Ett intressant besök i Vatikanen
DU SKALL just besöka en kulle som en gång i tiden förknippades med spåmän. Numa Pompilius — enligt sägnen Roms andre kung — sägs här för folket ha kungjort sina vaticinia, som ansågs vara uttalanden av deras gudar. Under senare århundraden bevittnade åskådarna på Neros cirkus inte långt därifrån kristna mäns och kvinnors ohyggliga död.
Spåmännen är nu borta. Det är också folkmassorna, som frossade i de barbariska galaföreställningarna på arenan. I våra dagar upptas Vatikankullen av världens minsta stat. Den så gott som helt och hållet muromgärdade Vatikanstaden, som på alla sidor omges av Rom, omfattar endast 44 hektar, och dess till stor del icke bofasta befolkning uppgår till mindre än ett tusen invånare. Men ändå utövar Vatikanen inflytande på mer än 577.600.000 romerska katoliker över hela jorden.
Lateranfördraget år 1929 innebar att Vatikanstaden skulle bli en självständig, suverän stat med påven som härskare. Benito Mussolini undertecknade fördraget för Italiens kung Viktor Emmanuel III, och kardinal Gasparri skrev sin namnteckning på påvedömets vägnar.
Det har sagts att en besökare kan gå rakt igenom Vatikanstaden på omkring åtta minuter men inte skulle kunna se alla dess konst- och lärdomsskatter under en hel livstid. Eftersom påven Paul VI har förklarat 1975 för ett ”heligt år”, hoppas utan tvivel millioner människor på att kunna besöka Vatikanen. Men föreställ dig att vi gör det nu och stannar upp länge nog för att begrunda några ting som skulle kunna undgå en av vördnad överväldigad pilgrims uppmärksamhet.
Petersplatsen
Från Tiberns västra strand nalkas vi Vatikanen och träder in mellan de höga tvillingarmarna på Giovanni Berninis fyrdubbla kolonnad bestående av 284 kolonner och 88 pilastrar. De fyra raderna av kolonner bildar en ellips, som omger Petersplatsen. Ovanpå kolonnaden står 140 statyer av ”helgon” och martyrer.
Mitt på den öppna platsen står en röd granitobelisk, som är över 24 meter hög och väger mer än 450 ton! Varifrån kommer den? Caligula hämtade den i det forntida Heliopolis i samband med att staden plundrades och reste den i den cirkus som fullbordades av Nero. Obelisken bär dedikationer till de romerska kejsarna Augustus och Tiberius. I skuggan av denna egyptiska pelare mötte många av de kristna en förtidig död för nitton hundra år sedan. Men hur kom den då hit till Petersplatsen?
Den flyttades på befallning av påven Sixtus V och restes i Vatikanen den 14 september 1586, en onsdag, som Sixtus alltid betraktade som en ”lyckodag”. Detta råkade också vara festen för det heliga korsets upphöjelse. Med tanke på monolitens hedniska anknytning försökte påven driva ut den hedniska anden ur den.
Peterskyrkan
Enligt katolsk tradition led aposteln Petrus martyrdöden och blev begraven i Rom. Men den Heliga skrift varken säger eller antyder att aposteln någonsin var i den staden.a År 325 v.t. började emellertid den romerske kejsaren Konstantin att bygga en stor basilika över vad som förmodades vara Petrus’ grav.
År 1506 beslöt påven Julius II att bygga om basilikan. Donato Bramante var den förste av kyrkans många arkitekter, bland vilka också Michelangelo figurerade. När basilikan år 1626 slutligen invigdes av Urban VIII, hade den formen av ett latinskt kors. Byggnaden är omkring 187 meter lång, täcker en sammanlagd yta av över 15.000 kvadratmeter och kan rymma uppskattningsvis 80.000 personer. Ja, den är jättelik — den största kyrkan i världen.
Mer än 130 meter över basilikans golv (där den korsformiga byggnadens långa och korta armar skär varandra) reser sig den stora kupolen i guldmosaik. Den är omkring 42 meter i diameter. I sexton olika fält i kupolen avbildas Jesus Kristus, hans mor Maria, apostlarna och ”helgonen”.
Nedanför basilikans väldiga kupol är högaltaret beläget. Här får endast påven (eller en kardinal som han utser i sitt ställe) läsa mässan. Över altaret finns en baldakin, Berninis berömda bronstabernakel, som denne förfärdigade av bronsplattor, vilka påven Urban VIII tagit från Roms välbevarade Pantheon, ett hedniskt tempel.
