En på millionen — min trettioåriga kamp med förlamningen

DET var den 30 mars 1945, en dag som jag sent skulle glömma. Jag kommer ihåg att jag tänkte på hur varmt det var för att vara så tidigt på året. Det fanns inte ett moln på den strålande, azurblå himlen. Bränningarna slog muntert mot badstranden i Florida. Havets vågor steg hastigt och dundrade emot stranden med starkt brus.

Redo att återvända hem och full med sand sprang jag över stranden för att skölja av mig i vågorna. När jag sprang genom det grunda vattnet i högsta fart, fick jag syn på en våg som just höll på att brytas och dök in i den. Jag var bara sexton år, och min unga kropp var välutvecklad därför att jag ägnat mig mycket åt idrott. Detta fysiska tillstånd skulle vara en mycket viktig faktor under de närmaste två minuterna. Under vågen fanns nämligen en sandbank, som jag inte kunde se. Jag körde rakt in i den med huvudet före.

När jag kom upp till ytan försökte jag ta ett simtag. Men armarna och benen reagerade inte. De dinglade i vattnet som livlösa. Min hjärna bokstavligen skrek ut befallningar utan resultat. Utom mig av förtvivlan försökte jag lyfta ansiktet upp ur vattnet för att kunna andas. Jag såg den blå himlen ur ena ögonvrån, men jag kunde inte få luft. Jag var fullständigt hjälplös.

Sekunderna började nu ticka i väg. Jag höll andan. Trycket ökade; det ringde i öronen, och jag började blöda näsblod. Jag visste att situationen var hopplös. När jag nått gränsen av mitt uthärdande, bad jag en bön till Gud och beslöt att dra in vatten med all makt och göra processen kort. I samma ögonblick såg jag armar under mig, och jag märkte hur någon lyfte mig ur vattnet. Jag kippade efter andan.

”Vad är det för fel? Vad är det som har hänt med dig?” skrek en av mina vänner. Han höll mig mot bröstet och gick baklänges upp ur vattnet.

”Jag vet inte”, sade jag. ”Jag kan inte röra mig.”

Förlamad från halsen och nedåt

Det var mitt möte med förlamningen. Den kraftiga smällen hade brutit nacken på mig. Den fjärde och femte halskotan trycktes in i ryggmärgen och stoppade ögonblickligen alla nervimpulser till kroppen nedanför halsen.

En sjuksköterska råkade befinna sig på stranden. Hon kom springande och frågade mig vad som hade hänt och övervakade sedan omedelbart min behandling. Man sträckte ut mig på sanden, och hon packade våt sand runt huvudet på mig, så att det skulle ligga still. Hon förmanade mig att inte röra huvudet.

Hon lyfte upp min hand och frågade om jag kunde röra fingrarna. De reagerade inte. När hon släppte handen, föll den slappt ner vid min sida. Jag såg på den men kunde inte få den att fungera. Det verkade som om det inte var min hand.

Ambulansen kom, och vi körde i högsta fart till sjukhuset. Den unga sjuksköterskan och två unga män som hjälpt till att rädda mitt liv följde med mig och talade tröstande och lugnande med mig. Eftersom det var en speciell helgdag, var det svårt att få tag i en läkare. Det dröjde innan man tog emot mig på sjukhuset. Varför det? Jo, mina föräldrar var bortresta den dagen, och man ville veta vem som skulle stå för kostnaderna i samband med min vård. En av de unga män som följde med mig blev längre fram senator där i delstaten och introducerade lagstiftning som krävde att sjukhusen i nödfall skulle ge behandling oavsett omständigheterna. Han berättade för mig att denna hans åtgärd hade sin grund i den besvikelse och hjälplöshet han känt den dagen.

Till slut kom doktorn. Han var en kvalificerad läkare och kirurg och visade sig vara en plikttrogen och hängiven vän. Han var mycket uppmuntrande och vänlig. Under krisperioden befann han sig ständigt vid min sida och gjorde allt för mig som står i en människas makt att göra.

Röntgenbilderna visade brottet i nacken. Jag kommer ihåg den obeskrivliga smärtan, när doktorn bad mig öppna munnen, så att man kunde ta bilderna. Jag märkte inte ens att sköterskorna tvättade sanden från min kropp och klädde på mig.

”Vad har jag gjort?” tänkte jag för mig själv.

Till dödens port och tillbaka

Man satte på mig ett halsstöd, som kunde ställas in så att hela trycket avlyftes från ryggraden. Intravenös näringstillförsel sattes in, så att kroppen skulle få vätska; man gav mig medicin till hjälp att bekämpa infektioner. Nu kunde vi bara vänta och se vad som skulle hända.

