Hur man återför näringen till jorden

BOR du i ett jordbruksområde? I så fall kanske du tycker att ökenförhållanden och hungersnöd är hundratals, ja till och med tusentals, kilometer avlägsna. Men så förhåller det sig inte.

Livsmedelsbristen är i själva verket inte mer än några centimeter avlägsen från vilken som helst plats på jorden.

Den är inte mer avlägsen än jorden är djup. Om några få livsviktiga centimeter ytjord skulle avlägsnas, skulle allt liv på jorden till slut upphöra.

Jordförstöringen stjäl stora mängder dyrbar ytjord världen utöver. Afrikanska nationer erkänner öppet att jordförstöring är ett stort problem. I den etiopiska tidningen Herald hette det: ”Ton efter ton med jord sköljs varje dag bort från våra höglänta trakter till grannländerna, vilket undan för undan leder till att åkrarna blir sterila. Eftersom bördigheten är låg, kan inte heller avkastningen bli annat än låg.”

Men jordens kvalitet kan försämras på ett annat sätt: Näringsämnena kan sugas ut ur jorden utan att ersättas, varigenom jordens odlingsbarhet i hög grad minskar. För att förstå hur detta kan gå till måste vi först och främst förstå hur jorden är sammansatt.

Vad är jord?

Jord är, enligt en enkel definition, det material i vilket man odlar kulturväxter. Experterna vet att alla jordar inte är lika; var och en har sin egen historia och sitt eget värde.

Geologerna förklarar vanligen att jord kommer från berg, som smulats sönder under tusentals år, varigenom det bildats viktiga mineralämnen för jorden. Det fanns naturligtvis ingen människa som kunde bevittna denna förmodat långdragna process. Det sägs att berg långsamt vittrar sönder under inverkan av väder och vind och andra förhållanden. Det är uppenbart att sådana ting har inverkan till och med på de hårdaste bergarter. Men är de långa tidsperioder som geologerna talar om verkligen nödvändiga för att det skall bildas jord?

Alla geologer tycks inte ha den uppfattningen. År 1963, då ön Surtsey föddes i Atlanten, hette det i tidskriften National Geographic: ”De svallande bränningarna malde sönder den knaggliga lavan till rundade stenbumlingar med en hastighet som förbluffade de geologer som var med när Surtsey föddes.” Några år på sin höjd, inte oräkneliga tidsåldrar, var allt som krävdes. Vulkanisk aska har också i hög grad bidragit till att åstadkomma den bördiga jorden i Indonesien och andra länder, och även denna aska avlagrar sig mycket snabbt.

Men det viktigaste av allt är att bibeln visar att jorden på vår planet bildades ganska snabbt. Den talar om att torra land och växtlivet framträdde under en och samma ”skapelsedag” — en period som bibeln visar var sju tusen år lång. (1 Mos. 1:9—13) Det frågas med rätta i The Encyclopedia Americana: ”Hur lång tid tar det för att en tum jord skall frambringas — en tum av finfördelade bergarter, som kan ge näring åt växter? Man kan säga några minuter eller några millioner år. Alltsammans beror på det exakta läget och vilket stadium i kretsloppet vi räknar från.”

Jord är naturligtvis mycket mer än bara söndersmulade bergarter. Annars skulle den vara som sand och inte kunna försörja några större växter. För att växterna skall trivas måste jorden innehålla humus; humus bildas när växter och djur dör och förmultnar. Värdefulla näringsämnen, som kan upptas av efterkommande växter och djur, uppstår genom denna process av död och förmultning. Spillning från djur berikar också jorden med näringsämnen.

Hur näringsämnen produceras

Det förefaller som om sammanlagt minst sexton grundämnen behövs för att vidmakthålla växtlivet. Tre av dessa sexton upptas ur luften och vattnet, nämligen kol, väte och syre.

Men de övriga tretton kommer från jorden: fosfor, kalium, kväve, kalcium, magnesium, järn, svavel och små mängder bor, mangan, koppar, zink, klor och molybden. De tre första av dessa tretton betraktas som ”primära grundämnen”. När avsevärda mängder av dessa tretton grundämnen upptas ur jorden, måste de ersättas, så att man också i framtiden kan odla välnärda växter där.

