Nederländerna friger fängslade vittnen
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Nederländerna
ÅR 1936 var Johan Akkerman det första Jehovas vittne som fick höra portarna till Veenhuizenfängelset slå igen bakom sig. Eftersom han var ett Jehovas vittne, hade han av samvetsskäl vägrat att göra militärtjänst. Trettioåtta år senare, den 19 juli 1974, frigavs den siste av Jehovas vittnen från samma fängelse.
Det var stora nyheter för tidningarna. Framträdande tidningar i landet bar på första sidan sådana rubriker som ”JEHOVAS VITTNEN RESER HEM”.
För många myndighetspersoner innebar detta slutet på ett problem som länge hade bekymrat dem — att sätta anständiga, prydliga unga män i fängelse sida vid sida med förhärdade brottslingar bara därför att dessa män vägrade att göra våld på sitt kristna samvete. För Jehovas vittnen innebar det ännu en seger i kampen för friheten att dyrka Gud på det sätt bibeln befaller.
Bakgrunden till beslutet
Vilken händelseutveckling ledde fram till de sensationella nyheterna? För att förstå saken måste man känna till att när en nederländsk man fyller arton år, måste han underkasta sig en läkarundersökning. Om han visar sig vara kroppsligt och mentalt frisk, blir han inkallad för militär träning och utbildning, när han fyller tjugo. Om han av samvetsskäl vägrar att bära vapen, kan han ansöka om vapenfri tjänst.
Men Jehovas vittnen i Nederländerna har inte bara vägrat militärtjänst, utan också varje vapenfri tjänstgöring som erbjuds som ersättning. Den skriftenliga orsaken till deras ståndpunkt behandlas längre fram i denna artikel.
Före andra världskriget var problemet med Jehovas vittnen som av samvetsskäl vägrade att göra militärtjänst relativt litet. Men problemet växte under kriget, och det fortsatte att växa efteråt. Eftersom Nederländernas lag stadgade frikallelse från militärtjänst för sådana som innehade ett ämbete som permanent Ordets förkunnare och för dem som förberedde sig för ett sådant ämbete, ansåg man det förståndigt att dra ärendet inför domstol för att försöka få den rätten.
Sådan frikallelse medgavs Ordets förkunnare inom ett antal organisationer, som fanns uppförda på en speciell lista. Jehovas vittnen fanns emellertid inte på den listan. Men lagen stadgade också att försvarsministern, om han valde att göra det, kunde medge frikallelse åt Ordets förkunnare inom en religion som inte stod på listan. Jehovas vittnen försökte därför få ministern att medge frikallelse i några fall.
I omkring tio år, med början år 1949, drog man tjogtals fall inför statsrådet, en korporation, vars plikt det var att ge regeringen råd om det tillrådliga i att medge frikallelse. Men så småningom stod det klart att frikallelsen berodde på ministerns personliga villighet och inte på att man bevisade en laglig rättighet. Man upphörde därför med dessa försök.
De ansträngningar som gjordes under det årtiondet var emellertid inte helt utan gynnsamma resultat. Positiva kommentarer var då och då införda i tidningarna. En allmän åklagare förklarade till exempel: ”Jag har satt den anklagade i häkte, men jag inser att han inte hör hemma bland brottslingar.” — Het Vrije Volk, 11 november 1955.
Under denna period var det huvudsakligen justitiedepartementet som vidtog åtgärder för att förbättra fångarnas situation. Från och med 1950 fick en av Jehovas vittnens tillsyningsmän från avdelningskontoret i Amsterdam tillåtelse att besöka fångarna en gång i månaden. År 1956 fick man tillåtelse att besöka fångarna utan att en vakt måste vara närvarande. Besökstiden förlängdes också.
Från och med 1958 fick man tillåtelse att ta in biblisk litteratur för enskilt studium i fängelset. Så småningom flyttades de fängslade vittnena till baracker i anslutning till Veenhuizenfängelset och fick relativt stor rörelsefrihet. Till slut fick de tillåtelse att besöka sina hem under veckosluten och fick också permission för att vara med vid Jehovas vittnens konvent. Men man satte fortfarande vittnena i fängelse, och detta upprörde många nederländares samveten.
Myndigheterna börjar lyssna
Den 26 mars 1971 sammanträffade tre representanter för Jehovas vittnen med en kommitté som representerade försvars- och justitiedepartementen. Samtalet varade i två och en halv timme.