Jag tänker ofta på hur mina föräldrar måste ha känt det, när de fick reda på att jag var svårt skadad och förmodligen inte skulle överleva. När de kom till mig, såg jag på deras ansiktsuttryck att situationen var allvarlig. Ironiskt nog visste jag ingenting om förlamning eller ryggmärgens funktion. Men under de följande åren skulle jag lära mig mycket.

De båda första veckorna var kritiska. Förlamningen gör att alla kroppsfunktioner avstannar. Njurarna, urinblåsan och tarmarna fungerar inte längre. Man måste sätta in en kateter för att tappa av urinen. Avföringen måste pumpas ut ur kroppen. Man kan naturligtvis inte äta; kroppen kan inte ta hand om maten. Under den första månaden sjönk min vikt från 66 till 36 kilo.

Den mycket höga febern och förlamningen gjorde att det yttre hudlagret dog. Det bakade ihop sig över hela kroppen. Jag kunde inte flyttas ens för att bada. Till slut började de livsviktiga funktionerna svikta. Blodtrycket sjönk, och pulsen avtog. Andningen blev mödosam. Det var tydligt att jag låg för döden.

Men tretton dagar efter olyckan, vid den mest kritiska tidpunkten, hände något fantastiskt. Jag vätte sängen! Njurarna och urinblåsan hade börjat fungera igen. Doktorn beordrade vätsketillförsel. ”Drick vad du vill”, sade han åt mig. ”Men fortsätt att dricka.”

Mina familjemedlemmar berättade senare att de hade blivit kallade till sjukhuset den kvällen. Doktorn hade sagt dem att slutet var nära. Men nu fanns det nytt hopp.

Den långa, svåra vägen till rörlighet

De dagar som låg framför mig skulle bli mycket svåra. Den smärtsamt långsamma processen att få nervimpulserna att återvända började, och jag skulle få stifta bekantskap med terapi och rehabilitering. Min familj hade konsulterat specialister, som var helt överens om att det skulle vara ”ett underverk” om jag överlevde. Ett brott på femte halskotan är en sak; den fjärde halskotan är något annat. Min far frågade sedan hur stor chansen var att jag någonsin skulle kunna återvinna kontrollen över min kropp. ”En chans på millionen”, svarade läkaren, ”en på millionen.”

Jag började få kramper i hela kroppen, som vållade en nästan outhärdlig smärta. Mamma arbetade både dag och natt med att lägga på varmvattensflaskor och heta omslag för att göra det lättare för mig. Kramperna avtog så småningom, men förlamningen var kvar.

Efter flera veckor på sjukhuset fick jag tillåtelse att återvända hem. Det var verkligen en underbar dag för mig. Min familj gav mig ständig vård, och dag för dag, vecka för vecka, månad för månad, kunde vi upptäcka nya små livstecken i min kropp.

Att arbeta med förlamade muskler är ett smärtsamt prov på ens tålamod. Terapin omfattade massage och muskelsträckningar, övningar, simning och tyngdlyftning. Man hade då ännu inte kommit så långt när det gällde fysikalisk terapi. När jag nyligen gjorde ett besök vid New York-universitetets medicinska fakultet, avdelningen för rehabilitering, blev jag förvånad över den utrustning och de möjligheter man nu har vid behandling av förlamade patienter. Min behandling var primitiv i jämförelse härmed.

Mot slutet av sommaren fick jag en känsla av att jag kunde gå. ”Gör honom till viljes”, sade doktorn. ”Han kommer så småningom att förstå att det är hopplöst.”

Min far och svåger släpade mig alltså fram över golvet. Det var meningslöst, men jag fortsatte att tro att jag skulle kunna klara det. Under tiden började jag kunna röra armarna vid armbågsleden, och jag tränade dem ursinnigt för att utveckla de muskler jag kunde. Jag kunde skriva maskin genom att ha en penna fastbunden vid min fortfarande förlamade hand och slå på tangenterna med pennan. Jag tyckte att det faktiskt var ”något” — att kunna skriva brev på maskin.

Men viktigast av allt, under hela denna tid drogs jag allt närmare min Skapare, Jehova Gud. Jag hade blivit uppfostrad som ett Jehovas vittne men hade aldrig använt så mycket tid till att studera. Nu började jag läsa bibeln som aldrig tidigare, och det verkade som om jag hade lättare att minnas det jag läste, nu när jag var förlamad. På den tiden, då det inte fanns television eller annat som distraherade, kunde jag läsa i timtal och komma ihåg vad jag läste. Och under dessa prövosamma månader lärde jag mig för första gången i mitt liv vad tålamod egentligen var.

