Varför de tillgriper terror

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Västtyskland

ETT välbekant ansikte skådade ner från hundratals valaffischer utöver hela staden. Peter Lorenz kandiderade till borgmästarposten i Berlin, och ett av hans mål var större säkerhet. ”Mera energiska åtgärder för att slå vakt om säkerheten”, manade affischerna. ”Berlinarna lever i fara, ... brottsligheten ökar”, stod det på löpsedlar som delades ut av Lorenz’ anhängare.

Men längre fram, kort före valdagen, syntes samma välbekanta ansikte stirra tomt från tusentals tidningssidor staden utöver — den här gången såg han trött och drogad ut och hade berövats sina glasögon. ”Peter Lorenz — andrajunirörelsens fånge”, stod det skrytsamt på den skylt som placerats framför honom. Han hade nu själv fallit offer för just den terrorism som han bedrev en kampanj emot! Han blev inte frigiven förrän de tyska myndigheterna gav efter för kidnapparnas alla krav.

Politisk terrorism och våld har på senare tid brutit ut över hela jordens yta, likt en dödsbringande farsot. Under den vecka då Lorenz hölls som gisslan rapporterade de västtyska tidningarna också om andra vitt spridda handlingar av politiskt våld:

Argentina: ”Extremister har skjutit den kidnappade amerikanske konsuln John Patrick Egan.”

Sydfrankrike: ”Omfattande materiella skador vållades på söndagskvällen i en serie av sex bombattacker.”

Kenya: ”Nairobis tidigare fridfulla huvudstad befinner sig i terrorismens skugga. En bombattack mot en buss resulterade i 27 döda och 36 skadade.”

Rom: ”I en [blodig] gatustrid ... mellan unga höger- och vänsterextremister blev en demonstrant allvarligt skadad.”

Nordirland: ”Trots vapenvilan blev två personer dödade i går kväll i Belfast, och två andra blev sårade.”

Israel: ”En terroristattack på ett hotell i Tel Aviv slutade på torsdagsmorgonen med ett blodbad ... fjorton döda.”

Allt detta på bara en vecka! Inte att undra på att folk frågade: ”Var skall det sluta?” och: ”Finns det inget man kan göra?” Västtysklands förbundskansler, Helmut Schmidt, varnade emellertid parlamentet i Bonn: ”Den konstitutionella staten kan inte erbjuda några garantier om skydd mot terrorism och anarkistiska våldsdåd. ... Inte ens militär- eller polisdiktaturer kan erbjuda fullt skydd.” Berlintidningen Tagesspiegel sökte en lösning och ställde frågan:

”Vad har hänt med sådana världsorganisationer som FN eller med den internationella solidariteten de berörda länderna emellan, eftersom man inte kräver att politiska mördare, kidnappare och kapare blir utlämnade eller åtminstone åtalade? Detta missförhållande kan inte undanröjas, så länge det inte är möjligt att rycka upp problemet med rötterna.”

Det är sant, men vad är roten till problemet? Kan man få grepp om problemet och rätta till det genom att blott och bart åtala terroristerna? En blick på vad som ligger bakom deras våldshandlingar avslöjar att rötterna sitter mycket djupare.

Vägen till våld

Man behöver inte tala om för unga, idealistiska människor att någonting är fel med samhället omkring dem. Behovet av en förändring är uppenbart. Men ofta har deras ensamma röster inte haft någon större inverkan på de djupt förskansade systemen. Den protestvåg, som på 1950-talet började i Västerlandets industriländer, var till exempel till en början fredlig. Många minns fortfarande slagordet ”förbjud bomben”, som användes av dem som marscherade från Aldermaston i England. Men bomben blev inte förbjuden. Lagren av kärnvapen ökar nu faktiskt snabbare än någonsin tidigare.

Liknande besvikelser i förbindelse med Vietnamkriget, kampen för medborgerliga rättigheter och andra stridsfrågor blev grogrund för mera aktiva former av protest. Den framgång som revolutionära våldsmetoder tycktes ha fått i sådana länder som Kina och Cuba styrkte många av de protesterande i deras uppfattning att förändring endast kunde åstadkommas genom att man med våld störtade de makthavande.

”Förinta det som förintar dig” blev de protesterande berlinstudenternas slagord under 1960-talet. Eftersom den etablerade staten hade misslyckats med att lösa människornas problem, resonerade de, måste man göra sig av med den och ersätta den med en annan styrelseform — med hjälp av våldsmetoder, om så krävdes. Den grupp som kidnappade borgmästarkandidaten Lorenz uttryckte saken så här: ”Ord och krav kan inte på något sätt ändra det som är fel med det här landet. ... Endast våld och vapen kan undanröja fascismen.”