En av de första saker som kommittén tog upp till dryftande var: ”Vi har klart för oss att ni inte vill ha någon del i att utföra militärtjänst, och vi behöver inte någon ytterligare förklaring beträffande detta. Men varför motsätter ni er egentligen civil, alternativ tjänst?”
Vittnena förklarade att de inte motsätter sig civil tjänst som sådan, utan att det i stället är fråga om att bevara en strikt neutralitet. Därför kan Jehovas vittnen inte godta något arbete som bara är en ersättning för militärtjänst.
Ytterligare frågor fick stridsfrågan att framstå ännu tydligare. ”När någon vägrar militärtjänst”, förklarade regeringens ombud, ”övergår han från militär jurisdiktion till civil jurisdiktion och har därefter ingenting alls att göra med det militära. Varför är det ändå så omöjligt att godta sådan civil tjänst?”
På grund av vad Guds lag säger är det omöjligt för en kristen att villigt godta sådant arbete: ”I ären köpta, och betalning är given; bliven icke människors trälar.” (1 Kor. 7:23) Civil träldom som ersättning för militärtjänst skulle vara precis lika omöjligt att godta för en kristen. I själva verket skulle han därigenom bli en del av världen, i stället för att hålla sig avskild från den, som Jesus befallde. — Joh. 15:19; 17:14—16.
Samtalet tog nu en ny vändning. ”Hur skulle ni vilja föreslå att man behandlar fall som inbegriper Jehovas vittnen?” frågade kommittén. Svaret löd: Frikallelse för heltids- såväl som deltidsförkunnarna av evangeliet, som lagen stadgar. Det framhölls att medlemmar av vissa religiösa ordnar i Nederländerna blir frikallade, trots att de bara bor på en anstalt och brygger öl.
Kommittén gav uttryck åt sina farhågor beträffande vittnenas förslag. Man fruktade att detta skulle öppna portarna för alla slags individer, vilkas enda syfte var att komma undan militärtjänst. Men Jehovas vittnen försäkrade kommittén att det skulle vara nästan omöjligt för bedragare att passera den sållningsprocess som äger rum i Jehovas vittnens lokala församlingar.
En parlamentsledamot ställer frågor
Mindre än fyra månader senare blev ett Jehovas vittne dömt till tjugoen månaders fängelse i förbindelse med militärtjänstvägran. Hans advokat, herr Spermon, anförde som försvarsgrund att klienten var en förkunnare av evangelium. Sedan utfärdade han en allmän förklaring, i vilken han bland annat sade: ”Katolska och protestantiska teologie studerande blir frikallade från militärtjänst, såväl som alternativ civil tjänst, helt enkelt därför att de går i en erkänd teologisk skola. På grund av att Jehovas vittnen i Nederländerna inte har någon teologisk högskola och på grund av att deras religion inte åtnjuter lagligt erkännande såsom ett religiöst samfund, kan de inte utnyttja de möjligheter som stadgas i lagen om samvetsöm värnpliktsvägran.”
Till detta fogade herr Spermon följande ord: Den här normen tilltalar mig inte. Den stinker för mycket av myndigheternas inblandning i kyrkosamfundens inre angelägenheter. Enligt lagen om religiösa samfund av år 1853 har staten inte rätt att styra ett kyrkosamfund, eftersom detta lämnas åt det religiösa samfundet självt. — De Tijd, torsdagen den 22 juli 1971.
Dessa förklaringar utlöste andra åtgärder. En parlamentsledamot, herr D. A. Th. van Ooijen, skrev till försvars- och justitieministrarna och frågade: ”Är statens ämbetsmän villiga att uttrycka sin åsikt om följande förklaring av herr W. Spermon, som riktades till högsta militärdomstolen ... ?” Han återgav sedan kontentan av Spermons nyss citerade förklaring.
Därefter ställde parlamentsledamoten andra skarpa frågor: ”Är det sant att Jehovas vittnen i Förenta staterna, Sverige och Västtyskland blir frikallade från militär och alternativ tjänst, om de kan ge bevis för att de använder tillräcklig tid i predikoarbetet?” ”Är statens ämbetsmän villiga att sköta ärendet så att lagen om kyrkosamfund, vilken överlåter åt kyrkosamfundet att avgöra vem som skall erkännas som dess förkunnare i offentlig religiös tjänst, också kommer att tillämpas på Jehovas vittnen?”
