kyrkans präster [äldste, Common Bible] och de skola bedja över honom”. (Mannen i Korint borde ha gjort det i stället för att obotfärdigt fortsätta att bedriva synd.) Gud bemyndigar inte de äldste att själva förlåta synder; det är Guds sak att göra det. (1 Joh. 1:9) Men när någon bekänner sina synder inför Gud och inte ”fördöljer” dem, kan de andligen kvalificerade äldste bedja tillsammans med honom och ge honom råd och hjälp. — Ords. 28:13; Gal. 6:1.
Vad kan sådan bekännelse leda till? Jakob tillfogar: ”Herren skall upprätta honom, och om han är i synder, skola de förlåtas honom.” — Jak. 5:14, 15, Be.