En polygamist väljer ett bättre arv

Berättat för ”Vakna!”:s korrespondent i Zaïre

ÄNDA sedan min ungdom har jag varit intresserad av att bereda ett värdefullt arv att ge mina barn. Under årens lopp har dock min syn på livet förändrats mycket, men min önskan att åstadkomma något av värde för min familj är fortfarande stark. Jag är född i en liten by i hjärtat av Afrikas tropiker, och därför skiljer sig troligen mitt levnadssätt ganska mycket från ditt.

För ett barn i Afrika ger livet i byarna många tillfällen att begrunda framtiden. När det sista dagsljuset gett vika för mörkret, brukade vi ungdomar sitta utanför hyddorna med våra föräldrar. Kvällen var full av ljud, men det var inte syrsornas knarr eller grodornas kväkande som fångade vår uppmärksamhet. När vi satt där kring elden och väntade på att bli sömniga, brukade de äldre tala. Då var det inte tid för ungdomarna att tala, utan i stället att lyssna. Vilken rik kunskap förvärvade vi inte på det sättet! De äldre berättade händelser som inträffat medan de varit på jakt, berättade folksägner och förklarade oräkneliga ordspråk, som gällde alla slags situationer i livet. Vid sådana tillfällen brukade jag fråga mig: ”Vad skall jag göra med mitt liv?”

Mina planer för framtiden

Även om pengar är viktiga för mitt folk, är ett gott namn eller rykte av långt större värde. En man som gör sig ett namn blir respekterad till och med efter sin död. Jag ville också förvärva mig ett namn som skulle bli ihågkommet, och detta tycktes mig vara ett värdefullt arv att ge mina barn. Barn är bland bantufolket av allt överskuggande betydelse, när det gäller att vinna anseende och prestige i samhället. Man hoppas att folk i kommande generationer skall peka på ens avkomlingar och säga: ”Å! Det här är barn till Den-och-den.” I vår stam ställer man faktiskt följande något föraktfulla fråga till den man som inte har några barn: ”Neushiye tshinyi?”, vilket betyder: ”Vem skall föra ditt namn vidare?” (ordagrant: ”Vad skall du lämna efter dig?”) En man som inte har några barn, som kan föra hans namn vidare, är i samhällets ögon värdelös, även om han är mycket rik. Enligt bantufolkets tänkesätt har en sådan man blivit förbannad. För att mitt namn aldrig skulle bli utplånat, inte ens efter min död, beslöt jag att skaffa mig många barn. Jag ville säkerställa mitt ”arv”.

Min egen far var polygamist, även om han själv inte hade valt detta slag av äktenskap. Varför blev det då så? Jo, våra stamregler kräver att en död mans bröder skall ta sin brors änka (eller änkor) till hustru. Min fars bröder dog, så han ärvde tre hustrur.

I allmänhet betraktar bantufolket kvinnor som en inkomstkälla för familjen, och en man med flera hustrur vinner därför en bemärkt ställning i samhället. Genom att känna till något om en flitig hustrus arbete kan du lättare förstå hur hon blir till gagn för hushållet i materiellt avseende. Hennes arbete börjar i dagbräckningen, då hon måste försäkra sig om att familjens behov av vatten tillgodoses. Hon kanske måste gå flera vändor för att hämta vatten längst nere i en brant floddal, och varje gång hon kommer tillbaka därifrån balanserar hon ett fullt vattenkärl på huvudet. Med det upphämtade vattnet börjar bykvinnorna vattna sina åkrar och arbeta med grova handhackor i den redan heta morgonsolen. Deras flit belönas med en skörd av maniok (kassava), jordnötter, majs, sötpotatis, bönor, jams, mjölbananer, bananer och ananas. Växtsäsongen för många av frukterna och grönsakerna sträcker sig över större delen av året, eftersom vi har nio månaders regnväder och en torrtid på bara tre månader. En hustru som arbetar flitigt får ett överskott på livsmedel, som hon kan sälja på marknaden, varigenom hon ökar familjens inkomster.

