Livet i världshavets tredimensionella värld
VÄRLDSHAVET utgör en sannskyldig reservoar med liv. Det är inte bara det att dess yta upptar mer än 70 procent av jordens yta, utan dess väldiga djup på i genomsnitt nära fyra tusen meter gör det även till en tredimensionell värld med enorm kapacitet, en värld med många nivåer över hela sitt område.
Man finner liv i varje del av världshavet, på alla djup. Längs kusterna myllrar det av intensivt, aktivt liv. På en lägre nivå, på kontinentalsockeln, är livet också mycket aktivt. Längre ut, på det öppna havet, existerar det mesta livet på högre nivåer nära ytan. Men även i de djupaste sänkornas avgrundslika djup finns det liv, som fyller sin funktion i världshavets ekologiska system.
Näringskedjan
Det är uppenbart att de oräkneliga milliarderna havsdjur fordrar en ofantlig mängd föda. Även om det finns stora kvantiteter sjögräs, som i Sargassohavet, så är detta ingalunda den huvudsakliga näringskällan. Sjögräs spelar faktiskt en mycket liten roll. Mer än 90 procent av de grundläggande organiska ämnen som bygger upp och livnär allt liv i havet framställs i själva verket av de många slag av ”fytoplankton” eller växtplankton som lever i de solljusa skikten på öppet vatten.
Växtplankton utgörs av mikroskopiska växter som driver omkring nära vattenytan, där de kan utnyttja solljuset. De måste ha solljus för att kunna utföra sitt arbete och för att kunna leva, precis som de flesta landväxterna behöver solljus. Växtplankton tillverkar födoämnen genom fotosyntes, en process som innebär att de utnyttjar energi från solljuset till att förvandla oorganiska ämnen i havet till födoämnen. Detta är livsviktigt för djuren, eftersom de inte själva kan bereda sin föda.
På samma sätt som växtligheten på land tillhandahåller basfödan åt alla landdjur, så bereder alltså växtlivet en fond av föda åt världshavets invånare. — 1 Mos. 1:29, 30.
Stora lager av växtplankton driver omkring i världshavet. I allmänhet är lagren tätast där bottenvattnet tränger upp och för med sig närsalter från havsbottnen eller där strömmarna för med sig sådan näring. De som huvudsakligen livnär sig på växtplankton är små djur som kallas ”zooplankton” eller djurplankton. De sänker sig om dagen ner under ytan till ett djup av från 300 till 1.200 meter och stiger upp till ytan igen om natten för att kasta sig in i ett vilt ätande. Annan småfisk som äter växtplankton och somliga som lever på djurplankton följer med denna vandrande hop och bildar tillsammans ett tjockt lager. Detta lager är så tjockt att man, då ekolodning först började användas för mätning av havsdjup, ofta förväxlade det med havsbottnen, vilket ledde till att kartor över oceanbottnen blev felaktiga. Under kriget sökte undervattensbåtar skydd under detta lager för att undgå upptäckt av jagarnas hydrofoner.
”Nekton” (som betyder ”simmande”) äter djurplankton. Nekton är en sammanfattande benämning på alla i haven fritt kringsimmande djur och inbegriper tusentals slag av fiskar. I ”näringspyramiden” ger i runt tal 1.000 kilo växtplankton (vid pyramidens botten) föda åt 100 kilo växtätande djur (nästa skikt i pyramiden). Detta skikt i sin tur producerar tio kilo köttätande havsdjur. Slutligen producerar tio kilo fisk ett kilo människokött. För att förse marknaden med tio kilo fisk måste alltså världshavet tillhandahålla 1.000 kilo mikroskopiskt ”planktonfoder”.
Man får en uppfattning om den väldiga uppgift världshavet fullgör i fråga om att producera föda, när man tänker på att pälssälarna, som håller till vid Pribylovöarna i Berings hav när de föder och fostrar upp sina ungar — enbart dessa sälar — konsumerar drygt tre milliarder ton fisk om året. Vilken frikostig livsmedelskälla är inte havet, ett verk av Skaparen! Som psalmisten skrev:
”Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE [Jehova]!
Med vishet har du gjort dem alla.
Jorden är full av vad du har skapat.
Se ock havet, det stora och vida:
ett tallöst vimmel rör sig däri,
djur både stora och små. ...
Alla vänta de efter dig,
att du skall giva dem deras mat i rätt tid.
Du giver dem, då samla de in;
du upplåter din hand, då varda de mättade med goda håvor.”
Det ”röda vattnet”
En speciell typ av mikroskopiska havsorganismer, som kallas ”dinoflagellater”, upplever emellanåt en ”befolkningsexplosion” och koncentreras i antal som uppgår till astronomiska tal. De uppträder i sådana mängder att stora vattenytor blir röda, bruna eller gula av deras pigment — ett fenomen som går under namnet det ”röda vattnet”. Koncentrationen kan bli för stor för att de själva skall kunna överleva, och de producerar ett mycket giftigt ämne i vattnet som dödar fisk och sjöfågel i området. Gifterna, som frigörs ur vattnet och går upp i atmosfären, när vågorna bryts, irriterar andningsorganen hos människor, vilket ibland gör att man tillfälligt måste stänga badorter vid kusten. Hög halt av svavelväte kan bli följden, och detta kan svärta ner hus, som är målade med blyvitt, i närbelägna kuststäder.
