Varför förlorar ordningsmakten kampen mot brottsligheten?

Läs vad en erfaren polisman säger om förhållandena i USA

INGEN stad har så stor sammanlagd brottslighet som New York. Det var fler människor — 1.669 — som mördades här under ett av de senaste åren än som har dödats under nära sju års strider i Nordirland!

Som polis i New York i över fjorton år har jag sett hur alla slags ansträngningar att hejda denna våg av brottslighet har misslyckats. Åklagaren för sådana speciella mål i staten New York, Maurice Nadjari, hade rätt, då han sade: ”Vi är inte längre i stånd att skydda människor mot brottsligheten.”

Hundratals New York-bor dagligen blir antingen mördade, överfallna, våldtagna eller rånade — ett grovt brott rapporteras nästan varje minut. En rubrik i New York Times, som visar hur brottsligheten ökade de första månaderna 1975 jämfört med motsvarande månader 1974, säger: ”GROVA BROTT ÖKAR MED 21,3 % I STADEN.” Det är inte att undra på att människor i många delar av New York inte vågar gå ut — de är i själva verket fångar i sina egna hem.

Är det polisens fel?

Skrämda och arga — av förståeliga skäl — skyller människor ofta på polisen. Man säger att vi är för dumma eller för lata för att kunna få bukt med brottsligheten. Den vanliga uppfattningen är att vi regelbundet tar emot olaga ersättning; det intrycket gav filmen ”Serpico”. Många säger att vi har den överlägsna attityden att vi är ställda över lagen, vilket skulle visas av vår uraktlåtenhet att lyda lagar som vi har ansvaret att genomdriva åtlydnad för. Andra anklagar oss för att vara okänsliga för allmänheten och för att behandla misstänkta brottslingar brutalt.

Även om det kan ligga en viss sanning i somliga av de här anklagelserna, så anser jag ändå att de ger ett orättvist intryck. Polisens arbete är av sådan art att det lätt blir föremål för missförstånd från allmänhetens sida. Därför är det orättvist att döma utan att ta del av vår syn på saken. Jag tror att om du gör det, så kommer det inte bara att ge dig en inblick i orsakerna till brottslighetens ökning, utan också en uppfattning om den missräkning och de påfrestningar som polisen får kännas vid.

En realistisk syn på polisen

Somliga människor säger att en viktig orsak till att brottsligheten frodas är att polisen är korrumperad. Som bevis kanske de hänvisar till den rapport som visade att av femtioen New York-poliser, som fick ta hand om ”förlorade” plånböcker och ombads att lämna in dem, var det femton som stoppade pengarna i egen ficka. (New York Times, 17 november 1973) Men betrakta det hela med litet perspektiv!

Visste du att när ett liknande försök gjordes med slumpvis utvalda New York-bor, var det fyrtiotvå av de femtio personerna som oärligt behöll pengarna? I hög grad återspeglar poliserna således helt enkelt moralen i det samhälle som de är en del av, inte sant? Och vad mutor beträffar, är det inte allmänheten som erbjuder polisen dessa mutor?

Jag försöker inte rättfärdiga oärlighet hos polisen. Men det är nyttigt att få hela bilden klar för sig. Det medges att viss korruption förekommer. Men är det inte i själva verket så att vi poliser gör mycket för att förhindra brott? Är inte människor i allmänhet mer benägna att vara laglydiga, när de ser att vi finns i närheten?

Påminn dig vad som hände år 1969, när 3.700 poliser strejkade i Montreal i Canada. Brottsligheten ökade i sådan grad att regeringsledamöter sade att staden ”hotades av anarki”. Och tro mig när jag säger att det skulle bli ännu värre i New York. Om det inte fanns poliser i tjänst, skulle det vara bäst för New York-borna att barrikadera sig i sina hem. Staden skulle bli omöjlig att bo i!

