Liv med ett tillfredsställande uppsåt

”SÅ DUM jag var.” En före detta officer i den kejserliga japanska armén lär ha sagt de orden sedan han under trettio år hållit sig gömd i den filippinska djungeln. Han hade fått order att stanna kvar på ön Lubang, när japanerna drog sig tillbaka mot slutet av andra världskriget. Han säger att han inte tänkte på något annat än att göra sin plikt. Personer som talat med honom sedan han återvänt till japan i början av 1974 sade att det verkade som om han tyckte att det var som att slösa bort sitt liv att tillbringa tre årtionden i djungeln.

Det här är en ovanlig erfarenhet. Men den missräkning som många människor känner därför att deras liv tycks ha föga eller ingen mening är inte så ovanlig. Deras kamp för tillvaron innehåller endast korta perioder av glädje.

Guds ord, bibeln, riktar uppmärksamhet på just denna situation och säger: ”Vad gagn har människan av all möda och hjärteoro som hon gör sig under solen? Alla hennes dagar äro ju fulla av plåga, och det besvär hon har är fullt av grämelse; icke ens om natten får hennes hjärta någon ro. Också detta är fåfänglighet.” — Pred. 2:22, 23.

Människor behöver känna att de har ett verkligt uppsåt i livet. Det är ju detta som medför tillfredsställelse. Det är sannolikt åstundan efter ett meningsfyllt, tillfredsställande liv som driver många att välja en levnadsbana som inbegriper att de tjänar sina medmänniskor. Men även till synes framgångsrika personer finner ofta livet otillfredsställande. Somliga tycks faktiskt ha betraktat det som en outhärdlig börda. Tänk till exempel på den mycket framgångsrike amerikanske fabriksidkaren, vars filantropiska verksamhet beräknas ha kostat honom mer än 100.000.000 dollar. Man skulle verkligen kunna tro att den här mannen hade en känsla av att ha uträttat något, som skulle göra honom tillfredsställd med livet. Men han begick självmord och lämnade efter sig en förklaring där han sade att han var sjuk och trött på att leva. Ett annat exempel är den brittiske skådespelare som tog sitt liv. Varför gjorde han detta? ”Därför att jag är uttråkad”, sade han.

Vad är det som saknas?

Jehova är en kärleksfull Gud, och han önskar att människorna skall finna glädje i livet på jorden. (Pred. 2:24; 3:12, 13; 1 Joh. 4:8) Varför finner då så många människor livet otillfredsställande? Vad är det som saknas?

Om man skall åtnjuta ett lyckligt liv med ett tillfredsställande uppsåt, kan man inte lämna Gud ur räkningen. Människorna skapades med en trängtan efter att dyrka Gud. Ivar Lissner skrev om just detta i boken Man, God and Magic (Människan, Gud och magin): ”Man måste helt enkelt förundra sig över den ihärdighet, med vilken människan under hela sin historia har strävat efter att nå utanför sig själv. Hennes energi har aldrig uteslutande inriktats på livets nödtorft. Hon har alltid hållit på att söka, att treva sig fram, vidare och vidare, i en strävan efter det ouppnåeliga. Denna egendomliga, nedärvda längtan hos människan är hennes andlighet. Den leder henne ständigt framåt mot ett mål som ligger strax utom räckhåll för henne. Och detta mål är Gud.”

Från början dyrkade människorna Jehova på ett godtagbart sätt och åtnjöt ett nära förhållande till honom. Men genom människans synd förlorade hon denna ställning. (1 Mos. 3:1—7; Rom. 5:12) Ända sedan dess har människorna trevat efter Gud. Den kristne aposteln Paulus förklarade sålunda: ”Den Gud som har gjort världen och allting i den ... har från en enda människa gjort varje nation av människor, ... och han har förordnat om de fastställda tiderna och de bestämda gränserna för deras boende, för att de skall söka Gud, om de skulle kunna känna sig för efter honom och faktiskt finna honom, fastän han i själva verket inte är långt borta från någon enda av oss.” (Apg. 17:24—27, NW) De som ”faktiskt finner” Jehova Gud, genom att de blir hans överlämnade tillbedjare, måste precis som alla andra brottas med sådana problem som är vanliga för människor. Men trots detta gläder de sig åt ett liv med ett tillfredsställande uppsåt.