Varför byggde man en sådan jättelik och påkostad byggnad som Peterskyrkan? Följande ord av André Biéler kastar en del ljus över detta. ”Maderno skulle göra om [den ursprungliga] grekiska korsplanen till ett latinskt kors, och Bernini skulle fullfölja byggnadsverket med pråliga utsmyckningar och genom att utvidga planen med den stora kolonnadens båda väldiga armar. De var angelägna om att mitt under reformationen visa världen att Rom, kristenhetens mäktiga och magnifika överhuvud, än en gång strålade i all sin prakt. Peterskyrkan måste uttrycka ’den katolska kyrkans storhet, styrka och makt — med ett ord, dess majestät’. Just i det materiella utförandet av denna helgedom lägger vi märke till den karakteristiska sammansmältningen mellan romersk prålsjuka och hedendomens braskande uppvisningar.” — Architecture in Worship.
Märkliga konstverk
Talrika konstverk finns i basilikan. Vi stannar till för att betrakta Michelangelos berömda Pietà, en skulptur av den döde Jesus i sin mor Marias knä. Den var ursprungligen avsedd att pryda en fransk kardinals grav. Sedan Michelangelo av en tillfällighet hört några pilgrimer ge Cristoforo Solari äran för detta verk, tillfogade han under natten ett band i vilket han högg in sitt eget namn. Detta band löper från Marias vänstra axel till hennes högra höft, så att man inte kan undgå att lägga märke till vem skulptören är.
I en skönt utsirad bronskista, som förfärdigats av Bernini, finns en relik som påvarna använt i hundratals år i samband med speciella ceremonier, och den har länge vördats som ”Sankt” Petri stol. På framsidan finns arton elfenbensfält, som återger den mytiske Herkules’ tolv storverk, men också sex monster, som kanske är tecken i zodiaken. I själva verket har Petrus aldrig suttit på denna tron. Undersökningar med kol-14-metoden talar för att den härrör från 800-talet v.t., omkring 700 år efter Petrus’ död. På ett elfenbensstycke finns en byst av Karl den skallige, som var romersk kejsare och kung över västfrankerna. Denna ektron fördes troligen till Rom för Karls kröning, som förrättades av påven Johannes VIII i december 875 v.t. Men flera år efter det att Vatikanen erkänt denna medeltida stols ursprung (i november 1969) intog den fortfarande en ärofull plats i Peterskyrkan.
Din uppmärksamhet fångas nu av en bronsstaty av ”Sankt” Petrus sittande på en tron med en gloria över huvudet och högra foten framsträckt. År 1857 beviljade Pius IX en avlat om femtio dagar för var och en som kysste tån på denna livlösa fot. Många pilgrimer kysser den och gör sedan korstecknet. Tårna på den okyssta vänstra foten är väl bevarade. Men tårna på högra foten är bortnötta, uppenbarligen av tusentals vördnadsfyllda människors kyssar och smekningar. På Petrus’ festdag pryds statyn med påvlig mitra och skrud, översållade med ädelstenar. Denna syn får oss att tänka på den inspirerade psalmen, som talar om tysta, blinda, döva avgudabilder, om vilka det sägs: ”Med sina händer taga de icke, med sina fötter gå de icke.” — Ps. 115:4—7.
Enligt traditionen gjordes denna staty på 300- eller 400-talet v.t., men den har också daterats till 1200-talet. Det finns dock andra som har en annan uppfattning. Det heter till exempel i R. C. Wyndhams Practical Guide to the Principal Sights of Rome: ”Detta var ursprungligen en staty av Jupiter i Jupiter Capitolinustemplet, men påven har tagit den i bruk för ett heligare syfte.”
Men viktigare än denna statys osäkra ursprung är den vördnad den blir föremål för. Skulle Petrus godkänna ett sådant vördande? När den italiske befälhavaren Kornelius föll ner för den ödmjuke aposteln Petrus’ fötter, sträckte denne inte fram någon av sina fötter för att Kornelius skulle kyssa eller smeka den. Nej, sannerligen inte! Skriften förtäljer: ”Men Petrus reste honom upp och sade: Stå upp, även jag är en människa.” — Apg. 10:25, 26, Benelius.
Sixtinska kapellet
Vi kommer sedan till Sixtinska kapellet, som uppkallats efter påven Sixtus IV. Det byggdes på hans befallning mellan 1475 och 1481 och är 40 meter långt, 14 meter brett och 21 meter högt. Det är i själva verket påvens privata kapell och har varit skådeplats för olika ceremonier och möten i samband med påveval.
Sixtinska kapellet innehöll redan verk av andra konstnärer, när Julius II år 1508 gav Michelangelo i uppdrag att göra bruk av sina färdigheter i kapellets tak. När freskerna var fullbordade, innehöll de 343 olika gestalter. Konstverken framställer huvudsakligen bilder från skapelsen, människans fall och syndafloden. Men målningarna inbegriper också Kristi förfäder, såväl som bibliska profeter och hedniska profetissor eller sibyllor.