Vad polisen får uppleva

För att illustrera hur missräknade poliserna ofta blir, när de bekämpar brottsligheten, skulle jag gärna vilja berätta följande: En kamrat till mig grep för en tid sedan en tolvåring och en trettonåring som hade intimt umgänge med varandra på takavsatsen till en byggnad. Han tog med flickan till hennes föräldrar. Men modern sade åt honom att sköta sig själv och tillade: ”Hon är kvinna nu; hon kan göra det när hon vill.” En sådan upplevelse får polisen att känna sig hjälplös. Jag tror att den här moderna inställningen att allt är tillåtet och att allt går för sig bidrar till brottslighetens ökning.

I slumområdena representerar polisen den del av samhället som människorna där menar har kastat dem ner i rännstenen och hållit dem kvar där. Därför betraktas vi i dessa områden ofta mer som ett hot än som en hjälp. När vi till exempel går in i ett område för att hämta en narkotikalangare, så kämpar grannarna för langaren och mot oss. Jag tror att denna polisfientliga inställning är ytterligare en bidragande orsak till brottslighetens ökning.

Jag kommer ihåg en händelse i området Bedford-Stuyvesant i Brooklyn. Ett par grabbar hade stulit en bil och försökte komma undan. Vi följde efter dem, och de kraschade med bilen, som förstördes. Vi omringade dem och ställde dem mot en vägg med våra revolvrar dragna. Men innan vi visste ordet av hade en folksamling bildats, som började hota oss. Jag måste säga att sirenerna från polisbilarna, som kom till vår undsättning, var den ljuvaste musik jag någonsin hört.

Du måste ha varit med om sådana situationer för att förstå den vedervärdiga känsla som uppväcks av hänsynslös terror. Jag vet att kritiker är benägna att klandra polisen för att de använder sina pistoler alltför lättvindigt och för att de brukar mer våld än nöden kräver. Men det är lätt att kritisera, när man befinner sig på en säker plats. Jag tror att kritikerna skulle känna det annorlunda, om de ställdes öga mot öga med beväpnade brottslingar.

Situationen är skrämmande! I den här staden dödas nästan en polis varje månad! Brottslighetens omfattning är nästan otrolig — en kamrat till mig berättade häromdagen att en patrullerande polisbil fick ta hand om fem rån under en tjänstetur, huvudsakligen rån av så kallade ”drugstores”.

Till och med mord har blivit en rutinsak, och ofta blir poliserna förhärdade mot detta. Poliskonstapel John Flores, som tjänstgjorde i det hårt brottsdrabbade 73:e området i Brownsville, gav ett exempel på detta, då han beskrev en patrulleringsrunda där han hade så bråttom att han, när han åt en smörgås, upptäckte att han inte ens hade tvättat bort blodet efter ett mordoffer från sina händer.

Människorna som bor i de här områdena blir också förhärdade. I ett annat fall hade en man dödat sin hustru. De hade tolv barn, och några av dem sprang och lekte runt huset, som om ingenting hade hänt, medan undersökningen pågick!

Men varför förlorar vi kampen mot brottsligheten? Ligger felet i hur poliserna utbildas för sitt arbete?

Utbildad för brottsbekämpning

Det var år 1961, när jag var tjugofyra år gammal, som jag utbildades vid New Yorks polisskola. Utbildningen inbegrep fysisk träning — gymnastik, judo och även övning i vapenbruk. I klassrummet undersökte vi grunddragen hos varje brottstyp och vad som ingår i att verkställa en arrestering. Det är inte bara att helt enkelt säga: ”Ni är arresterad!” Jag fick lära mig vad som händer efter det att en person förts till häktet, hur man tar hans fingeravtryck, fotograferar honom och på andra sätt förbereder inställelsen inför domstol. Jag lärde mig också vilka slags bevis som fordras för att få en gripen lagöverträdare förklarad anhållen av domaren.

Efter ungefär fem månader utexaminerades min klass, och jag blev tilldelad 66:e området i Borough Park i Brooklyn. Där patrullerade jag ett distrikt till fots och då och då i patrulleringsbil. Det var tillfredsställande att kunna hjälpa människor att lösa problem och att ge medicinsk hjälp och annat bistånd.