Det är inte bara hustrun eller hustrurna som bidrar till familjens rikedom; det gör också barnen. Hur då? Som i många andra delar av världen begär en ung kvinnas föräldrar ett brudpris av den man som skall gifta sig med deras dotter. I min stam utgör detta brudpris vanligen en penningsumma, en get, höns och kläder, beroende på familjens ekonomiska tillgångar. Pengarna är till flickans far och betraktas som ett bidrag till familjens utgifter för att försörja sin dotter. Klädesplaggen är en gåva till flickans mor för att hon beskyddat dotterns jungfrudom fram till hennes giftermål. Men geten och hönsen då? Dem behåller man som en investering. De kan alltid slaktas eller säljas senare, om familjen snabbt behöver skaffa fram pengar. Enligt bantufolkets sätt att se kommer dottern, sedan hon lämnat sin familj, att berika sin äkta mans familj genom att föda barn som kan bära hans namn. Varför skulle man då inte begära ett brudpris? Bantufolket menar att en kvinna är värd det.

Trots de uppenbara materiella fördelarna av en stor familj, som man kan få genom månggifte, hade mitt intresse för att få många barn i första hand tänts av den åstundan jag haft ända sedan barndomen att tillförsäkra mig och min familj ett namn och ett värdefullt arv. Med dessa planer i sinnet beslöt jag att skaffa flera hustrur, men inte alla på en gång. Min tanke var att jag skulle skaffa mig en hustru, och när hon inte födde fler barn åt mig, skulle jag skicka bort henne och gifta mig med en annan osv. Men föga anade jag att mina planer inte skulle förverkligas så som jag hade tänkt mig.

Mitt liv som polygamist börjar

När jag vuxit upp och var en ung man, lämnade jag den by där jag blivit uppfostrad och började lära mig till timmerman. Någon tid längre fram skaffade jag mig min första hustru, och inom ett år hade hon fött mitt första barn. Jag kände mig nöjd, eftersom jag såg hur mina planer för framtiden började förverkligas. Trots att min hustru fortsatte att föda barn åt mig, beslöt jag omkring två år senare att skaffa mig ännu en hustru.

Min första hustru var inte alls med på det här intrånget på hennes hittills obestridda ställning i hushållet. Det behöver knappast sägas att den första hustrun aldrig gläder sig över nykomlingen, som nu delar hennes mans tillgivenhet. Endast om den första hustrun har visat sig vara ofruktsam, samtycker hon resignerat till den andra hustruns ankomst. Men hur det än förhåller sig med den saken, så har den andra hustruns mor inte underlåtit att bereda sin dotter på livet som andrahandshustru. Hon har till exempel lärt sin dotter att hon måste betrakta den första hustrun som sin ”mor”. Hädanefter är det av sin nya ”mor” som hon måste lära sig hushållssysslorna osv. Den första hustrun låter henne tvätta kläder, skickar henne till marknaden för att köpa mat och tilldelar henne många andra uppdrag.

Även om de båda hustrurna endast motvilligt accepterar varandra, anses det nödvändigt att det skall råda frid mellan dem, så att deras man får åtnjuta god hälsa och långt liv. Man fruktar att om det förekommer konflikter mellan hustrurna, så kommer onda andar att utnyttja situationen för att beröva mannen livet.

Olyckligtvis rådde det ingen sådan frid i mitt äktenskap. Svartsjuka och kiv var ordningen för dagen. På grund av de ständiga slitningarna mellan mig själv och de båda kvinnorna försämrades min hälsa, och jag blev svårt sjuk. Min första hustru blev nu övertygad om att det var den andra hustrun som bar skulden för min sjukdom, och hädanefter betraktade hon henne som en häxa. Det är klart att ingen av mina hustrur ville bära skulden för min sjukdom, så de ville båda gå till fetischprästen för att rentvå sig från skulden för mitt tillstånd. Detta ledde till en ganska humoristisk situation, eftersom ingen av dem vågade besöka fetischprästen av fruktan för att bli sedd av andra, som skulle kunna dra slutsatsen att hon hade låtit förtrolla mig.

