Glädjande förändringar i Quebec
DE VARMA, soliga dagarna sprakade av fransk-kanadensisk entusiasm, när stora skaror av Jehovas vittnen i provinsen Quebec kom tillsammans vid sina kristna sammankomster ”Guds uppsåt” under augusti 1974. Vid sammankomsten i Montreal var 5.785 närvarande, medan 2.505 samlades i staden Quebec. Fransk entusiasm och joie de vivre (levnadsglädje) fördjupade intrycket av de intressanta bibliska dramer som framfördes där.
Quebecsammankomsterna var också ovanliga på grund av de omfattande och välvilliga reportage som den franskspråkiga pressen och andra nyhetsmedia gjorde. De verkade fascinerade av Jehovas vittnens framgångar, en slående kontrast till motgångarna för romersk-katolska kyrkan, som så länge dominerat varje sida av livet i Quebec.
Både i Montreal och staden Quebec använde Jehovas vittnen för sina sammankomster idrottsarenor som ägdes av staden. Samarbetet med polisen och myndigheterna i båda städerna var mycket gott.
Men är detta något märkligt? Är det inte normalt att dessa kristna sammankomster hålls i frid och med samarbete från myndigheternas sida? Skulle det vara annorlunda i Montreal och staden Quebec?
En häpnadsväckande omkastning
För dem som känner till bakgrunden utgör dessa fridsamma sammankomster och det goda samarbetet med myndigheterna en nära nog otrolig förändring. Förhållandena i Quebec har förändrats på ett sådant sätt under de senaste trettio åren att man skulle kunna kalla det en revolution! En revolution utan våld, med tankar och tro som vapen i stället för bössor!
Under 1940- och 1950-talet var Jehovas vittnen bokstavligt talat förbjudna i Quebec. Arresteringar gjordes och åtal väcktes i hundratal — i själva verket väcktes sammanlagt 1.775 åtal — det mest omfattande processandet om någon enskild fråga i Brittiska samväldets hela historia! Det var ett verkligt skräckvälde. Pöbelangrepp, misshandel, våld, diskriminering, avskedanden — hela skalan av offentlig och privat förföljelse av en minoritetsgrupp kom till synes.
Detta var ett uppsåtligt försök att utplåna Jehovas fridsamma, kristna vittnen, som dristade sig att predika de goda nyheterna om Guds rike och upplåta bibeln för folket i det katolska Quebec. Denna förföljelse var så extrem att en välkänd skribent i Quebec, Leslie Roberts, sade om denna period: ”För många utanför Quebec hade denna provins blivit hemvist för sådan religiös förföljelse som påminde om inkvisitionens tid.”
Men hur kunde något sådant ske? Är inte Canada ett fritt land med demokratisk konstitution? Vi lever ju i alla fall på 1900-talet.
En kvarleva av 1700-talskatolicism
Före 1960 var det endast i begränsad utsträckning som 1900-talet hade nått Quebec. Provinsen hade i mer än tre hundra år befunnit sig under den romerska kyrkans så gott som oinskränkta herravälde.
Quebec grundades ursprungligen 1608 som Nya Frankrike, en del av det franska kolonialväldet. De franska härskarna från Paris var inte särskilt intresserade av Canada, ett land som Voltaire kallade ”några tunnland snö”. Den förste guvernören, Samuel de Champlain, ”ville bara ha romerska katoliker i sin nya värld. De som följde med honom ... var fast beslutna att utvidga kyrkan, ... detta ledde till att kyrkan blev staten. Den förblev detta till relativt nyligen”, hette det i en sociologisk undersökning av Quebecs problem, som gick under benämningen Canada 70.
Det romersk-katolska inflytandet var framträdande i Quebec ända sedan européerna började bosätta sig där. Förtrycket från 1700-talets franska system, en förening mellan kyrka och stat, som drev folket till franska revolutionen år 1789, infördes också i Quebec. Frankrike gjorde sig kvitt dessa medeltida kvarlevor under revolutionen 1789. Men det gjorde inte Quebec, eftersom det då inte längre tillhörde franska kolonialväldet; före franska revolutionen hade nämligen britternas erövring av Canada år 1759 lagt provinsen under brittiska kronan.
Brittiska regeringen förutsåg den kommande amerikanska revolutionen, som också inträffade år 1776, och önskade därför ett lugnt Quebec. Storbritannien gjorde därför ett avtal med katolska kyrkan, som i grund och botten innebar följande: ”Om ni stöder Storbritannien, så skall vi låta er behålla kontrollen över Quebec.”
I undersökningen Canada 70 heter det: ”Enligt många historikers och skribenters uppfattning resulterade erövringen i en ohelig allians mellan romersk-katolska kyrkan och de brittiska regenterna. ... Innan Pierre Elliott Trudeau blev premiärminister skrev han: ’Religionsfriheten byttes bort mot lojalitet.’”
Brittiska regeringen överlämnade i själva verket herraväldet över Quebec till katolska kyrkan, och ”kyrkan blev staten”.
Hur kyrkan använde sin makt
Och vad gjorde katolska kyrkan med sin oerhörda makt? I Canada 70 förklaras det: ”Man behöver knappast dokumentera det herravälde — politiskt och andligt — som romersk-katolska kyrkan utövade över Quebecs fransk-kanadensiska befolkning under första hälften av detta århundrade. Kyrkans herravälde var praktiskt taget fullständigt. ... Den nådde också genom sitt beslutsamma prästerskap in i regeringens ämbetsrum, läroanstalterna, affärsvärldens bankvalv och människornas hem. ...
Under hela 1800-talet kämpade kyrkan sin beslutsamma kamp på alla fronter mot varje liberal eller antiklerikal idé som kunde ha smugit sig in i Quebec.”
På grund av dessa egenheter i Quebecs historia undgick man verkningarna av franska revolutionen, amerikanska revolutionen och den industriella revolutionen. Ända fram till mitten av 1900-talet förblev provinsen en kvarleva från 1700-talets jordbrukssamhälle, som medelst språkliga barriärer skurits av från huvuddelen av Nordamerika.
Quebecs av kyrkan vållade efterblivenhet gjorde det lätt för samvetslösa män att utnyttja situationen.
[Karta på sidan 10]
(För formaterad text, se publikationen)
NEWFOUNDLAND
ONTARIO
QUEBEC
MONTREAL
NEW BRUNSWICK
FÖRENTA STATERNA