Tänk till exempel på den här berättelsen från Libanon:

”Jag var tidigare en berömd sångerska och skådespelerska. Jag hade berömmelse och ära och rikedom. Men trots allt detta var jag inte lycklig. Jag hatade den atmosfär jag levde i och tänkte många gånger på att ta mitt liv.

År 1969 blev min syster ett Jehovas vittne och skyndade sig att berätta för mig om de goda nyheterna. ... När min syster talade med mig om sanningen [från Guds ord], blev jag överlycklig och slukade allt jag fick höra, likt en hungrande som hade fått tag i mat.

Detta förargade min familj i hög grad, därför att de skulle förlora mycket i materiellt avseende om jag slutade sjunga och uppträda. I själva verket lämnade jag snart min karriär som skådespelerska och sångerska och flyttade från mitt extravaganta hus till ett mera anspråkslöst sådant. Jag gjorde mig av med mina dyra, opassande kläder och ersatte dem med blygsamma kläder, och jag blev döpt som symbol av mitt överlämnande åt Jehova. Min familj försökte på många sätt få mig att börja uppträda igen, men nu hade jag fått nog av allt det där. Detta vållade ganska stor uppståndelse i min tidigare bekantskapskrets, och man kommenterade det en hel del i filmtidningar och i TV, men det tjänade bara till ett vittnesbörd.

I dag är jag lyckligt gift med en man som är nitisk i sin kärlek till Jehova och tjänar som tillsyningsman i Guds folks församling. Nu lever jag ett lyckligt liv.”

En man i Schweiz funderade mycket över vad livet egentligen hade för mening. Han säger:

”För flera år sedan, när jag var särskilt otillfredsställd med världshändelserna, funderade jag ofta över livets mening. ...

De böcker i filosofi jag läste gav mig inget svar, eftersom jag måste medge att de inte innehöll något annat än människors tankar. Jag kom till den logiska slutsatsen att det måste finnas en Gud, och en kväll öppnade jag i desperation mitt hjärta i bön till honom och sade ungefär: ’Käre Gud, var snäll och led mig till den rätta vägen, till den väg som leder till dig. Håll min hand fast i din och låt mig inte gå vilse.’

Så bad jag med största allvar och uppriktighet flera kvällar efter varandra, och kort därefter hände det att ett äldre äkta par, som var Jehovas vittnen, talade med mig när jag var inne i staden. Jag hade en känsla av att de förstod mig, och långsamt växte en varm vänskap fram, vilket ledde till ett bibelstudium i mitt hem. ...

Jag tänker ofta på hur underbart Jehova bönhörde mig och ledde mig till honom.” Och nu använder den här mannen och hans hustru sitt liv till att hjälpa andra att lära känna Skaparen och hans kärleksfulla uppsåt för mänskligheten.

Den Heliga skrift försäkrar oss att åt den människa som behagar Jehova Gud ger han ”vishet och insikt och glädje”. (Pred. 2:26) Detta har hundratusentals människor fått uppleva som nu tillber Gud ”i ande och sanning”. De har ett tillfredsställande uppsåt i livet — att göra Guds vilja och predika de goda nyheterna om Guds rike för sina medmänniskor. (Joh. 4:24; Matt. 24:14) Människor som tillägnar sig gudagiven vishet och insikt från Skriften och handlar i överensstämmelse med den tycker inte att deras liv är bortkastat. De blir inte heller uttråkade på livet eller trötta på att leva. De lever verkligen ett lyckligt liv med ett tillfredsställande uppsåt.