Skyddsmetoder för att överleva i havet
Man kan undra hur någon viss form av havsliv kan undgå att dö ut där mitt ibland alla sina rovlystna fiender. De olika slagen av liv i havet använder emellertid många olika metoder för att kunna överleva som art. En metod är överproduktiv fortplantning. Den lilla kiselalgen, som är talrikast bland de mikroskopiska växterna, kan få en milliard avkomlingar på en månad. Koljan lägger upp till nio millioner ägg åt gången. Ostronet lägger upp till 500 millioner ägg om året. En milliard makrillar utanför Cape Cods sydkust i Förenta staterna producerar uppskattningsvis sextiofyra billioner ägg under lektiden. Äggen och ynglen av fiskar och andra havsdjur slukas kvickt av en hel hord rovfiskar av alla slag. När det gäller makrillen har man beräknat att av varje million ägg överlever bara en till tio fiskar och blir fullvuxna. Ändå finns det gott om makrill, kolja och ostron. Detsamma gäller många andra djur, sådana som musslor, räkor och så vidare. Det är bara rovdjuret människan som tenderar att skapa obalans i förhållandena och hotar att utrota hela arter.
Andra fiskar skyddar sina ägg eller ungar i stället för att helt förlita sig på antalet. När det gäller vissa hajar kläcks äggen, och de nyfödda fiskarna lever en tid i de bakre delarna av moderns kropp. En del fiskar sätter fast sina ägg på klippor, växter och så vidare; en del skyddar dem med skum och hinnor. När det gäller andra arter bär hannen äggen i munnen eller i en pung (som sjöhästen gör) tills de kläcks. Ofta lämnas emellertid ynglen åt sig själva, sedan de kläckts. Delfinen däremot, som är ett däggdjur, fortsätter att skydda sina ungar mot fiender.
Eftersom praktiskt taget alla havsdjur har rovlystna fiender, som är på jakt efter dem, används kamouflage i stor utsträckning. Fjärilsfisken har en ögonliknande fläck på kroppen för att leda angriparen bort från huvudet. Ryggarna på fiskar som lever i öppna havet är gröna eller svarta därför att havet, sett från ovan, har den färgen. Men om man tittar underifrån, verkar havsytan silveraktig eller vitaktig. Flertalet fiskar har därför mycket passande den färgen på undersidan.
Sjögurkan använder kanske den sällsammaste skyddsmetoden. När den är i fara, stöter den helt enkelt ut sina tarmar. Tydligen föredrar det hungriga rovdjuret att få sig ett skrovmål på tarmarna hellre än på den läderaktiga, smaklösa säcken som är kvar. Sedan bildar den ”tomma säcken” nya tarmar. Brännande celler hjälper mer stillastående eller orörliga djur, sådana som de maneter som kallas portugisiska örlogsmän, att hålla fienderna på avstånd. Andra förlitar sig på snabbhet, vakenhet, storlek eller styrka. En del av djuphavsbläckfiskarna äger en unik skyddsanordning. De ger ifrån sig ett moln av ljus för att dölja sin flykt. Andra fiskar avger starka ljusblixtar för att avleda rovdjuren från målet eller tillfälligt ”förblinda” dem.
I världshavets tredimensionella värld, där synförmågan är begränsad till en sträcka av omkring trettio meter och där det omgivande elementet är mycket tyngre än luft, har Skaparen försett de där levande djuren med hjälpmedel som landdjuren inte har. Ett av dessa är ett ”sjätte sinne” som flertalet av de snabbsimmande fiskarna äger. Detta kallas ”sidolinjesorganet” och består av längsgående kanaler, som går från huvud till stjärt. Det gör det möjligt för fisken att uppfatta även mycket små förändringar i det yttre trycket. Därigenom kan tusentals fiskar i ett stim hålla samman och röra sig i perfekt harmoni och snabbt ändra riktning, som om de utgjorde en enda kropp. På ganska långt håll varnas de även för annalkande fiender. Genom detta sinne kan de också undvika att stöta mot hinder, sådana som glasväggarna i ett akvarium.
Jaktutrustning
Ett av de mest förunderliga dragen i världshavets ekologiska system är livets inbördes beroendeförhållande och den biologiska balans som bibehålls. Medan de som jagas av rovdjur har skyddsutrustning, är jägarna själva försedda med de mest raffinerade hjälpmedel för lokalisering och infångande av bytet. Och medan tillräckligt med fisk fångas av de hungriga rovdjuren för att förse dem med föda, överlever tillräckligt många individer för att hålla varje art vid liv. Om det inte fanns några rovdjur som tyckte om att äta ostronägg eller unga sköldpaddor, skulle världshavet snart översvämmas av ostron och sköldpaddor. Men om ostron och sköldpaddor fullständigt skulle utrotas av sina rovlystna fiender, skulle också fienderna försvinna ur tillvaron. Endast en allvis Skapare skulle ha kunnat ombesörja de förhållanden och utformat den jakt- och skyddsutrustning som gör det möjligt att uppnå en sådan utsökt balans i detta avseende.
