Ett uppseendeväckande program bakom fängelsemurar

PLATSEN: Statsfängelset Angola i Louisiana, det näst största statsfängelset i Förenta staterna med omkring 4.000 interner. Tidpunkten: Lördag kväll den 5 oktober 1974. Tilldragelsen: Fängelseledningen kallade det ”Jehovas vittnens dopsammankomst”.

Åtta fångar, som hade gjort intryck på fängelseledningen genom märkliga förändringar i sitt liv, skulle bli döpta den här kvällen. Vänner och släktingar både inom och utanför fängelset hade blivit inbjudna att vara med.

De som kom utifrån erbjöd en ovanlig anblick. Tillsammans 337 personer träffades vid fängelseportarna. De utgjorde en skara prydligt klädda män, kvinnor och barn, både färgade och vita. Somliga hade färdats hela 1.100 kilometer.

Deras namn bockades av från en lista, och de blev insläppta genom portarna. Bussar förde dem cirka tre kilometer in i det stora fängelseområdet. De steg av bussarna och gick in genom stålportarna till en stor hörsal.

Sammankomsten och den uppbyggande samvaron

Det dröjde inte länge förrän känslan av att vara i ett fängelse dog bort. De nittiofem interner som var närvarande var huvudsakligen klädda i blåställ och en tröja eller sportskjorta i stället för de grå fångdräkterna. De blandade sig allesammans med varandra och gladde sig åt att få stifta bekantskap.

Flera föräldrar hade tagit med sig sina barn. När man frågade en kvinna varför hon hade gjort det, sade hon: ”Jag trodde inte att det skulle vara någon fara. Jag räknade med att jag skulle vara tillsammans med mina bröder och systrar och att det här skulle vara precis som andra kristna sammankomster.” Och det var det verkligen!

Programmet började kl. 18.30 med sång och bön. Sedan höll en äldste från den närbelägna församlingen av Jehovas vittnen i New Roads i Louisiana ett trettio minuters tal som förklarade dopets skriftenliga innebörd. Han framhöll att vattendopet är en synlig symbol av att man överlämnat sitt liv åt att tjäna den allsmäktige Guden.

Vid slutet av talet uppmanade talaren de åtta dopkandidaterna som satt i främsta raden att resa sig upp. Därefter ställde han två frågor till dem. Den ena gällde om de hade ångrat sina synder och ändrat sitt levnadssätt, och den andra gällde om de utan förbehåll hade överlämnat sig åt Gud till att göra hans vilja.

Männen svarade unisont ”Ja” på varje fråga. Efter en kort bön gick de fram till dopbassängen, som hade monterats upp omkring sex meter från talarpodiet. De närvarande applåderade när var och en av dopkandidaterna i tur och ordning steg ner i bassängen och blev döpt. Glädjetårarna strömmade nerför kinderna på några av dem, därför att dessa män var släktingar till dem, och de hade sett dem fullständigt förändra sitt liv för att komma i samklang med bibelns normer.

Fångarna hade ställt fram bord för att servera skinksmörgåsar och andra förfriskningar, och efter programmets slut kopplade alla av och gladde sig åt att få bekanta sig med varandra. En familj, sammanlagt tjugoen personer, hade kört hela vägen från Wichita i Kansas! Modern var särskilt lycklig, eftersom hennes tolfte barn hade tagit emot Guds sanning här i fängelset och slutligen förenat sig med de andra i att tjäna Jehova Gud!

”Nu känner vi oss som en fulltalig familj”, utropade hon. ”Det här var verkligen ett återförenande av familjen, trots att det försiggick i ett fängelse. Donalds brev har blivit till stor uppmuntran för oss allesammans, och vi har alla skrivit till honom för att hålla honom vid gott mod.”

Det var svårt att fatta att många av dessa män hade varit farliga förbrytare. Några av dem avtjänar trettioåriga, femtioåriga och till och med livstids straff för sina brott. Men redan har mer än ett dussin av dem blivit döpta, däribland de åtta som blev döpta den här kvällen. Även ett antal andra interner studerar nu bibeln och talar med sina medfångar om vad de får lära sig.

Vad internerna som blivit vittnen tyckte

En av de nydöpta, som nu avtjänar det åttonde året av ett femtioårsstraff, sade: ”De bibliska sanningar jag har fått lära mig har skänkt mig inre frid och lycka. Och det är en stor ära för mig att få känna den stora kärlek som Jehovas vittnen över hela Louisiana har visat mig. Det är helt enkelt storslaget.”

En annan av de nydöpta internerna utropade senare: ”Jag har aldrig upplevt en sådan glädje som jag kände när jag var tillsammans med den där skaran av Jehovas vittnen. Deras leenden, den lycka, den glädje de utstrålade mot oss — det var verkligen hänförande. Nu när jag är ett av Jehovas vittnen tror jag inte att det finns något som skulle kunna få mig att ta avstånd från de bibliska sanningar jag har fått lära mig.”