Den välkände tyske journalisten Fritz René Allemann förklarar deras strategi så här: ”Terror — ibland tillämpad på det mest brutala och råaste sätt, ibland ytterligt raffinerad och listigt utförd — är avsedd att provocera överklassen och skaka de lägre klasserna ur deras sömnaktighet och fatalistiska resignation genom att visa dem att regeringar och styresmän inte längre befinner sig utom räckhåll.”

På så sätt har de metoder, som använts i religionskonflikten i Nordirland och av ”befrielserörelser” för minoriteter i andra länder, spritt sig till välståndsländerna i Väst. ”Stadsgerillarörelser” opererar i vår tids djungelliknande städer, vilkas väldiga hyreshus och opersonliga gator erbjuder tillflykt och skydd. Blixtsnabba angrepp, däribland bankrån, bombdåd, ”avrättningar” av impopulära politiker och kidnapping av kända personer för att framtvinga frigivning av fängslade kamrater hör till ordningen för dagen.

En annan ofta förbisedd faktor har också i hög grad bidragit till detta våldsklimat. Vilken då?

Prästerlig inblandning

En religiös människa kan i all uppriktighet fråga varför religionen inte har haft större framgång i att dämpa det politiska våldet. Är inte kristendomen emot att man brukar våld? Förespråkar den inte i stället kärlek till nästan?

Heinrich Albertz, en före detta borgmästare i Berlin och ordinerad präst i evangeliska (lutherska) kyrkan och medlem av synoden, ger oss en viss inblick i svaret. Under en televisionsintervju i slutet av 1974 medgav han: ”Vi bär själva hela skulden för att förhållandena har utvecklat sig så. De är ju, när allt kommer omkring, våra egna söner och döttrar.” Hans ord understryks av att en av de fyra, som utpekas som ledare för den ökända terroristgruppen Baader-Meinhofligan i Västtyskland och som blivit åtalad för fem mord och åtskilliga mordförsök, bankrån, mordbrand, bombdåd, förfalskning och grov stöld, själv är dotter till en ordinerad protestantisk präst!

Flertalet katolska och protestantiska prästmän skulle visserligen inte öppet erkänna att de förespråkar våld och terror. Men dessa prästers uttalanden är inte ett lika tillförlitligt mått på deras bidrag till terrorismen som deras handlingar är. De liknar i hög grad den förälder som säger åt sitt barn att inte röka, men underlåter att hjälpa det att grundligt förstå varför, under det att han själv samtidigt fortsätter att röka — och på så sätt uppmuntrar till ett orätt handlingssätt. Prästmännen kan alltså fördöma vad terroristerna gör, men de har själva plöjt den jord i vilken terrorns och våldets frön har börjat gro och frodas. Hur så?

Ja, tänk till exempel på de religiösa ledarnas metoder under medeltidens århundraden, då de var starka nog att tvinga på staten sin vilja. Fyller inte deras bloddrypande korståg, fasansfulla inkvisition, ”kättarbål”, häxjakt, ”omvändelse” med hjälp av svärdet och andra våldsmetoder historiens blad med bevis för att de inte hade något emot terror och våld, när de själva kunde dra fördel av detta? Har tiden förändrat detta djupare liggande godtagande av våld?

De båda världskrig som utkämpats mitt i kristenheten svarar Nej! Historien visar att politiska ledare på båda sidorna och i båda dessa krig kunde räkna med det intensivaste stöd från kyrkosamfunden, när de sände ut sina unga män för att öva våld. Den engelske generalen Frank P. Crozier sade: ”De kristna kyrkorna är de bästa skapare av blodtörst vi äger, och vi begagnade dem i stor utsträckning.” Den religiösa terror som nu pågår i Nordirland fortsätter att vittna om denna benägenhet för våld bland kristenhetens folk, oavsett hur många ord om fred som utgår ur prästernas mun.

Det har bara varit ett kort steg för vissa präster från att understödja det ”Guds och landets” våld, som förekommer i krig, till att förespråka våld till stöd för politiska strävanden, som vissa människor anser är ”rätta”. Den presbyterianske universitetspastorn Henry W. Malcolm förespråkade detta och skrev under perioden av radikala studentrevolter mot Vietnamkriget:

”De som klagande framhåller att prästerna inte borde blanda sig i sådana världsliga frågor som politik, ekonomi, fattigdom, krig och fred känner egentligen inte till prästtjänstens historia. ... Det är de som ger synliga bevis på de mest grundläggande lärorna i sin tro. Och detta undgår inte de radikala studenternas uppmärksamhet nationen utöver.”

Malcolm visar sedan i vilken utsträckning präster kan bli inblandade i politiska rörelser, så att de går längre än till att bara använda ord. Han säger:

”Om det också betyder att vissa åtgärder måste vidtas för att ändra det reglerade samhället till ett friare samhälle, måste även detta prövas. Detta är i själva verket orsaken till att universitetspastorn engagerar sig på de radikala studenternas sida.”