När det gäller jaktutrustning finner vi, om vi börjar nära bottnen av ”näringspyramiden”, enligt en oceanografs beskrivning i Scientific American (september 1969), ”ögon hos mikroskopiska, växtätande djur, filter av utsökt utformning, mekanismer och beteenden för upptäckt av lokala koncentrationer, invecklade sökredskap och, på bottnen, anordningar för att utnyttja den hjälp vatten i rörelse kan ge i filtreringsarbetet”. Vissa havssniglar använder stora, ofta klibbiga, genomskinliga nät, en del nära två meter i diameter. Med hjälp av dessa fångar sniglarna de allra minsta mikroorganismer till föda. Encelliga amöbor lokaliserar föda med kemiska hjälpmedel.
Endast ett fåtal av de organismer som lever nära ytan är ljusalstrande. Men på de lägre nivåerna i världshavet, dit solljuset sällan eller aldrig tränger ner, frambringar åtminstone två tredjedelar av havsdjuren ljus. Ovannämnda forskare säger: ”En del fiskar, bläckfiskar och lyskräftor har sökarljus med reflektor, lins och iris nästan lika invecklade som ögat.” Andra, säger han, har förmåga att lysa förvillande likt en liten grupp självlysande plankton, medan andra bedriver ”fiske” med hjälp av en lykta som dinglar framför dem. Den oförsiktiga fisk som närmar sig ”betet” sväljs kvickt.
Den åttaarmade bläckfisken, octopus, har ögon som liknar människans för att lokalisera sin föda. Delfiner och vissa valar har jakthydrofoner med lång räckvidd. De utsänder ljud, och deras mycket känsliga hörsel uppsnappar ekot. Man tror att spermacetivalen kan lokalisera ett byte på långa avstånd, kanske flera kilometer. Hajar har ett känsligt luktsinne. Blod från en sårad fisk lockar dem på långt håll.
Liv på djuphavets botten
På världshavets botten, 3.000 meter eller mer under havsytan, i temperaturer nära fryspunkten, är trycket överväldigande, och svart mörker råder. Ändå framhärdar livet även där. Men det tycks vara makligare, och invånarna är mycket mer sällsynta. Sjögurkor upp till fyra och en halv decimeter långa vandrar långsamt över den leriga bottnen och ”äter” leran, dvs. sörplar i sig den gyttjiga leran för att komma åt de små organismer som finns där eller för att söka efter ”avfallsprodukter”, lämningar av organiska ämnen som har sjunkit ner från de övre lagren. Få av varelserna där nere är så stora som en mus; de flesta är mindre än ett bi. Med nät som har maskor finare än en kvarts millimeter får man upp små musslor, maskar och kräftdjur.
En del av fiskarna och de andra djuren i djuphavets mörker är blinda. På långa och smala, styltlika ben med lurviga fötter, som håller dem uppe över leran, vandrar varelser värdigt fram. ”Ormstjärnor”, släktingar till sjöstjärnan, översvämmar ibland havsbottnen. Till och med på djup av 1.000 meter eller mer simmar en enstaka rocka förbi och söker efter föda på bottnen. Havsbottnen är täckt med spår. Fotografier som tagits på ett djup av 10.900 meter i Challengerdjupet sydväst om Guam visar ett fåtal besynnerliga djur, två och en halv till fem centimeter långa. En del ser ut som små räkor. På grund av det kolossala trycket på sådana djup är människan fortfarande oförmögen att svara jakande på den fråga Gud ställde till Job: ”Har du ... vandrat omkring på djupets botten?” — Job 38:16.
Framtiden för livet i världshavet
Oceanografer är nu synnerligen oroade över den fara som livet i havet utsätts för av giriga fiskeflottor, som är utrustade med vetenskapliga instrument för att jaga, fånga och döda i omfattande skala. Men ännu mer fruktad är föroreningen, också huvudsakligen orsakad av vinningslystnad och bristande omtanke, vilken har spridit sig i en otrolig utsträckning och gjort tidigare rika fiskevatten praktiskt taget tomma på fisk.
Sådant är beklämmande. Men den som tror på Guds ord förtröstar helt och fullt på Hans förmåga att åter fylla havet med ett vimmel av liv, precis som hans ursprungliga uppsåt var, när han befallde havets invånare: ”Varen fruktsamma och föröken eder och uppfyllen vattnet i haven.” (1 Mos. 1:22) Eftersom det råder ett sådant inbördes beroendeförhållande mellan livet i havet (både växt- och djurlivet) och livet på land, kan vi vara övertygade om att Gud kommer att se till att både hav och land uppfylls av varelser som är väsentliga för människans eviga välfärd och lycka. Detta kommer han att utföra under sin Sons tusenåriga regering, då människan skall leva i fred med djuren både på land och i havet och utöva tillbörligt, kärleksfullt herravälde över dem. — 1 Mos. 1:27, 28; Ps. 8:5—9.
[Bild på sidan 17]
Köttätande havsdjur
Växtätande djur
Växtplankton