Hjälp för dem som stammar

HÖR du till dem som är olyckliga därför att de stammar? Enligt statistiken har sju personer av tusen detta talfel. Och detta tycks gälla oavsett var de råkar bo, i Förenta staterna, Europa eller Asien. Man har därför beräknat att sammanlagt cirka 25 millioner människor har detta problem. Långt fler barn än vuxna besväras av det, och det förekommer fyra till sex gånger oftare hos män än hos kvinnor.

Till tröst för dig kan nämnas att stamning inte har något med intellektet att göra. Bibeln antyder att Mose, en Jehova Guds profet, hade ett talfel, och även om man inte exakt vet vad det bestod i, är Mose inställning till det typisk för dem som stammar. — 2 Mos. 6:12.

Problemets natur

Om du stammar är du handikappad när det gäller att tala flytande — du försöker ständigt göra det men lyckas inte och upprepar vokaler om och om igen utan att få fram vad du vill säga. Tveksamhet, tvivel och fruktan kännetecknar dina ansträngningar. Forskningen har visat att det sällan finns några fysiska olikheter hos talorganen hos dem som stammar, jämfört med dem som inte har detta problem. När det gäller att göra snabba rörelser med tungan, käkarna, läpparna och andningsmusklerna, är det i själva verket ingen skillnad alls. Inte heller känslomässigt skiljer sig de som stammar markant från andra.

Beträffande problemets detaljer har de som stammar vanligen svårare för att uttala långa ord än korta, större svårigheter med ord som börjar med en konsonant, svårare för de tre första orden i meningen än för de övriga, svårare för att uttala ord som har innebörd, till exempel substantiv, verb, adjektiv och adverb, än artiklar, propositioner och konjunktioner och också svårare att säga meningsfulla satser än nonsensmeningar. Vidare finner de som stammar det lättare att tala med vissa personer — uppenbarligen med dem som är vänliga, sympatiska eller bekanta — än med andra. Allt detta understryker den viktiga roll som sinnet eller känslorna har i fråga om stamning.

Forskningen har också visat att de som stammar vanligtvis inte har svårt att skrika eller viska, att sjungaa eller tala i korus, även om det bara är en enda person som talar eller läser samtidigt med dem. Ett annat intressant drag är att om någon ger en person som stammar ett par hörlurar och låter honom lyssna på kraftigt oväsen medan han talar, kommer han inte att ha några svårigheter att tala.

Det är sant att de som stammar i viss mån kan ha ärftliga anlag, eftersom stamning är vanligare hos barn till dem som själva stammar än hos barn till sådana som inte gör det. Enligt somliga specialister kan emellertid detta bero mer på nedärvd sinnesinställning än på ärvda fysiska defekter.

Vad som kan vara orsaken

Även om man inte upptäckt några påfallande skillnader hos röstmekanismen hos dem som stammar, jämfört med dem som inte gör det, kan det mycket väl vara så att struphuvudet hos dem som stammar är känsligare eller blir lättare spänt än hos andra. Det kan därför finnas en viss medfödd benägenhet för stamning.

Det framgår också att barn i regel börjar med att tala väl, men att somliga vid ungefär tre års ålder börjar tveka eller upprepa orden och snart börjar stamma. Vad är det som orsakar detta? Forskningen har visat att miljön i hemmet och moderns inställning — hon kanske är perfektionist eller alltför ängslig eller överdrivet intresserad av vilket intryck hennes barn gör på andra — kan vara en pådrivande faktor. Stamning orsakas inte nödvändigtvis av att barnet utsatts för en ”chock”, dvs. en skadlig upplevelse, till exempel en olycka, stark skräck eller sjukdom.

Somliga har därför dragit den slutsatsen att ett barn ”lär sig” stamma på grund av miljön i hemmet. En del säger att stamning är resultatet av en efter hand bibringad tvekan och fruktan, en tvekan som får barnet att vänta sig att det skall stamma och att sedan försöka låta bli det på grund av fruktan för stamning. Just dessa faktorer får barnet att stamma på grund av att den negativa känslan hämmar ett fritt och ledigt tal. Alldeles som man har insett att det förhållandet att man tänker på och oroar sig för sitt hjärta kan orsaka att det uppför sig i enlighet därmed och att man ständigt bekymrar sig för sin mage kan orsaka dålig matsmältning, så kan tvekan och fruktan när det gäller att tala orsaka stamning.

Olika sätt att nalkas problemet

År 1951 konstruerade en talforskare vid University of Illinois en apparat, med vars hjälp han kunde göra människor förvirrade och orsaka att de som inte stammade började göra det. När en person talade, åstadkom apparaten att denne hörde sin egen röst efter ett kort dröjsmål. År 1972 kom en talspecialist i Roanoke i Virginia på att detta var en metod som man kunde använda för att behandla dem som stammar, genom att den hos dem fick motsatt verkan så att de talade utan att stamma. Han har nått en del goda resultat med denna metod.

En annan talspecialist, som har kunnat hjälpa många som stammar, betonar att man stammar på grund av vad man gör, inte på grund av vad man är. Det innebär att man stammar därför att man pressar ihop läpparna hårt eller håller andan genom att spänna musklerna i strupen osv. Han poängterar att de som stammar kan och måste hjälpa sig själva.