Jag avskydde emellertid att anhålla människor för trafikförseelser, eftersom det får folk att känna sig så illa till mods. När därför slutet på månaden kom, hände det att jag inte hade lämnat in det antal anmälningar som förväntades av mig. Jag måste då göra anhållanden för så kallade ”gränsfall” — som att någon inte stannat helt och hållet vid en stoppskylt eller kört förbi ljussignaler som just höll på att slå om. Det här fick mig att känna mig vedervärdig.

Jag skall aldrig glömma första gången jag grep en person. Jag stoppade en bilist som körde utan körkort, och han erbjöd mig omkring 100 dollar för att slippa undan. Jag tog honom med till polisstationen.

Jag har gripit hundratals människor sedan dess, men vad som särskilt gör det där första fallet värt att minnas är att det ledde till min första inställelse inför domstol, då jag fick bevittna de kaotiska förhållanden som råder där. Verkligheten var inte vad skolutbildningen hade kommit mig att förvänta. Men jag fick snart lära känna andra uppskakande verkligheter, som helt skilde sig från den utmärkta polisutbildning vi hade fått.

Hur det förhöll sig

Jag hade varit i tjänst en kort tid, när det gick upp för mig att många poliser tog emot mutor. Det var allmänt känt att vissa gick runt och tog upp pengar för att skydda hasardspelare och andra figurer i den undre världen.

Så kom Knapp-kommissionens undersökning av poliskorruptionen. För ungefär fyra år sedan riktade den strålkastarljuset mot korruptionen, och sedan dess har poliser faktiskt blivit fällda och satta i fängelse! Vidare bröts nu tystnadsöverenskommelsen — polismän började berätta om korruptionen. Fruktan spred sig. Poliser var rädda för att bli avslöjade av andra poliser, och detta bidrog till en upprensning.

Ett program för att motverka korruptionen sattes i gång inom hela poliskåren. På polisstationerna satte man till exempel upp anslag, som förklarade att en polisman under tjugo års tjänstgöring och tjugo års pensionering kunde tjäna 500.000 dollar och uppmanade dem att inte sätta allt detta på spel genom att ta emot mutor. Vi har numera en bra lön, och jag tvivlar på att det är många som vill riskera att förlora den bara för att ta emot någon form av mutor eller ersättning i form av pengar.

Det här betyder inte att alla poliser har blivit genomärliga. En pensionerad biträdande polisinspektör hade förmodligen rätt, då han sade om några poliser som tidigare varit korrumperade: ”De söker fortfarande efter chanser att göra sig en slant och väger pengarna mot risken.” Det verkar som om riskfaktorn måste vara mycket stor, alldeles som en nyligen gjord polisrapport visade, när den angav fruktan för att bli fast som skälet till att förhållandena förbättrats.

Jag inser emellertid att allmänheten fortfarande betraktar huvudparten av poliserna som korrumperade; vi har förlorat vårt anseende på grund av vad vi tidigare gjort oss skyldiga till. Attityden att vara ställd över lagen, som somliga poliser envist visar, bidrar till detta.

Denna förlust av allmänhetens förtroende, av anseendet — som får till följd bristande samarbete med många människor och till och med hat — tror jag är en viktig orsak till att vi håller på att förlora kampen mot brottsligheten.

Detektivarbete och andra faktorer

Jag önskade avancera inom kåren, och den 18 maj 1962 inträffade en fruktansvärd händelse som banade vägen för det — två Brooklyndetektiver, Fallon och Finnegan, blev ihjälslagna i en tobaksaffär i mitt distrikt, bara ett par kvarter från den plats där jag befann mig just då. På den tiden var det ovanligt med polismord, och detektiver från hela staden kallades in för att arbeta med fallet.

Samma kväll som morden skedde fick jag från en tillförlitlig källa en upplysning som fick mig att haja till — jag fick veta identiteten på en av mördarna. Jag begav mig omedelbart till polisstationen och talade om vad jag just fått veta. Jag fick genast i uppdrag att hjälpa till med fallet. Just den kvällen kunde vi fastslå att en av de misstänkta hade med morden att göra. Senare greps han och överbevisades om sin skuld.