En dag under träningen fick jag för mig att jag åtminstone kunde stå, även om jag inte kunde gå. Min far och svåger ställde mig i en dörröppning, och jag tog spjärn med armarna. De släppte mig. Trycket mot fötterna, som inte hade rört vid golvet eller burit upp min tyngd på många månader, gjorde oerhört ont. Men jag stod där i dörröppningen, och jag stod själv! Vilken känsla av seger var inte detta!

Hittills hade min svåger burit mig överallt. Han badade mig, klädde mig, matade mig. Han och min syster var och har förblivit en stor källa till hjälp och uppmuntran för mig under de gångna trettio åren av detta eldprov. Som medvittnen för Jehova har deras andliga styrka och vägledning varit livsviktiga för mig, särskilt sedan min far dog år 1950 och min mor några år senare.

En stor prestation: Att resa sig från marken

Vid ett besök på rehabiliteringscentralen några månader efter olyckan fick jag verkligen klart för mig vilka dimensioner det problem hade som jag skulle få kämpa med under en hel livstid. Terapeuten, som hade arbetat i flera månader på att utveckla mina muskler och som höll på att lära mig att gå igen, knuffade avsiktligt till mig, så att jag föll omkull på träningsmattan.

”Få se nu om du kan stiga upp”, sade han.

”Du vet att jag inte kan stiga upp”, sade jag förargat. ”Varför gjorde du så där?”

”Jag vill att du skall veta hur det känns att vara hjälplös”, sade han. ”Du kan gå nu. Det är inte någon särskilt vacker gång, men du kan i alla fall förflytta dig, inte sant? Nu måste du hitta på ett sätt att resa dig när du faller, för du kommer att falla många gånger. Och när du faller måste du resa dig upp igen och fortsätta att gå. Förstår du vad jag menar?”

Jag grät. För första gången kände jag mig fullständigt missräknad och hjälplös, och jag tänkte att förlamningen nu skulle besegra mig, att jag inte skulle kunna besegra den.

”Du vet att det inte finns något sätt”, sade jag.

”Det vet jag ingenting om. Du har kommit så här långt nu, och du skall inte ge upp. Så vi skall arbeta och arbeta, tills vi kommer på ett sätt för dig att resa dig upp. Du har nu ungefär tjugo procent användbara muskeltrådar att arbeta med. Du kan lätt få kramp. Om du till exempel stöter tån emot något, så kommer du att få kramp och falla omkull. Då är frågan: Kommer du att kunna — resa dig igen?”

Det tog flera månader, men vi klarade det. Jag rullade runt på magen, reste mig på knä, lyfte ena benet som en stötta och kunde på så vis ställa mig upp. Det tog tid, men jag kunde klara det. Jag övade det om och om igen.

År 1946, något mer än ett år efter olyckan, fick jag ett tillfälle att sätta min förmåga på prov. Det var i samband med en internationell sammankomst som Jehovas vittnen höll i Cleveland i Ohio. Medan jag höll på att söka logi åt delegaterna som skulle vara med vid sammankomsten, föll jag nerför en tegeltrappa. Krampen, chocken och skadorna gjorde mig helt förlamad. Jag låg där såsom bedövad och blödde på knäna, armbågarna och i ansiktet.

”Jag måste helt enkelt resa mig”, tänkte jag för mig själv. ”Ingen panik. Ta det lugnt.”

När smärtan avtog och jag kunde röra mig igen, lyckades jag använda trappstegen som stöd och resa mig. Hur innerligt bad jag inte Gud om hjälp! ”Vi kommer att besegra dig, vi kommer att besegra dig”, sade jag för mig själv. Det var en av mina svåraste dagar.

Det här var det första av många fall. Några av fallen skadade muskler, andra gav mig skrubbsår och efterlämnade ärr, och mera nyligen vållade ett fall att jag bröt ett ben i ryggraden, så att jag måste ha ryggskena i flera veckor, tills benet hade växt ihop igen. Jag har faktiskt fortfarande besvär av det. Men inget av dessa olyckstillbud hade så stor betydelse. Det betydelsefulla är att man lär sig att man måste resa sig upp igen, när man faller. Med tro och fullständig förtröstan på Skaparen, Jehova, kan man uträtta mycket mera i sitt liv.

Ett rikt, fullödigt liv

Jag hade nu kommit igenom krisen. Först gällde det att rädda livet. Sedan kom terapi och rehabilitering och den nödvändiga mentala och känslomässiga anpassningen. En del av detta är möjligt att uppnå. Men annat kan vara omöjligt för en människa att komma över.

År 1947 återvände jag till skolan. Det var ännu ett prov, men jag måste få någon utbildning, om jag någonsin skulle kunna bli självförsörjande och upphöra att vara en börda för familjen. När jag hade funderat en hel del, beslöt jag mig för att börja i läroverket igen och ta examen. Jag var sexton år och hade börjat i läroverket, när jag blev skadad. Jag tog examen 1948, tre år och två månader efter olyckan.