Det var inte lätt för dessa män att förändra sina liv till att komma i samklang med Guds rättfärdiga krav. Somliga var benägna för våldsamheter eller hade andra dåliga personlighetsdrag som behövde rättas till. Det har särskilt varit ett stort problem för somliga att bryta sig loss från sitt slaveri under tobaken. Men en av internerna, som avtjänar straff för väpnat rån och mordförsök, framhöll: ”Jag hade ju Jehova, och jag bad ständigt till honom och lyckades bryta min last.” Han var en av de åtta som blev döpta.

Andra av internerna vidtar nu åtgärder för att bli kvalificerade för dop. En av dem, som avtjänar livstidsstraff för mord, sade: ”Jag har alltid velat lära känna sanningen från Guds ord, och när jag kom i kontakt med Jehovas vittnen och såg den innerliga kärlek de visar varandra, fick jag en stark känsla av att det var här jag kunde finna den.”

Hur andra interner reagerade

Några av de fångar som var med vid sammankomsten var inte Jehovas vittnen, och de hade inte heller studerat bibeln tillsammans med vittnena. Vad tyckte de om det de fick se?

En av dem, som redan suttit i fängelse i fjorton år, anklagad för mord, skrev ett brev om sina intryck. Det publicerades i Baton Rouge News Leader och lyder i utdrag:

”Precis som de flesta av mina medfångar är jag inte religiös, i bästa fall skeptiker. Livet har varit alltför hårt, alltför grymt, och jag har sett för mycket hyckleri för att våga tro på någonting annat. Men trots min djupt inrotade skepticism, hände det nyligen något som verkligen fick mig att tänka, så mycket att jag känner mig manad att säga något om det. ...

Medlemmar av Jehovas vittnens tro här i Angola ville anordna en dopförrättning för åtta nya medlemmar. De sände ut inbjudningar till medvittnen i den fria världen, och några ... , så långt ifrån som från Kansas, tackade ja och kom hit till vad som måste vara det mest imponerande exemplet på religiös samhörighet jag någonsin sett i hela mitt liv. Fångarna i Louisianas statsfängelse hade aldrig tidigare sett något liknande.

Det predikades en hel del och lästes ur bibeln, och det mesta av det hörde jag inte eller förstod inte, eftersom jag egentligen inte ägnade någon uppmärksamhet åt det. Jag tyckte inte att det hade någon mening för mig. Jag har hört alltför många tomma löften och meningslösa predikningar i mitt liv för att bli imponerad av ord. Det enda jag bryr mig om är den uppriktighet en person visar genom sitt uppträdande. Och det är svårt att lura mig; jag har levat och kämpat i djungeln alltför länge. Men de här människorna nådde mig, nådde förbi den sköld av skepticism som jag levde bakom. De var allvarliga och uppriktiga.

Jag vet inte vad de tror på, och det spelade mig ingen roll, precis som det inte spelade dem någon roll att jag ansågs vara en förbrytare och inte var något vittne. De fick mig att känna att någon brydde sig om mig, att jag betydde något, och det betyder en hel del för någon som har varit förkastad, en utstött, under större delen av sitt liv. Det var tillräckligt för att tända en längtan hos mig att vara en av dem. ...

Jag kan inte komma ifrån den malande tanken, som uppstått av de känslor som tändes inom mig genom mitt möte med dessa Jehovas vittnen häromkvällen, att om fler människor vore som de, skulle det finnas färre som var som vi.” — 20 oktober 1974.

Hur fängelseledningen reagerade

Det var inte bara internerna som uppskattade det enastående samförståndet mellan de besökande vittnena och fångarna, utan det gjorde också fängelseledningen. En av de fängelsetjänstemän som stödde sammankomsten, Lawrence Watts, gav uttryck åt sin beundran när han iakttog skaran. ”De här människorna uppför sig så väl, är så vänliga och så noga med att följa de anvisningar som ges”, utropade han. ”Deras uppförande är storslaget — det moraliska uppträdandet, den sällskapliga samvaron — det är helt enkelt storslaget.”

Fängelsedirektören C. Murray Henderson var också mycket nöjd. ”Jag tror absolut att de här funktionerna hjälper fångarna”, sade han efteråt. ”Vi behöver folk som kan arbeta med fångarna, folk som har ett hälsosamt inflytande.” Han betonade att han ansåg att Jehovas vittnen utövar sådant inflytande i fängelset och tillade: ”Jag hörde nyligen en romersk-katolsk man i New Orleans säga att om han ägde en stor butikskedja, skulle han bara anställa Jehovas vittnen till att sköta kassaapparaterna.”

Elayn Hunt, chefen för Louisianas fångvårdsstyrelse, visade också sitt godkännande av Jehovas vittnens bibelstudieprogram i Angola. Hon sade: ”Jag är fullt och fast övertygad om att en intern som använder sin tid till något så positivt som att studera Skriften säkerligen inte kommer att få tid att ägna sig åt några negativa förehavanden. Detta kan vara en mycket positiv kraft som blir till stor hjälp för en fängelseadministratör.”

Hur kom det här andliga programmet i gång i Angolafängelset? Förekommer det endast i Angola? Vad säger det oss om rehabilitering av förbrytare?