Fru Spindel spinner sitt nät
SKÖNHETEN är i åskådarens öga, heter det. Detta kan träffande sägas om fru Spindel.
För det mesta när hon råkar komma i kontakt med någon av dessa jordens jättar — mannen eller kvinnan — blir hon hälsad med sparkar, kvastar och föremål som kastas efter henne. Hennes mästerverk, ett av undren i ”det lillas värld”, river man föraktfullt ner.
Det finns visserligen människor som talar om skönheten hos ett daggtäckt spindelnät i gryningen. Och somliga vet faktiskt att fru Spindel i vanliga fall är människornas vän, eftersom hon bidrar till att hålla insektsbeståndet under kontroll och vanligen försöker hålla sig ur vägen för människan.
Men skulle inte ännu fler kunna ändra inställning, om de kände till vilka förmågor hon har som arkitekt? Skulle de inte trots hennes åtta håriga ben och matronlika figur kunna se skönheten i hennes konstverk? Betrakta bara några få av dessa kvinnliga arkitekters konstruktioner.
Nätkonstruktioner
Vid första påseendet tycks många spindelnät inte vara mycket annat än ett virrvarr av tunna trådar. Men en ytterligare undersökning röjer ofta stor sinnrikhet.
Fru Täckvävare (det är alltid fru, eftersom hannarna inte spinner nät) spänner många ”gallertrådar” kors och tvärs uppe i luften. Under dessa hänger hon en tättvävd silkesduk. När insekter flyger emot ”gallerverket”, faller de ner i nätet nedanför.
Andra bygger en bågformad duk; och åter andra en rundad kupol, under vilken spindeln gömmer sig. De fångade insekterna dras rakt igenom dessa dukar. Sedan reparerar fru Spindel — som ofta är en mycket flitig husmor — sin silkesglänsande ”bordsduk”.
Men alla nät är inte orörliga fällor. Det finns faktiskt vissa spindlar som tillverkar en lasso. Detta lilla elastiska nät spänns mycket hårt mellan kvistarna i ett barrträd och hålls spänt av ”lassokasterskan” tills någon intet ont anande mygga flyger emot det. Vips! Hon släpper efter på linan, så att nätet häftigt rycker tillbaka och snärjer in inkräktaren! Med en serie sådana ryckande rörelser lindar hon ordentligt in myggan i nätet.
Även om inte alla sorters spindlar bygger nät, finns det många sådana byggmästare bland de mer än 29.000 kända spindelarterna. Men bland dem allesammans anses en ”familj” utmärka sig särskilt som konstnärerna framför alla andra. Det är hjulnätsvävarna. Enligt en expert bygger dessa ”de vackraste och mest komplicerade av alla nät”.
Skulle du vilja iaktta en hjulvävare och se hur hon går till väga? Låt oss betrakta Aranea, ”spindelarkitekternas drottning”, när hon energiskt påbörjar nästa projekt.
Aranea spinner sitt nät
Först och främst måste du titta mycket noga, för hon rör sig snabbt och beslutsamt. Det första hon måste göra är att fästa en grundtråd eller ”brotråd”, på vilken hon fäster de trådar som skall tjäna som ram kring nätet.
Du kanske undrar varför hon valt en sådan plats för nätet — rakt ovanför ett litet vattendrag! Varför inte välja en lättare plats? Men hon känner tydligen värdet av att sätta sitt nät mitt i en ”insektsväg” i luften.
Hur skall hon bära sig åt för att få tråden över vattendraget? Se hur hon sitter där på kvisten och lyfter bakkroppen i vädret! Hon kastar ut en silkestråd, som vinden lyfter likt en drake, medan hon fortsätter att ”haspla ut linan”. Hon håller linan med en av klorna och kan på så sätt känna när den fäster sig vid något på andra sidan bäcken. När hon nått sitt syfte, spänner hon linan, så att hon kan spatsera ut över vattnet.
Så snabbt hon lägger ut ramtrådarna från brotråden, så att de bildar en rektangel (andra stödtrådar kommer längre fram att sträcka denna till en mångsidig figur)! Se nu, hur hon går till mitten av topptråden i denna rektangel, fäster en silkestråd och låter sig falla genom luften till mitten av bastråden.
Nu när hon delat rektangeln på mitten, går hon till centrum av denna delningstråd och fäster en annan tråd där. ”Hur kan hon hitta centrum utan måttband?” kanske du undrar. En mycket lämplig fråga, men ingen har kommit på svaret!
Från denna mittpunkt släpper i alla fall Aranea försiktigt ut sin lina och går upp till ramens topptråd. Hon förflyttar sig ett litet stycke från mitten på denna tråd och stannar sedan och fäster den nya tråden. (Se fig. 1.) Den första ”ekern” i ett symmetriskt hjul har blivit till.
För varje eker återvänder hon till hjulets centrum eller nav och lägger ut en tråd genom att gå på den nylagda väven. Lägg märke till att denna lilla ingenjör sätter en eker på högra sidan och sedan nästa på vänstra sidan — och växlar om för att påfrestningen skall bli jämnt fördelad, ända tills alla ekrarna är på plats! Alla tjugofem (eller fler) sitter på häpnadsväckande lika avstånd från varandra med tanke på hastigheten och arbetsförhållandena.
Sedan fru Spindel stärkt centrum med några spiralvarv, förefaller hon förlora intresset. Hon börjar i närheten av centrum och lägger ut en grov, gles spiral tvärs över ekrarna. Slarvigt hantverk? Nej, den här spiralen är bara en ”byggnadsställning” — en plattform från vilken hon gör det svårare avslutande arbetet. Aranea avlägsnar den här byggnadsställningen undan för undan, när hon inte längre behöver den delen av den.