Jag inriktade mig nu på tal och journalistik och hoppades bli hallåman i radio. Mitt första prov var ett stort fiasko. Radiostationens föreståndare sade att jag behövde mera träning. Nu hade jag något nytt att arbeta på, något som inte krävde att jag skulle använda min svårt invalidiserade kropp: att träna rösten, som var oskadad.

Under den här tiden hade jag träffat min blivande hustru i skolan. Alltsammans började med en tillfällig presentation. Men jag satt ned, och hon visste ingenting om mitt tillstånd. Hon bjöd mig hem till sig för att träffa hennes föräldrar, och jag tackade ja. Men jag stod nu inför ett ofantligt problem. Hon bodde i en lägenhet två trappor upp, och jag hade aldrig gått uppför så många trappsteg förr. När jag anlände med bil, som jag varit tvungen att lära mig köra på nytt, väntade hon på mig nedanför trapporna. Du kan aldrig föreställa dig den känsla jag hade inom mig.

När jag steg ur bilen och började gå i riktning mot henne, kunde man inte märka någon förändring i hennes ansiktsuttryck. Hon måste ha känt sig chockad, men hon visade det aldrig. Men det jag satte störst värde på var att hon aldrig ställde några frågor om mitt tillstånd. Det har förblivit hennes attityd under tjugofyra års äktenskap. Hon är förstående, hon visar medlidande, men hon talar inte om det.

Vårt liv tillsammans har varit fullständigt normalt och mycket meningsfyllt. Min hustru delar mina trosuppfattningar, mina glädjeämnen, och hon har också delat mina stunder av förtvivlan och besvikelse. Hon är omtänksam, men inte överdrivet beskyddande. Hon sade en gång: ”De enda handikapp som har någon betydelse är de känslomässiga och andliga”, och jag håller med henne.

Sedan kom mitt andra prov som uppläsare. Jag satt tillsammans med tre andra sökande och kände mig mycket osäker. Men eftersom jag hade kommit så här långt och hade arbetat så hårt med att träna, så beslöt jag att jag måste genomföra det. Till min förvåning fick jag anställningen! Jag kunde nu arbeta och förtjäna mitt uppehälle. Jag grät hela vägen hem.

Jag arbetade först som reklamuppläsare. Längre fram blev jag sportreferent, och år 1956 blev jag nyhetsredaktör i television och radio. Jag blev nyhetsuppläsare för två olika TV-bolag. Jag fortsatte att arbeta inom detta fack i tjugotvå år. Men så snart jag hade fått en del erfarenhet och bakgrund på detta område, beslöt jag mig för att låta mitt yrke arbeta åt mig, i stället för att jag skulle arbeta åt det. Det var mitt levebröd, men det skulle inte bli mitt främsta intresse. Det som hänt mig sedan 1945 har bara styrkt mig i mitt beslut att låta mitt liv kretsa kring min tjänst för Jehova Gud och de intressen som hör samman med hans Sons rike.

Många människor har i hög grad bidragit till att göra mitt liv rikare under de gångna trettio åren. Man har så ofta visat mig omtänksamhet och hänsyn att det skulle vara omöjligt att räkna upp alltsammans. Men det allra främsta är i alla fall det intresse som Jehova Gud själv har visat mig. Han har varit min ständige följeslagare, min styrka och mitt stöd. Jag finner stor tröst i orden i Psalm 103:1—4, som är så fulla av mening för mig:

”Lova HERREN [Jehova], min själ, och allt det i mig är hans heliga namn. Lova HERREN, min själ, och förgät icke, vad gott han har gjort, han som förlåter dig alla dina missgärningar och helar alla dina brister, han som förlossar ditt liv från graven och kröner dig med nåd och barmhärtighet.”

När Guds Son vandrade här på jorden, visade han sin förmåga att bota lama. (Matt. 4:24; 9:2—7) Tack vare Guds ande var detta en enkel sak för honom. Det är bara en av de otaliga välsignelser som Guds rike genom Jesus Kristus skall föra med sig, detta tusenåriga fridsrike, som är så nära förestående. Det kommer att bli en storslagen källa till lycka och läkedom för alla fysiskt handikappade människor som underordnar sig denna styrelse.

Jag har funnit att den största lyckan ligger i att tjäna Gud. Det gör livet verkligt välsignelsebringande och meningsfyllt. Min förlamning har inte berövat mig de privilegier och välsignelser som är förbundna med att tjäna Skaparen. Och om du är handikappad på något sätt, hoppas jag uppriktigt att den här skildringen skall hjälpa dig att inse att också du kan åtnjuta ett rikt och meningsfyllt liv i Guds tjänst. — Insänt.