Det skulle vara bra om de som stammar, eller föräldrar till sådana som gör det, ville läsa böcker i ämnet; ett sätt att nalkas problemet kan hjälpa den ene, ett annat sätt den andre. Forskare fann att en ytterst liten procent av föräldrar till barn som stammar ens brydde sig om att läsa något alls i ämnet. Sök därför hjälp. ”För att bli hjälpt måste man ta emot hjälp, för att bli undervisad måste man ta emot undervisning” — så uttrycker sig Wendell Johnson i sin bok Stuttering and What You Can Do About It.

Bland de värdefulla tips han ger — han har själv stammat tidigare — finns det fem ”inte”: Vänta dig inte att du skall stamma; genom att vänta dig svårigheter, inbjuder du svårigheterna. Betrakta inte stamning som ditt eget effektiva sätt att tala, bara därför att du lyckas tala någorlunda bra. Mena inte att du är ett offer för stamningen, i stället för att det är du själv som orsakar den genom din vånda, vilket i själva verket är fallet. Finn dig inte i stammarens begränsade roll, i det du anpassar dig själv och begränsar dig till att tala mindre och låter det påverka det slags arbete du accepterar och ditt umgängesliv; det är bara ett lättvindigt sätt att komma ifrån problemet. Ha inte heller den inställningen att du inte kan rå för det, men gå inte heller till den andra ytterligheten, så att du vägrar att medge att du har ett problem, vilket är vad somliga gör.

En annan expert på området, dr J. P. Brady, framhåller ett trefaldigt sätt att angripa problemet: det första är att på nytt öva upp vanan att tala. För det syftet anmodar läkaren den som stammar att läsa sakta och avspänt. Så snart han återgår till sin gamla vana, stoppas han och uppmanas att börja om igen på ett lätt ställe i läsningen. Eftersom de flesta av dem som stammar har en tendens att vilja tala fort, rekommenderar han för det andra användandet av en metronom (en sådan som musiker använder), varvid den som stammar får börja med ett ord i sekunden eller sextio i minuten. När han lärt sig att tala flytande i den takten, ökas hastigheten successivt, tills han uppnår normal talhastighet. För det tredje använder denne talexpert vad han kallar ”systematisk desensibilisering”. Här uppmanas patienten att framställa olika scener där tal förekommer. Han får börja med de minst brydsamma, och så snart han övervinner svårigheterna, får han fortsätta med situationer som ger honom större problem, till exempel att tala i telefon.

Mycket lik det föregående är den metod att nalkas problemet som nyligen har förts fram i medicinska tidskrifter och som används av dr M. F. Schwartz, chef för talforskningslaboratoriet vid Temple University. Att struphuvudet är spänt kan enligt honom bero på ärftlig disposition men också på en överdrivet ängslig inställning hos den som stammar (eller hos föräldrarna, om den som stammar är ett barn) eller att den som stammar har haft någon chockartad upplevelse. Det här problemet visar sig ofta vid tre års ålder i samband med ansträngningen att lära sig tala längre ord. Detta orsakar att barnet omedvetet spänner struphuvudet och, så snart det finner det svårt att tala, skapar sig en mental spärr.

Efter att ha fått denna förklaring sade en person som stammade och som hade lagt ut 10.000 dollar på sitt talproblem, konsulterat nio olika talspecialister, en hypnotisör och också en psykoterapeut, från vilken han bara kom ut fattigare men fortfarande som en ”välanpassad stammare”: ”För första gången förstår jag varför jag stammar. Det är för mig en gudagåva; jag känner det som om en enorm börda lyfts från mina skuldror.”

Doktor Schwartz betonade den psykosomatiska faktorn, när han sade: ”Om en som stammar kom in hit, och jag sade åt honom att ta av skon och strumpan och stoppa högra foten i en hink vatten medan han talade med mig, så skulle han inte stamma. Han skulle bli distraherad, och av den anledningen skulle struphuvudet slappna av.”

Doktor Schwartz och hans kolleger förklarar först för dem som stammar att dessa har en tendens att omedvetet spänna struphuvudet och lär dem att praktisera djup bukandning, vilket ger en mjukare och naturligare röst. Därnäst får patienterna lära sig att hålla läpparna lätt slutna i stället för att hårt snörpa på munnen, vilket en som stammar omedvetet är benägen att göra, eftersom han förväntar svårigheter, och sedan lär de sig att tala med mjuk och behaglig röst. Detta sätt att tala, en ”ny röst” så att säga, kortsluter stamningsmekanismen genom att ändra läget hos struphuvudet.

Att någon har lärt sig att tala på detta sätt betyder emellertid inte att slaget är vunnet. Patienten måste nu lära sig att tillämpa denna metod i olika situationer, för i annorlunda situationer kommer han att ha en tendens att återgå till sin stamning, till exempel när han talar med medlemmarna i familjen, med dem han arbetar tillsammans med eller när han svarar i telefon. Sådant kräver tid och ansträngning, och de som genomgår denna behandling på en talklinik är där flera timmar om dagen, fem dagar i veckan. Denna metod, som Schwartz utarbetat, är en av de mest framgångsrika hittills.

I dag finns det sannerligen, mer än någonsin tidigare, hjälp att få för den som stammar — om han verkligen önskar bli hjälpt.

[Fotnoter]