Som ett resultat av min arbetsinsats blev jag rekommenderad till detektivbyrån, och våren 1963 gick jag igenom en kurs i polisskolan för utbildning av detektiver. Efter detta blev jag, som då var brukligt, tilldelad arbete inom Youth Squad, en grupp av detektiver som arbetar bland ungdomar och genomdriver lagens efterlevnad på platser där ungdomar samlas, som till exempel kägelbanor, spelhallar och skolor. Men sedan år 1966 har jag utfört regelrätt detektivarbete.

Undersökningsarbetet i förbindelse med flertalet brott är ingenting i jämförelse med det som utfördes i fallet med morden på Fallon och Finnegan, där dussintals detektiver och särskilda experter förenade sina ansträngningar. Med gott och väl 1.000 grova brott som anmäls dagligen finns det helt enkelt inte tillräcklig tid att ingående utreda flertalet brott.

Men vid de tillfällen då man har mer tid till förfogande kan en fullständig utredning göras. Vittnen till brottet eftersöks, och ett noggrant sökande efter ledtrådar kan företas. Fingeravtryck är ytterst värdefulla bevis vid ett brott; men jag tycker att det här är ett område där många detektiver kommer till korta. De bryr sig inte om att använda de tillgängliga vetenskapliga metoderna för upptäckt av brott, antingen på grund av bristande intresse eller därför att de inte är övertygade om deras värde.

Inför en tidvattenvåg av brott har undersökningsprocessen brutit samman — bara ett av fem grova brott blir uppklarat. Den verkliga andelen är förmodligen mycket mindre. Som en följd av detta är allmänhetens förtroende för polisen ringa. Människors besvikelser och själviskhet ökar och orsakar att ännu fler människor blir brottslingar.

Ändå är det många poliser som tror att det finns en ännu viktigare orsak till att vi förlorar kampen.

Varför det kan sägas att brott lönar sig

Enkelt uttryckt är denna orsak att BROTT LÖNAR SIG. Detta är vad bevisen ger vid handen. Följaktligen sade James S. Campbell, tidigare allmän rådgivare åt en brottskommission som tillsatts av presidenten: ”Brott lönar sig verkligen.” Han anmärkte att ”oddsen var 99 mot 1 att man kunde begå ett grovt brott utan att hamna i fängelse för det”. Men i New York är chansen att en brottsling skall bli straffad ännu mindre än så.

Av 97.000 arresteringar för grova brott häromåret var det till exempel endast 900 åtalade som rannsakades så långt att det ledde till dom! Den överväldigande majoriteten av åtalen handläggs som ”uppgjorda processer”. Detta innebär att brottslingen samtycker till att bli anklagad för och erkänna ett ringare brott, som i allmänhet medför villkorlig dom. Han går med andra ord fri. Han får inget straff! Så mycket som åtta mordfall av tio blir lösta genom ”uppgjorda processer”. I sådana fall får mördaren i allmänhet ett lindrigt straff och är snart fri att upprepa sitt brott igen.

Med den erfarenhet jag har skulle jag kunna ge många exempel på detta ”svängdörr”-system som domstolarna tillämpar. Men låt mig välja bara ett. En man, som hade ett vidlyftigt kriminellt förflutet, stack år 1970 skoningslöst ner en försvarslös äldre man, ägaren till en spritbutik. Men den här kallblodige mördaren tilläts erkänna sig skyldig till dråp och fick ett femårigt fängelsestraff, vilket innebar att han förmodligen bara behövde sitta inne i två eller tre år. Men det var ett av de avskyvärdaste brott som jag någonsin undersökt!

Varför blir inte sådana här fall prövade och ett skäligt straff utmätt? Domare David Ross förklarade: ”Vi håller på att spricka i sömmarna, och det skulle kosta millioner [dollar] att pröva alla dessa fall.” Vidare är fängelserna redan fyllda, och byggnadskostnaderna för att uppföra nya skulle uppgå till så mycket som 40.000 dollar per fånge. Redan nu kostar det ungefär 10.000 dollar om året att hålla en person i ett traditionellt fängelse. Det kostar alltså inte bara för mycket att ställa brottslingar inför rätta, utan det är också mycket dyrt att hålla dem inlåsta.