Nu börjar hon från en punkt i närheten av rektangelns utkant och arbetar i spiral mot centrum. Hon har nu övergått till ett elastiskt, limtäckt silke, när hon lägger ut den här cirkelväven. Denna klibbiga väv har förbryllat naturforskarna i många år. Varför det? Därför att varje segment har limpärlor på exakt samma avstånd från varandra.
Hur kunde det här lilla djuret mäta upp detta så exakt? Men så kom man till slut på hemligheten. När fru Spindel har lagt ut sin limbestrukna tråd mellan två ekrar, knäpper hon på den som på en violinsträng. Vibrationen delar upp limmet i droppar med samma avstånd från varandra!
Aranea flyttar sig alltså sakta från eker till eker i koncentriska cirklar och knyter, limmar och knäpper på omkring 13.000 korta, klibbiga trådar. Efter några avslutande grepp är hon redo för sista fasen: att installera ”telefonen”.
Hon spänner nu en silkesglänsande ”telefontråd” från sitt nät till sitt gömställe — som ofta är beläget under ett blad i närheten. Eftersom Aranea inte ser särskilt bra, förlitar hon sig i stor utsträckning på sitt utmärkta känselsinne. När en insekt flyger in i väven och fastnar där, åstadkommer ryckningarna vibrationer genom ”telefontråden”, så att fru Spindel får reda på att hennes ”skafferi” just har blivit fyllt.
Eftersom dessa vibrationer signalerar måltid, är det bäst för herr Spindel att han trummar en ”melodi” på kanten av nätet, när han kommer för att fria. Den här ”serenaden” förhindrar att hans närsynta älskarinna kastar sig över honom och slår klorna i honom!
När man tänker på Araneas ingenjörskonst och gedigna hantverk, kanske man kan ha svårt att tro att hela operationen inte tog mer än en timme. Kan du föreställa dig att en människa skulle kunna sprida ut och fästa ett nät över en bred flod på en timme — och själv tillverka repet, limmet och ”telefonsystemet” på samma gång?
Ännu mer häpnadsväckande är att Aranea inte bryr sig om att göra reparationer, när insekter sliter sönder hennes nät. Hon tar i stället ut hela väven ur sin ram och gör en ny! I vanliga fall gör hon detta en gång om dygnet. Hur kan hon fortsätta med detta? Var kommer allt silket ifrån?
Hennes ”spinnutrustning”
Alla spindlar har silkeskörtlar, men en del arter har fler än andra. Av de sju olika typerna av körtlar har de flesta spindlar mellan tre och fem olika sorter. Var och en frambringar ett speciellt silke. Men hur kan fru Spindel behärska och arbeta med dessa silkestrådar?
Jo, på undersidan av bakkroppen har hon vanligen sex rörliknande organ som kallas spinnvårtor. Det är från dessa som de olika slagen av silke sprutas ut. Men hon har inte bara sex rörliga slangar, så att säga.
Varje spinnvårta är en liten knöl som består av mer än ett hundra små rör — och vart och ett av dessa rör kan manövreras för sig! En naturforskare sade följande om de trådar som frambringas med denna invecklade ”utrustning”: ”Spindelns spinnmaskineri är vida överlägset det som människan utformat för att spinna brokablar, eftersom spindeln medvetet kan variera trådens grovlek och styrka genom att skilja [spinnvårtorna] från varandra eller föra dem tätt tillsammans.”
”Intelligensdilemmat”
”Häpnadsväckande”, utropar forskaren som studerar hennes anatomi. Men om han är evolutionist försätter fru Spindel honom också i ett svårt dilemma.
Hur kunde detta lilla djur (hon är ingen insekt, vilka endast har sex ben, medan spindlarna har åtta) ”upptäcka” och ”utveckla” oljekörtlar i ”fötterna”, vilka förhindrar att hon fastnar i sitt eget lim? Vem lärde henne ingenjörskonst och geometri?
”Instinkten”, kanske någon säger. Det är sant att förmågan att tillverka nät är instinktiv. Många spindelungar gör nämligen ”perfekta miniatyrer som inte är större än ett frimärke”. Men vi står ändå inför dilemmat att förklara hur ett sådant litet djur kunde ”utveckla” alla de anvisningar som krävs för att kunna tillverka ett nät.
”Jo, hon utvecklade dem under århundradenas lopp”, svarar evolutionisten. Men en av dem framhåller uppriktigt: ”Det finns ingen vetenskaplig grund för att anta att spindlarnas allmänna vanor har förändrats i någon högre grad.” För varje upptäckt man gör med avseende på dem tränger sig frågan ständigt på: Varför uppvisar de en ”intelligens” som inte finns hos mycket större, så kallade ”mera framskridna” djur?
Men för andra människor finns det inget dilemma här. De godtar det koncisa svar som finns i 1 Moseboken 1:25 (NW) i bibeln: ”Och Gud begynte göra ... varje markens djur, som rör sig, efter dess art.”
Så när allt kommer omkring har du ett beslut att fatta. Nästa gång du ser fru Spindels skira nät, så fråga dig själv: Vilken mästerarkitekt har lärt henne väva?
[Diagram på sidan 18]
(För formaterad text, se publikationen)
ETT HJULNÄT BLIR TILL
brotråd
ramtrådar
första ekern
centrumtråd
1) Ramtrådarna hänger ner från brotråden
2) ”Ekrarna” installerade (förenklat)
3) Det fullbordade nätet (förenklat)