Försvarsdepartementet vidtar åtgärder
Den 25 oktober 1973 satt de tre representanterna för Jehovas vittnen vid ett bord tillsammans med den kommitté som representerade försvarsdepartementet. Kommittén tog sig tid att grundligt underrätta sig om uppbyggnaden av Jehovas vittnens organisation och hur de går till väga när de förordnar sina ”heltidsförkunnare”.
Allteftersom mötet fortskred, blev det uppenbart att försvarsdepartementet redan hade vidtagit åtgärder för att erkänna ”heltidsförkunnare” som sådana. Sedan framlade en av kommitténs medlemmar oväntat möjligheten av att frikalla också dem som höll på att förbereda sig för att bli ”heltidsförkunnare”. Eftersom det endast tycktes vara ett förslag, behandlade Jehovas vittnens representanter denna sak ganska försiktigt. Men kommittén höll fast vid förslaget och till och med insisterade på att det skulle tillämpas.
Resultatet av mötet blev att Jehovas vittnens högkvarter i Nederländerna fick bemyndigande att vidarebefordra upplysningarna till församlingarna. Därigenom skulle alla som höll på att förbereda sig för ”heltidsförkunnartjänst” få reda på den senaste händelseutvecklingen. Från och med den tidpunkten skulle alla som tillhörde den kategorin få uppskov på obestämd tid från militär och alternativ tjänst i avvaktan på en slutgiltig lagparagraf angående detta.
Du kan säkert föreställa dig hur välkommen den goda nyheten var efter så många års ansträngningar! Och man menade att saken härmed skulle vara utagerad. Men ännu ett kapitel skulle skrivas om kampen för religionsfrihet i Nederländerna. Den 11 juni 1974 sammanträffade samma representanter för Jehovas vittnen med samma kommitté från försvarsdepartementet. Detta visade sig vara den kortaste sessionen hittills, men den fick långtgående konsekvenser.
Vid detta tillfälle tillkännagav representanterna för försvarsdepartementet att alla döpta Jehovas vittnen på rekommendation av kretsen av äldste i sina respektive församlingar skulle bli frikallade från militärtjänst i avvaktan på den slutgiltiga lagparagrafen. Sedan utarbetades ett lämpligt tillvägagångssätt för dessa fall av frikallelse. Begäran om frikallelse skulle i samtliga fall bestyrkas av församlingens krets av äldste och vidarebefordras till Jehovas vittnens avdelningskontor. Där skulle de äldstes namnteckningar attesteras innan begäran skickades vidare till myndigheterna. På så sätt skulle varje begärans trovärdighet bli bestyrkt inför försvarsdepartementet.
I överensstämmelse med försvarsdepartementets beslut handlade justitiedepartementet snabbt och frigav alla vittnen som satt i fängelse. Tolv dagar efter det sista vittnets frigivning, den 31 juli 1974, fick människor i alla delar av landet till sin förvåning läsa tidningsrubriker liknande denna: ”JEHOVAS VITTNEN RESER HEM.”
Rapporten i en av tidningarna slutade med följande ord: ”Försvarsdepartementet håller på att utarbeta en lag, varigenom alla döpta Jehovas vittnen skall frikallas från militärtjänst. I avvaktan på att generalstaterna [parlamentet] skall utarbeta denna lag har allt åtal mot Jehovas vittnen som vägrar militärtjänst inställts. Justitiedepartementet kom fram till att det under rådande omständigheter inte var rättvist att låta deras medbröder, som redan hade blivit åtalade, sitta i fängelse längre.”
Så kom det sig att ett kvartssekels kamp för friheten att dyrka Gud enligt det egna samvetets bud slutade med att tjugoåtta Jehovas vittnen blev frigivna ur fängelse. Och det skedde precis i rätta ögonblicket — några dagar före Jehovas vittnens områdessammankomster ”Guds uppsåt”, som hölls i Nederländerna i somras.
Vi hoppas och beder att de män, som är ansvariga för detta förståndiga beslut, i överensstämmelse med bibelns uppmaning att ”hylla sonen [Jesus Kristus]” skall erkänna honom såsom jordens konung och därigenom få möjlighet att bli delaktiga av de storslagna välsignelser som hans härliga rikes styre inom kort skall låta strömma ner över alla lydiga människor. — Ps. 2:12.