Följden har blivit att människor känner sig uppmuntrade att begå fler brott, eftersom de märker att brott lönar sig. Ja, ibland skrattar de till och med åt oss, när vi arresterar dem, eftersom de vet att de inte har något att frukta. Kan du därför förstå varför poliser ofta är allt annat än energiska i sina ansträngningar att gripa brottslingar? Dessa blir ju i alla fall vanligtvis inte bestraffade. En man i Washington arresterades till exempel femtiosju gånger på fem år innan han blev fälld.

Det är en sorglig situation, som Patrick Murphy, en före detta polischef i New York, sade: ”Polisen är bara den mest framträdande delen av ett sönderbrutet system för brottskontroll, som inte är något system alls, ett system i vilket åklagare och domstolar också kommer till korta.”

En ledare i New York Times sade mycket riktigt om rättssystemet: ”I allt väsentligt visar bilden ett ’system’, som ständigt hotas av kollaps på grund av sin egen tyngd, och det fungerar på ett sätt som är mer ägnat åt att undvika denna kollaps än åt att skipa rättvisa eller skydda allmänheten.” — 7 februari 1975.

Det är allmänheten som får lida mest, särskilt offren. Man har praktiskt taget ingen tanke på att hjälpa eller kompensera dem för vad de förlorar. Om de sedan skall vittna inför domstol, måste de ta av sin egen tid, kanske på bekostnad av förlorad arbetsförtjänst, och det mesta de kan hoppas på är att brottslingen skall bli bestraffad. Men nu när det är så få brottslingar som får sitt straff, är det allt färre offer som är villiga att besvära sig med att väcka åtal, och jag kan ärligt talat inte klandra dem. En kvinna i Philadelphia måste vända sig till domstol fyrtiofem gånger innan den som överföll och rånade henne blev fälld!

Några lösningar?

För en tid sedan fick jag stifta bekantskap med tanken att en brottsling skulle få arbeta för att till offret betala tillbaka värdet av det som stulits eller förstörts. Tanken kommer från bibeln, som säger att en tjuv som hade stulit en oxe måste ersätta denna med fem oxar, allt i enlighet med Guds lag! (2 Mos. 22:1—4) Detta är så logiskt! Om brottslingar måste lämna sådan skadeersättning till sina offer, eller om föräldrarna måste göra det, när det är fråga om barn, skulle brottsligheten i hög grad reduceras.

Vad som också behövs är en snabb bestraffning av sådant som är orätt. När det inte blir något straff, menar brottslingen att brott lönar sig, och så fortsätter han på sin onda väg, alldeles som bibeln säger. (Pred. 8:11) Men om uppsåtliga mördare snabbt avrättades, som bibeln rekommenderar, så kan jag försäkra dig att det skulle bli mycket färre mord. (4 Mos. 35:30, 31) Och om övriga brottslingar straffades hårt, är jag övertygad om att brottsligheten med ens skulle minska.

Men den här tingens ordning kommer allt längre bort från en kurs som kännetecknas av förnuft och sunt förstånd. Det är tråkigt att behöva säga det, men så länge den här ordningen fortfarande finns, kan jag inte se något hopp om en verklig vändning till det bättre vad det gäller polisens kamp mot brottsligheten. — Insänt.

[Ruta på sidan 6]

Somliga säger att polisen är korrumperad.

[Ruta på sidan 7]

”Mord har blivit en rutinsak, och ofta blir poliserna förhärdade mot detta.”

[Ruta på sidan 8]

”Många poliser tog emot mutor.”

[Ruta på sidan 9]

”Tiden räcker helt enkelt inte till för en ingående utredning av flertalet brott.”

[Ruta på sidan 10]

Brott lönar sig. De flesta brottslingarna får inget straff.