Ett besök vid en verksam vulkan

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Zaïre

”VILKEN syn!” Det var allt vi kunde säga, när vi för första gången blickade ner i öppningen av denna enorma krater och såg eld komma från jordens själva innandömen. Den fräna lukten av svavel, rytandet som från ett stort monster och blotta storleken hos kratern gav oss en mycket påtaglig känsla av respektfylld vördnad. Att personligen få se denna manifestation av naturens krafter — det är en upplevelse som vi sent skall glömma.

Det finns inte många platser i världen där man kan beskåda en levande, verksam vulkan och ännu färre där man på helt nära håll kan betrakta en vulkan i ständig verksamhet. Nyiragongovulkanen är en av dessa få, och den är belägen endast några kilometer norr om staden Goma, alldeles vid republiken Zaïres östra gräns. Olikt andra vulkaner runt om i världen bildar Nyiragongo aldrig en skorpa eller propp i själva öppningen, varför man kan se elden vid vilken tidpunkt som helst. Av denna orsak tycks Nyiragongo inte vara farlig som sin syster Nyamulagira, som ligger alldeles intill och som skjuter i väg sitt lock nog så ofta, med effektfullt resultat.

Klättringen till kraterranden

Min hustru och jag beslutade att vi måste ta oss en titt på detta fenomen. Vi tog med oss endast ett ombyte kläder och tillräckligt med proviant för ett par dagar och for längs den slingrande bergsvägen från vårt hem i Bukavu vid kanten av Kivusjön till Goma, nittiofem kilometer norrut. Där tillbringade vi natten hos vänner och begav oss nästa morgon av till foten av Nyiragongo. Här skulle det stora äventyret börja.

När vi hade betalat avgiften och fått vårt kvitto, lejde vi, tillsammans med en ganska stor grupp utländska turister, på bästa ”safari”-vis en bärare, en zairesisk man från trakten, och började gå till fots. Till fots? Ja, och allteftersom vi fortsatte blev klättringen brantare och brantare. Nyiragongos sluttningar är inte heta, och snart började det regna — inte häftigt men ihållande — och så höll det på de följande tre timmarna.

När vi trängde oss fram genom undervegetationen i djungeln på de lägre sluttningarna, märkte vi att den svarta vulkaniska jorden var mycket slipprig. Allt emellanåt såg vi väldiga daggmaskar, mer än 30 centimeter långa, och utsökt vackra vildblommor. Framför gruppen gick en man från orten som guide, beväpnad med ett gevär med lösa skott för att skrämma bort eventuella kringströvande elefanter.

Allteftersom vi kom högre blev stigen mer oländig — nu gick vi på knaggliga vulkaniska lavaklumpar i stället för på jord — och här och där måste vi ta oss över nedfallna träd och andra hinder. Vi var mycket glada att vi hade lejt en bärare, som bar vår proviant och våra reservkläder. Efter att ha klättrat i ungefär tre timmar kom vi till en träkoja, där vi vilade oss en liten stund och fick något att äta och dricka.

Strax efter det att vi hade startat igen, fick vi se den första glimten av kraterranden — fortfarande högt ovanför oss. Nu var vegetationen mer förkrympt och träden färre. Det började bli kallare, så vi tog fram våra tröjor. Vår bärare kunde fortfarande ta ledningen framför oss andra trots all packning han hade, och då hade vi ändå hunnit upp några av turisterna som hade startat tidigare men inte lejt bärare. En äldre person, som inte klarade av den ansträngande klättringen, måste vända tillbaka.

Ungefär halv tre på eftermiddagen nådde vi den plats där vi till slut skulle tillbringa natten — två runda aluminiumkojor med konformade tak och utrustade med några grovt tillyxade sängar med skumgummimadrasser. Eftersom alla var trötta och genomblöta, beslutade vi oss för att stanna och bli torra. Sedan vi fått mer att äta och regnet hade slutat, var vi redo att företa den sista biten av klättringen upp till själva kratern, som fortfarande var ungefär fyra hundra meter ovanför oss. Det blev en klättring i den mest oländiga terräng som vi dittills hade sett. Ovanför kojorna fanns det inte längre någon stig att följa, men vår guide kände till vilken väg vi skulle gå. Vi kravlade oss ändå över taggiga vulkaniska klippblock, och mer än en av oss halkade och satte sig obekvämt. Vi klättrade nästan på alla fyra i fyrtiofem graders lutning.