Hur påverkas död organisk materia naturligt av jorden, så att den blir användbar för växterna? Levande organismer överför den i sådan form att växterna kan utnyttja den.

En fingerborg fylld med jord innehåller milliarder levande organismer, och var och en av dessa bidrar till jordens vitalitet eller bördighet. De flesta av dessa organismer trivs i jordens ytlager.

Till de större organismerna hör daggmaskar, vilka anses vara de värdefullaste av alla ryggradslösa djur i jorden. De bryter inte bara ner mycket av de avfallsämnen som finns på markytan, utan vänder också jorden och luftar den.

Jordar med hög avkastning har i allmänhet också ett överflöd av mikroorganismer: bakterier, svampar, strålsvampar, alger och urdjur. När en växt eller ett djur dör, börjar vissa av dessa organismer att livnära sig av dess sockerarter, stärkelse, cellulosa och liknande föreningar. De producerar i sin tur koldioxid i jorden och överför också den döda materian till en form som växterna kan använda. När koldioxiden förenar sig med vatten, bildas kolsyra; denna i sin tur bidrar till att lösa upp mineralämnen i jorden.

Kväve är viktigt för växternas liv. Harry A. Curtis vid Tennessee Valley Authority i USA har beräknat att det finns omkring 77.000 ton atmosfäriskt kväve över varje hektar landyta; kvävet utgör omkring fyra femtedelar av atmosfären. Men växterna kan inte direkt använda denna fria kvävgas.

Kvävet måste först ”fixeras”, dvs. förenas med andra grundämnen. Ett sätt på vilket kväve fixeras, så att växtligheten kan tillgodogöra sig det, är förmedelst bakterier, som lever i rötterna av vissa växter, till exempel ärtväxter.

När stora arealer uppodlas, sugs emellertid stora mängder näringsämnen ur jorden. Ett experiment vid en jordbruksanstalt i Maine i USA visade att det i den potatis som odlades på ett hektar fanns omkring 160 kilo kväve, 29 kilo fosforsyra, 260 kilo kali, 63 kilo kalciumoxid, 34 kilo magnesiumoxid och 12 kilo svavel.

För att återföra dessa näringsämnen till jorden krävs tydligen mer än att bara låta saken sköta sig själv på ”naturlig” väg. Annars blir jorden så småningom utarmad och till slut alldeles ofruktbar. Om experter får sköta om jorden, håller den sig inte bara bördig, utan man får också maximal avkastning. Hur kan näringsämnena återföras till åkern?

Hur näringsämnena återförs till åkern

Det första som en jordexpert frågar är: ”Vilket pH-värde har jorden?” Men vad betyder egentligen ”pH”?

Jordarterna indelas i två huvudgrupper: sura och basiska. På en skala från 0 till 14 betraktas de jordar som faller inom kategorin 0 till och med 6 som sura, under det att jordar över 7 och till och med 14 är basiska. Jordar som har pH 7 betraktas som neutrala. De är varken sura eller basiska.

Somliga grödor föredrar jordar som är något mera sura, medan andra grödor föredrar mera basiska jordar. När man tillsätter kalk till jorden, blir den mera basisk. Man höjer med andra ord dess pH-värde.

Även om alla de tretton näringsämnen som växterna behöver finns i jorden, är det ändå nödvändigt med den rätta syra-basbalansen. Endast på detta sätt kan växterna få fullt gagn av de näringsämnen som finns i jorden.

När man kalkar jorden uppnår man åtminstone tre ting. Man tillför behövlig kalciumoxid. För det andra håller man vissa grundämnen i schack, så att dessa inte förgiftar grödan. När man genom kalkning höjer pH-värdet i sura jordar, blir sådana grundämnen som aluminium, järn, mangan, koppar och zink mindre lösliga. I surare jordar är överskottet av dessa grundämnen till skada för växterna, men när jordens pH-värde höjs, blir grundämnena i fråga mera overksamma. För det tredje frigör kalkningen andra grundämnen, som växterna kan tillgodogöra sig, och viktiga bakterier i jorden stimuleras att föröka sig.

Eftersom varje jord skiljer sig från andra jordar, är det viktigt att ta reda på vad den aktuella jorden behöver, när det gäller tillsats av näringsämnen. Halten av de främsta näringsämnena, kväve (N), fosfor (P) och kalium (K), finns vanligen angiven på säckar med handelsgödsel.