Men så småningom tillfrisknade jag, och längre fram, sedan jag varit gift med min andra hustru i åtta år, introducerade jag en tredje kvinna i mitt äktenskap. Min önskan var fortfarande att jag skulle tillförsäkra mig ett bestående arv, ett namn som aldrig skulle utplånas. Men jag skickade inte bort min första och andra hustru, som jag tidigare hade planerat, utan lät dem i stället stanna kvar. Tror du att detta beslut bidrog till friden i hushållet? Det åstadkom raka motsatsen! Om det rådde svårigheter, när det fanns bara två kvinnor i huset, så kan du föreställa dig vad som hände, när jag introducerade den senaste rivalen i hemmet, eftersom hon var den yngsta av dem allesammans. Det är lätt att förstå att min första hustru kände sig nästan helt undanskuffad, när den tredje hustrun trädde in på scenen. Men den senaste hustrun, som var självsäker på grund av sin ungdomliga skönhet, försökte få mig att skicka bort den första och andra hustrun, så att hon själv kunde få inta den främsta ställningen! Men i djupet av mitt hjärta var det varken den tredje eller den första hustrun som jag tyckte mest om, utan den andra.

När min tredje hustru införlivades med hushållet, hade mina båda första hustrur redan upphört att föda barn, och detta tycktes ge tyngd åt den senaste hustruns vädjanden att jag skulle skicka bort de andra. Men eftersom den andra hustrun visste att hon var min favorit, gav hon inte efter i denna kamp. Under tiden intog min första hustru en bakgrundsposition, som om hon vore en främling i sitt eget hushåll.

En vändpunkt i mitt liv

På grund av att stridigheterna i familjen återupplivades och växte till i styrka, blev jag sjuk på nytt, och till råga på allt dog ett av mina barn. Jag kom därför till den slutsatsen att för att återvinna hälsan och skapa frid i mitt hem igen skulle jag bli tvungen att behålla bara en av mina hustrur. Har du gissat vilken hustru jag planerade att behålla? Trots att den tredje hustrun fortfarande var ung och fruktsam hade jag beslutat mig för att behålla min andra hustru. Men när mina släktingar fick reda på mitt beslut, började de kraftigt motstå mig, och under deras påtryckningar avstod jag från att genomföra vad jag beslutat. Men stridigheterna i mitt äktenskapliga liv upphörde naturligtvis inte.

År 1970 inträffade så något som skulle leda till en ännu mera djupgående förändring i mitt liv, en som jag aldrig hade drömt om. Jag kom i kontakt med ett av Jehovas vittnen. Eftersom jag var katolik, var min första reaktion att vara mycket försiktig. Hade jag inte blivit varnad i min kyrka för falska profeter, som skulle uppträda i de yttersta dagarna? Men detta sammanträffande uppmuntrade mig att börja läsa bibeln, och på så sätt började jag lära mig sådant som jag aldrig tidigare vetat. En sak som gjorde särskilt starkt intryck på mig var att man för att behaga Honom som instiftat äktenskapet inte fick ha mer än en enda hustru. Jag läste följande ord i bibelns första bok: ”Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de skola varda ett kött.” För att finna frid och — vad viktigare var — för att behaga Gud, visste jag att jag förr eller senare måste bestämma mig för att bli ett kött med en kvinna. — 1 Mos. 2:24.

Vid det här laget hade jag börjat vara med vid Jehovas vittnens möten varje vecka tillsammans med mina tre hustrur. Men när mina hustrur insåg att tiden snabbt närmade sig då jag skulle fatta beslut att skicka bort två av dem, blev de allt oroligare. Min första och tredje hustru hade resignerat inför det faktum att jag skulle välja att behålla min andra hustru. Den andra hustrun själv hyste föga tvivel om att hon skulle få inta den eftertraktade ställningen som min enda hustru. Men jag hade ännu inte tillkännagett mitt beslut.