Det vimlar nu av rapporter om hur präster blir inblandade i ”befrielserörelser” över hela jorden. Många förespråkar inte bara med ord omstörtandet av vad de betecknar som ”förtryckande” regimer, utan tar faktiskt också själva del i våldsdåden. Därigenom får de våldet att verka moraliskt sett respektabelt, som om det vore Guds vilja. Den colombianske katolske prästen Camillo Torres, som dog för någon tid sedan i kulregnet från soldaternas vapen, yttrade följande typiska ord:

”Revolution syftar till att upprätta en regering som ger mat åt de hungriga, kläder åt de nakna och undervisning åt de okunniga, kort sagt en regering som utövar kärlek. ... Av detta skäl är revolution inte bara en möjlighet för kristna, utan i själva verket en plikt, om det är det enda effektiva sättet att åstadkomma denna kärlek till alla.”

Kan man klandra våra dagars ungdom, därför att de kommit att tro att enda sättet att åstadkomma ett rättvist samhälle är genom sina egna ansträngningar — att de handlar i enlighet med Guds vilja, eftersom han inte handlar själv eller inte kan handla själv? William F. Starr, en protestantisk rådgivare vid Columbiauniversitetet, framhöll att det var den framlidne tyske, protestantiske teologen Dietrich Bonhöffers åsikt att ”världen själv, människan själv, när hon lever i världen, fyller behov och löser problem, inte Gud”. Starr tillfogar: ”Som Bonhöffers hörare upprepar vi hans övertygelse att vi inte längre får be Gud göra det som människorna kan göra för sig själva och för varandra.”

Om människan alltså bara har sig själv att lita till, finner många slagordet ”förinta det som förintar dig!” vara en rättmätig lösning på deras besvikelser över de mänskliga regeringarnas misslyckanden. Men har de rätt i detta?

Den verkliga lösningen

Det skulle vara naivt att tro att terroristerna har fel i alla sina slutsatser. I stället för att ignorera verkligheten inser de att de nuvarande systemen inte kunnat lösa problemen i förbindelse med politik, ekonomi, rasmotsättningar och miljövård. Men är deras lösning — att med hjälp av våld ersätta de nuvarande systemen med ett annat, som de själva funnit på — verkligen den rätta? Eller skulle det bara vara att byta ut en form av förtryck under ofullkomliga människor mot en annan?

Eller vad har de som förespråkar att man skall verka ”inom systemet” att uppvisa för goda resultat av sina ansträngningar? Har världssituationen, tack vare deras många ord och gärningar, ens börjat utvecklas i rätt riktning? Att det blir fler och fler utblottade, arbetslösa, hungriga och hemlösa människor och analfabeter — och nu också ett större antal flyktingar — svarar med eftertryck Nej!

Har inte ofullkomliga människor grundligt visat att de inte kan åstadkomma de globala förändringar som behövs för att skänka hela mänskligheten frid och lycka? Men hur skulle det vara om denna ändring kom från en källa utanför människovärlden, från en källa som har makt att störta alla de stridande, själviska, nationalistiska härskarna i våra dagar och ersätta dem med en universell regering, som verkligen kommer att tjäna hela mänsklighetens intressen? Bibelns profetior visar att detta är just vad den mänskliga familjens Skapare gjort det till sitt uppsåt att åstadkomma:

”I de konungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike [en regering], som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt icke skall bliva överlämnad åt något annat folk. Det skall krossa och göra en ände på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå evinnerligen.” — Dan. 2:44.

Bibeln visar också att en fullständigt ny ordning då skall råda, som är grundad på just den fred, jämlikhet och broderliga kärlek som så starkt åstundas av många som vill förändra den nuvarande ordningen. — Se 2 Petrus 3:13; Uppenbarelseboken 21:1—5.

De religiösa prästmännen har underlåtit att klargöra detta Guds uppsåt för våra dagars ungdomar. De måste därför bära en tung skuldbörda för att de vilselett radikala element till att tillgripa terror och våld. De kunde ha gjort mycket för att förhindra att terrorismen uppstått, om de bara hade gjort sin plikt att undervisa unga människor om Guds storslagna uppsåt, i stället för att hänvisa dem till människogjorda lösningar. De som inte tar hänsyn till Guds uppsåt kan endast få skörda det som det forntida Israels folk fick skörda, när de lämnade Gud ur räkningen:

”Vi bida efter frid, men intet gott kommer, efter en tid, då vi skulle bliva helade, men se, förskräckelse kommer.” — Jer. 14:19.

Är inte detta precis vad som sker i våra dagar? Varför då inte vara förståndig och överge de begränsade lösningar, som utformats av ofullkomliga människor, och sätta sin lit till den världsomfattande lösning, som Gud skall åstadkomma genom sitt rike? Inte förrän han gör detta skall den efterlängtade tid av fred, rättvisa och rättfärdighet, som till och med är många terroristers uppriktiga dröm, bli verklighet.