Varifrån kommer dessa gödselmedel?

Nu för tiden säger många jordbrukare och trädgårdsmästare att de föredrar att använda endast ”naturliga”, biodynamiska, gödselmedel, till exempel stallgödsel, kloakvatten, rötslam och kompostjord, för att ge jorden den näring den behöver. Att använda dessa produkter har länge varit erkänt som ett grundläggande sätt att återföra näringsämnen till jorden, medan man samtidigt tillför humus. Det är fortfarande ett mycket vanligt sätt att gödsla jorden i Asien, Afrika och Latinamerika.

Men i Västerlandet gödslar man i våra dagar ofta i mycket stor skala. Det är inte möjligt att få tag i tillräckliga mängder biodynamiska gödselmedel för dessa gigantiska operationer. Det kan gå åt ända upp till 40 ton stallgödsel för att gödsla ett enda hektar jord. Det är praktiskt taget uteslutet att man skulle kunna få tag i sådana mängder som behövs för de flesta större jordbruk i våra dagar. Vilket alternativ har man då? ”Kemiska gödselmedel.”

Somliga påstår att kemiska gödselmedel är skadliga, om de används för att befrämja produktion av livsmedel åt människan. Men det framhålls i en rapport från representanthuset i Förenta staterna: ”Inga tillförlitliga bevis framlades för att användning av kemiska gödselmedel har haft skadlig eller menlig inverkan på människors eller djurs hälsa.” Det har inte heller blivit definitivt fastslaget att sådana kemikalier skadar de levande organismerna i jorden, om de används på rätt sätt. Till och med trädgårdsmästare, som följer den ”biodynamiska” principen, använder en del pulvriserade bergarter, däribland fosfatmineral, kalimineral och krossad kalksten, för att bygga upp jordens fruktbarhet.

En lantbrukare, som under många år har litat till kemiska gödselmedel, resonerar så här: ”Så länge växterna får sina näringsämnen, bryr de sig inte om varifrån de kommer.” Uppriktiga trädgårdsmästare, som bedriver ”biodynamisk” odling, vet också att de måste bevara en balanserad syn på växternas näringstillförsel. I tidskriften Organic Gardening and Farming heter det: ”Jordexperterna är inte överens om de naturliga gödselmedlens relativa förtjänster (detta gäller också om de kemiska gödselmedlen, om sanningen skall fram). Producenterna av naturliga gödselmedel kallar universitetsagronomerna den petrokemiska industrins lakejer. ... Vetenskapsmännen vid universiteten ger igen genom att beteckna försäljarna av jordförbättringsmedel som skojare, som säljer påsar fulla med magi och tomt skryt. Det finns utan tvivel en del sanning i båda sidornas kritik. ... Det finns ärliga människor på båda sidor om staketet.”

Men hur framställer man tekniskt de ”primära grundämnena”, kväve, kalium och fosfor, som ingår i de kemiska gödselmedlen?

Den viktigaste kvävekällan är syntetisk ammoniak. Man framställer denna genom att låta kväve och väte förena sig med varandra. Ren kvävgas kan erhållas ganska lätt genom att man avlägsnar syre och andra gaser ur luften. Väte fås som biprodukt vid kemisk bearbetning av petroleum. Genom att sammanföra de båda gaserna får man den ammoniak man behöver. En del ammoniak tillsätter man jorden direkt som vattenlösning. Största delen överförs emellertid till ett fast ämne, som används av lantbrukare och trädgårdsmästare. Fosfater och kalium kommer till största delen från mineralfyndigheter, och man mal mineralen till den rätta konsistensen.

Jordmånens framtid

Människor har gjort och fortsätter att göra en del mycket dåraktiga misstag i sitt sätt att behandla jorden. Men om jorden sköts på det rätta sättet, kan den frambringa gröda hur länge som helst, enligt vad som framhålls i en ledarartikel i jordbrukstidskriften Farm Journal: ”Jord som gödslas och sköts på rätt sätt blir inte utsugen. Det är en tillgång som kan förnya sig, vilket framgår av de länder i Europa och Asien där man har odlat jorden utan avbrott i tusentals år.”

Ja, denna värdefulla ”tillgång” — några centimeter jord — måste hållas vid god hälsa för att ge maximal avkastning.