Föreställ dig min bestörtning, när jag fick reda på att jag för att behaga Skaparen inte bara måste bestämma mig för att behålla en av mina tre hustrur. Enligt landets lag och i Guds ögon var jag lagligen vigd vid min första hustru, min ungdoms hustru. Det var min plikt att endast behålla denna kvinna. (Ords. 5:18) Tänk dig nu vilket dilemma jag befann mig i! Jag älskade verkligen min andra hustru. Redan innan jag lärde känna bibelns krav hade jag beslutat att behålla henne och skicka bort de båda andra. Nu måste jag fatta beslutet att behålla ”min ungdoms hustru”, som nu inte alls var ung. Hur skulle jag kunna förmå mig att skicka bort min andra hustru, som hade fött mig tre barn och som jag älskade mest av alla? Mitt studium av Guds ord under de senaste månaderna hade övertygat mig om att jag måste göra det som var rätt. Men skulle jag ha kraft och styrka att genomföra det? Jag bad ofta till Gud, och till slut hjälpte mig min kärlek till honom att fatta beslutet. Trots mina förklaringar fällde de förskjutna hustrurna många tårar. För mig kändes det som om mitt hjärta hade rivits mitt itu. Jag kände visserligen djup sorg över att behöva skiljas från de båda kvinnor jag hade levat tillsammans med så länge, men jag kände i stället intensiv glädje över att mitt beslut hade vunnit bifall från Honom som instiftade det första äktenskapet.

Den sorg jag kände mildrades också av den glädje mitt beslut skänkte min första hustru. Jag kan inte beskriva hennes glädje, när hon fann att hon hade återfått sin tidigare ställning. I hennes ögon var det nästan otroligt att jag kunnat fatta ett sådant beslut.

Men alla var naturligtvis inte lika lyckliga som min första hustru. Sedan mina förskjutna hustrur gråtit ut, gjorde de allt som stod i deras makt för att vända sina barn emot deras far. Deras fientlighet fortsatte trots att jag försörjde dem i ekonomiskt avseende. Några av mina släktingar var mycket glada för min skull, eftersom de kände till min sjukdom, som hade förvärrats av de ständiga stridigheterna och det olyckliga förhållandet i mitt hushåll. Andra beklagade emellertid att jag hade beslutat att behålla en jämförelsevis gammal kvinna, som inte längre kunde föda några barn åt mig. Hur betraktade mina andra vänner och bekanta min situation? Det fanns de som menade att jag hade förlorat förståndet. Åter andra beundrade det jag hade gjort, därför att de kanske i sitt hjärta hyste en hemlig önskan att de haft mod att göra detsamma.

Hur ser jag själv på saken? Jag har ingenting alls att ångra. I stället har jag alla skäl att vara lycklig. Äntligen är det lugnt i mitt hushåll igen. Och min hustru har förenat sig med mig i att tjäna den sanne Guden, Jehova, vilket ytterligare ökat min glädje och tillfredsställelse.

Ändrade strävanden

När jag tänker tillbaka på mina barndomsdrömmar, då jag satt vid elden i vår by, kan jag inte annat än förundra mig över hur min syn på livet har förändrats. Tidigare var mitt enda mål i livet att tillvinna mig ett namn och anseende, såsom ett arv som jag kunde lämna efter mig åt mina barn vid min död.

Nu har jag helt andra förhoppningar och strävanden. I stället för mitt eget namn är det nu namnet på Honom som skapat alla folk på jorden, Jehova, som jag önskar skall göras känt vitt och brett. Och om jag förblir trogen mot Gud, är jag förvissad om att jag skall ärva liv i en ny ordning här på planeten jorden, där inte bara mitt namn, utan också mitt liv, skall bestå i all evighet. Min allt överskuggande strävan i livet nu är att hjälpa andra, däribland min egen hustru och mina barn, att lära sig ära Guds namn, så att de kan få del med mig i detta långt bättre arv, som heter evigt liv.