Följ inte ”med hopen i vad ont är”

OFFENTLIGA demonstrationer och massprotester är ordningen för dagen, särskilt i de nationer som utgör vad man kallar ”kristenheten”. Många, som i normala fall är lugna och inte påstridiga medborgare, tar del i sådant, och till och med prästmän har varit verksamma med att understödja och ta del i dessa former av protester — påtryckningar i kraft av massan.

Det råder inget tvivel om att det finns orättvisor och att en stor del av dessa massaktioner framhäver någon giltig missnöjesanledning. Deltagarna menar ofta att det här är enda sättet att få ett hörande öra.

Men är det förståndigt att ta del i sådana offentliga demonstrationer? Många har börjat mycket fredligt. Men de har slutat med våld eller upplopp. Varför det?

Det finns ett slags ”masspsykos” som ger de enskilda individerna en känsla av anonymitet. Människor känner sig fria att göra vad de i vanliga fall aldrig skulle drömma om att göra, därför att deras identitet inte framträder lika tydligt i massan. Men den som tar del i massaktioner får dela skulden för vad massan eller de enskilda individerna i den gör.

Myndighetspersoner och domare har också känt sig pressade av fruktan för massan, så att de ignorerat lagen och sina egna samveten. För att förebygga att detta skulle inträffa i det forntida Israel hette det i Guds lag, som nu finns upptecknad i bibeln: ”Du skall icke följa med hopen i vad ont är eller vittna så i någon sak, att du böjer dig efter hopen och vränger rätten.” — 2 Mos. 23:2.

Detta bud gavs i första hand till domare och vittnen vid rättegångar, som skulle kunna bli påverkade av massan till att fälla en förvrängd dom eller vittna falskt. Budet gällde också dem som kunde ha tankar på att konspirera för att utsätta domare och män i administrativa ställningar för påtryckningar.

Resultaten av att följa med hopen

Det mest upprörande exemplet på att man följde med hopen i vad ont är var det som hände i samband med Jesu Kristi rannsakning. De främsta prästerna eggade upp en pöbelhop och blåste hos folket upp flammande hatkänslor mot Jesus. Inför judarnas högsta domstol var därför många redo att vittna falskt för att vränga rätten. Slutligen fördes Kristus fram inför Pilatus, som satt som domare med makt över liv och död. — Matt. 26:47, 59—61.

Pilatus ville ge Jesus fri, men folkhopen skriade att han måste dö. (Joh. 18:29—32, 38—40) Judarna i allmänhet hatade romarnas herravälde, men ”masspsykosen” gjorde det populärt att hylla kejsaren som kung och skria efter Kristi blod. (Joh. 19:12—16) Pilatus borde ha stått fast för vad som var rätt, men på grund av fruktan följde han hopen. Denna sak kunde emellertid inte lättvindigt avfärdas och glömmas. Alla som var inbegripna måste stå till svars för sin blodskuld. På grund av nationens skuld kände många ”ett hugg i hjärtat” femtiotvå dagar senare, då aposteln Petrus sade till dem: ”Må därför hela Israels hus med säkerhet veta att Gud har gjort honom till både Herre och Kristus, denne Jesus som ni hängde på pålen.” (Apg. 2:36, 37, NW) Skulden för ett mord vilade på denna hop, kollektivt och individuellt!

Den fege Pilatus blev längre fram avsatt från sitt ämbete som romersk landshövding och dog i landsflykt. Jerusalem fick betala för sin blodskuld, när dess förutvarande ”vänskap” med kejsaren visade sig vara falsk och ledde till konflikt och slutligen till att de romerska härarna förstörde Jerusalem år 70 v.t.

Finns det någon annan utväg?

Det existerar emellertid helt annorlunda situationer, till exempel när en grupp blir föremål för orättvisa. Hur kan då dess medlemmar få ett hörande öra utan att använda masspåtryckningar? Vilken annan utväg finns det?

I många delar av världen finns det rättsliga åtgärder som kan vidtas för att rätta till en individs eller en grupps dilemma. Men om de vanliga rättsliga åtgärderna inte hjälper? Man kanske inte lyckas få politikerna att vidta de önskade förändringarna, och domarna kanske på grund av girighet eller feghet inte upprätthåller rättvisan. Då kan det hända att en minoritetsgrupp inte får vad de anser vara rättvisa och opartisk behandling.

Man kanske genom mänskligt resonemang finner det bäst att använda masspåtryckningar. På grund av sådana påtryckningar kan en domare finna det tillrådligt att göra hopen till viljes. Men sådan taktik har en tendens att endast förvärra lagens sammanbrott och innebär vanligen att en annan samhällsgrupp i stället blir föremål för orättvisa.

Vi har i själva verket ingen orsak att förvänta fullständig rättvisa under den nuvarande tingens ordning, och det har varit på samma sätt historien igenom. När har egentligen minoritetsgrupper varit fullt nöjda med sin lott? Trots massprotester och resningar fortsätter samma gamla ordning att vara rådande med sitt förtryck och sina orättvisor. Det beror på att världen i grund och botten är ond, fördärvad, inte av Gud. (1 Joh. 5:19; Gal. 1:4) I våra dagar, när klagomål, demonstrationer, protester, strejker, upplopp och våld har nått en kulmen, är det tid för Gud att inskrida för att rätta till förhållandena. Det har han lovat, och han kommer snart att genomföra det. Men vad kan man under tiden göra, om man är intresserad av sann rättvisa och rättfärdighet?

Gud uppmanar ärliga, uppriktiga människor: ”Hållen frid med alla människor, om möjligt är och så mycket som på eder beror.” (Rom. 12:18) Hans befallning till de kristna lyder: ”Må var själ vara underdånig de överordnade myndigheterna.” (Rom. 13:1, NW) Om de existerande myndigheterna missbrukar sin makt, är det inte den kristnes sak att försöka omstörta dem. Inte heller tillkommer det de kristna att förespråka, understödja eller ta del i demonstrationer, massprotester eller strejker.

De kristna är inte dåraktiga, när de undviker detta. Men de vållar inte sig själva missräkning och besvikelse genom att försöka åstadkomma något som endast Gud kan och kommer att genomföra. De rättar sig efter bibelns befallning: ”Tig stilla inför Jehova och vänta längtansfullt på honom. Visa dig inte upphetsad över någon som gör sin väg framgångsrik, över den man som genomför sina idéer. Avstå från förbittring, och låt raseriet upphöra; visa dig inte upphetsad, varigenom du endast gör illa. Ty ogärningsmännen själva skall bli utrotade, men de som hoppas på Jehova är de som skall besitta jorden.” — Ps. 37:7—9, NW.

Det är inte fråga om att vänta en hel livstid eller — numera — ens många långa år. I våra dagar ser vi orättvisa bedrivas överallt — över hela jorden. Detta är ett säkert förebud om att Guds ingripande är nära, precis som kung David själv fick erfara: ”Jag såg en ogudaktig, som trotsade på sin makt; han utbredde sig såsom ett grönskande träd, väl rotat. Men när man sedan gick där fram, se, då var han borta; jag sökte efter honom, men han fanns icke mer.” (Ps. 37:35, 36) Använd därför inte världslig taktik, utan vänta på Gud.

Om vi lär känna Guds uppsåt, hans handlingssätt och krav, kommer vi att bli skyddade mot att begå misstaget att följa med hopen, vilket inte skulle bli till Guds ära, utan bara skulle öka den villervalla och de svårigheter som kännetecknar de kritiska ”yttersta dagarna” för denna tingens ordning. — 2 Tim. 3:1—5.