Sibyllor? Ja, och däribland sibyllan i Delfi. Enligt Origenes sades det att ”Apollos profetiska ande trängde in i hennes könsdelar”, så att hon försattes i extas och gav orakelsvar. Hon befann sig under demonernas inflytande. (Jämför Apostlagärningarna 16:16—18.) I Guide to the Vatican (1973) heter det: ”Michelangelo ville avbilda hur den gamla hebreiska och hedniska världen väntade och hoppades på Messias.” Men faktum är att Gud aldrig sänt några budskap till hedniska profetissor. Är det inte också egendomligt att sådana skall avbildas tillsammans med bibliska profeter, med tanke på att det fanns gudaktiga profetissor som väntade på Messias, sådana kvinnor som Mirjam, Debora, Hulda och Hanna? — 2 Mos. 15:20, 21; Dom. 4:4—7; 2 Kon. 22:14—20; Luk. 2:36—38.
Många år senare (1534—1541) målade Michelangelo konstverket ”Yttersta domen” på väggen bakom altaret i Sixtinska kapellet. Denna fresk visar hur de döda kallas till doms av en vredgad Jesus Kristus, som fördömer många till ett pinohelvete. Konstverket är emellertid i direkt strid med bibeln, som visar att helvetet är mänsklighetens gemensamma grav, där de döda inte är medvetna om någonting alls och inte kan lida någon smärta! Och det är inte från bibelns blad som tanken kommer att Jesus skulle vara en grym och vred domare! (Pred. 9:5, 10; Jes. 11:1—5) Det berättas emellertid att när påven Paul III, som haft två älskarinnor och blivit far till fyra utomäktenskapliga söner innan han trädde in i prästståndet, såg ”Yttersta domen”, föll han på knä och utropade bönfallande: ”Herre, påbörda mig inte mina synder, när du kommer på domens dag.”
I våra dagar, när pornografin är så utbredd med alla sina motbjudande verkningar på människor, kan vi inte helt bortse ifrån nakenheten hos många av de gestalter som finns avbildade i taket på Sixtinska kapellet. En gång i tiden väckte de nakna figurer som ursprungligen framträdde i ”Yttersta domen” sådana protester att vissa av figurernas nakenhet senare draperades på påvens befallning.
Trädgårdar, museer och ett berömt bibliotek
Vatikanen är också en plats med vackra trädgårdar, flera olika museer och märkliga gallerier. I Museo Pio Clementino finns ett altare med basreliefer, som visar segergudinnan Victoria bärande en sköld med inskriptionen: ”Romerska senaten och folket har invigt detta altare åt kejsar Augustus, den förgudade Caesars son, i hans egenskap av Pontifex Maximus.” Denna titel (som ordagrant betyder ”Den störste brobyggaren”) bars en gång i tiden av överhuvudet för Roms hedniska prästerskap och därefter av dess kejsare, men kejsar Gratianus förkastade titeln såsom opassande för en kristen. Påven Damasus I på 300-talet lade sig emellertid villigt till med den, och den är ännu i denna dag en påvlig titel.
En guldgruva av handskrifter och böcker — det är Vatikanbiblioteket det rör sig om. Förutom cirka 1.000.000 tryckta böcker innehåller det också mer än 90.000 handskrifter. Bland dessa finner vi Vatikanhandskriften nr 1209, en värdefull grekisk bibelhandskrift från 300-talet v.t.
”Silver och guld har jag icke”?
Som besökare i Vatikanen kanske du blir imponerad av dess påkostade byggnader, dess juvelbeströdda religiösa föremål, dess berömda konstverk och liknande ting. Påvedömet har fått ta emot många direkta gåvor, men det är inte hela sanningen. Beträffande den ytterst kostbara Peterskyrkan har det sagts: ”Donato Bramantes vinnande plan väckte våldsam opposition — liksom den skatt som Julius [II] och senare påvar uttaxerade för att kunna betala för arbetet.” (John R. Hale: Great Ages of Man, Renaissance) Den penninginsamling till Peterskyrkan som pågick i Tyskland genom dominikanmunken Johann Tetzels försäljning av avlatsbrev var en av orsakerna till reformationen, som leddes av Luther.
Romersk-katolska kyrkan påstår sig vara grundad på Petrus, en anspråkslös fiskare och Jesu Kristi apostel. Men många kan inte få denna väldiga rikedom att stämma överens med Petrus’ ord till en lam man, som bad om en materiell gåva: ”Silver och guld har jag icke; men vad jag har, det giver jag dig: I Jesu Kristi, nasarenens, namn, stå upp och gå!” Och mannen gick. Ja, Petrus lade huvudvikten på människorna och på andliga värden, men ett besök i Vatikanen avslöjar att man lagt huvudvikten på materiella ting. — Apg. 3:1—26, Benelius.
[Fotnoter]