Vädret var emellertid mycket vänligt mot oss, eftersom all dimma som tidigare hade täckt sluttningarna nu var borta, och vi hade en vidunderlig utsikt ner över slätterna, som vi hade lämnat sju timmar tidigare. Vi kunde också ur fågelperspektiv beskåda Shahera, en liten slocknad vulkan, som vi hade passerat under vår klättring. Långt nedanför oss till vänster kunde vi se konturerna av den vackra Kivusjön, och till höger om oss, och något högre, kunde vi se den majestätiska, snötäckta Karisimbi, nu utslocknad, och vars nästan fulländade kägeltopp avtecknade sig mot kvällshimlen.

Vi kände hur spänningen ökade allteftersom vi närmade oss kraterranden. Så, plötsligt, var vi där! Där vi stod, liksom på världens tak, var vi i själva verket på en höjd av 3.470 meter. Och vilken syn! Alldeles framför oss var Nyiragongos vidöppna krater — en enorm gryta med en diameter på ungefär åtta hundra meter och med branta, nästan lodräta sidor som stupade långt ner — ja, vi stod på själva kanten. På det avstånd vi befann oss kunde vi inte känna av elden, men vi kunde sannerligen se och höra den. Tjocka rökmoln vällde upp mot himlen, och den starka, stickande lukten av svavel fyllde näsborrarna.

Ett vördnadsbjudande skådespel

Själva kraterranden utgör i sig själv en ojämförlig åskådarplats. Det finns inga bommar, räcken, rep eller något annat som hindrar den alltför nyfikne att huvudstupa falla de mer än trettio meterna ner till kraterns botten. Kraterns golv är plant med undantag av en plattform eller ett ”bord” i mitten, en koncentrisk cirkel av mörkgrå materia, som rör sig uppåt och nedåt så mycket som tolv meter eller mer. Det var från centrum i denna cirkel som vi kunde se flytande lava välla upp från jordens innandömen.

Guiden visade oss en avsats alldeles innanför kanten, där vi kunde ta fina bilder och också få litet skydd för den isande vind som nu gjorde sig kännbar. Vi steg försiktigt ner på avsatsen och vidtog alla försiktighetsmått vi kunde för att inte komma för nära stupet. Där vi satt på en bräda alldeles innanför kanten av en verksam vulkan tillsammans med några av de andra turisterna, märkte vi, medan nattmörkret föll, att elden tycktes ha en sällsam, hypnotisk verkan.

När världen utanför uppslukades av mörkret, bjöds vi på det mest vördnadsbjudande skådespelet i vårt liv. Vulkanelden tycktes tillta i intensitet, och flammorna hoppade och dansade framför oss — i verkligheten flera hundra meter bort men ändå, som det tycktes oss, mycket nära. Vi kunde nu se hur den vitglödande lavan sakta flöt i eldens mitt. Vi kunde inte annat än tänka på vår store Skapare, den allsmäktige Jehova Gud, och den överväldigande kraft han har till sitt förfogande. Det var sannerligen en upplevelse som gjorde oss ödmjuka.

Vi hade fotvandrat uppskattningsvis åtta kilometer, hela tiden uppför. Nu när klockan var halv åtta på kvällen, började vi nedstigningen till metallkojorna. I det kolsvarta mörkret var det ganska riskabelt, men vi var båda överens om att det hade varit värt besväret. Efter en natts god sömn och en sista blick på kratern på morgonen började vi gå ner från ”mulima ya moto” (”eldsberget”), som den inhemska befolkningen kallar det på swahili.

Somliga offrar fortfarande djuroffer till Nyiragongo som sin gud, men vi tackar den sanne Guden, Jehova, för att han låtit oss få se en glimt av detta vördnadsbjudande verk av hans hand.